Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter vanan slog han några briljanta
ackorder på sitt ypperliga piano, började
måhända på ouverturen till det verk han
nyligen komponerat, utan att förnimma
det anslag som ödet i samma stund gaf
till finalen af hans eget lif; kanske gjorde
han ock ett och annat tillägg i det redan
färdiga partituret, satte dit ett kors der
och ett kors der, utan att märka att
korset till hans egen graf låg honom så
nära. Han lade sig, väcktes med .ett
ironiskt godmorgon af demonen från
Ganges, som plundrat oss på så mycket godt,
snillrikt och skönt, och innan skymningen
inträdde, hade döden hviskat sitt godnatt
i hans öra.»
Så långt Blanche. Det »nyligen
komponerade» verk, som här omtalas, var
operetten Advokaten Patelin, som gafs tre
månader efter tonsättarens död och då
visserligen blott upplefde åtta representationer,
men senare tiere gånger blifvit
återupptagen (1875, 1879) och med afgjord
framgång. Det qvinliga hufvudpartiet skrefs
för Louise Michal (sedan fru Michaeli),
hvilken i dess briljanta koloratur firade
en stor triumf. Operetten är, liksom du
Puys »Ungdom og galskab», sprittande
af lefnadsfriskhet, skratt och godt lynne,
ett äkta söderns barn, utan någon som
helst »nordisk tyngd». I detta afseende
ha våra infödde kompositörer svårt att
åstadkomma någonting motsvarande inom
liknande genre, ehuru visserligen
Södermans »Hin ondes lärospån», Hallströms
»Mjölnarvargen» m. fl. äro ej olyckliga
försök.
Ofver hufvud råder en omisskänlig
parallellisin emellan du Puy och Foroni.
Båda voro eldiga sydlänningar, redan till
sina personliga egenskaper i mycket
be-slägtade. Båda voro — efter alt att
döma — de yppersta orkeslerchefer vi
någonsin egt. Båda röjde sin romanska
härstamning i sin tonsättning: de skapade
naivt, melodiskt, glädtigt, lättflytande och
utan sentimentalitet. Om du Puy
måhända hade mera esprit och dramatisk
sans, så hade Foroni kanske mera brio
och musikalisk förmåga: det är skilnaden
mellan fransmannen och italienaren. Men
båda voro, ehuru hvar för sig nationella
typer, likväl fria från hvarje nationell
inskränkthet och hade tillegnat sig en
universell bildning. Slutligen voro båda
virtuoser, den ene som violinist och
operasångare, den andre som pianist.
En och annan veteran bland sångens
storheter från Benvaldska perioden
sträckte ännu sin verksamhet in i Foronis tid.
A andra sidan debuterade under Foronis
taktstock nästan samtliga de stjernor, som
redan då och sedermera särskildt på
60-talet under Norman bildat vår operas
sista glansskede: sångare sådane som
Will-man, Arlberg, Arnoldson, och sångerskor
sådana som Linderoth-Strandberg,
Michal-Michaeli, André-Stenhammar, Röske-Lund,
Gelhaar-Stedingk.
För Gallis italienska trupp skref
Foroni operan Cristina di Snezia; för k.
scenen komponerade och arrangerade han
musik till en mängd komedier och till-
fällighetsstycken, hvaribland må nämnas
Berthas piano, Ett hemkomstöl, Sullivan,
Veteranerna. Dess utom komponerade
han en känd triumfmarsch, messor,
sånger, pianosaker m. m. Det skulle föra
oss för långt att ingå på dessa
kompositioner, hvaröfver man finner en
förteckning i Svenska tidningen 1858, n:r 2(8.
Mera skall det måhända intressera
läsaren att till slut taga kännedom om ett
antentiskt dokument från maestrons hand.
Sommaren 1853 vistades Foroni uti
Milano och skref derifrån till en af sina
vänner, Svante Hedin, ett bref, hvilket
här införes, dels för att visa huru han
redan då införlifvat sig med svenska
språket, dels derföre att han i förbigående
äfven vidrör den epidemi, som senare
skulle blifva lians bane. Brefvet lyder
som följer.
»Amico Carissimo!
Milano li 22 Agosto 1853.
Ditt bref var mig mycket kärt: det emottog
jag for nägra dagar sedan i Verona. Jag har
redan temnat de mina, och uppehåller mig här
en liten tid för några aflärer, och sedan genom
Paris skall jag återvända till mitt nya
fädernesland. Om mig har jag ingenting att säga annat
än jag alltid mått bra, och tutat måttligt litet
emellanåt. Här i landet talar man mycket om
kriget, om Sundet, om Choleran, och en mängd
med saker, men inan vet ingenting med
säkerhet. Jag är litet orolig för Choleran, icke för
att jag fruktar för lifvet, men flir quarantainen,
som alltid är mycket besvärlig. Jag tror att
jag skall vara i Stockholm före Septembers slut,
liäLsa så mycket våra gemensamma vänner, och
isynnerhet de tre vännerna Lindblad,
Falken-holm och Geyerstam, och förgät ej din
tacks. Vän
J. Foroni.
Glömm inte den beskedliga Consul Untnan.»
–––––––––––––-
Parsifal.
I.
Qen till sitt ursprung keltiska sagan
HP" om Perceval — det rena,
omedvetna naturbarnet — har flere gånger
varit föremål för konstnärlig behandling.
Den förste som satte henne i
förbindelse med gralsmyten och konung
Artus’ runda bord, var Chrestien de Troyes.
Efter honom bemäktigade sig Wolfram
von Eschenbach omkring år 1200 det
rika ämnet, och från att ursprungligen
vara en kedja af vidunderliga äfventyr,
utvecklades det under denna väldiga
fantasirika minnesångares hand till en
kristlig legend af den djupaste symbolik,
som ännu efter snart sju århundraden
fängslar genom sin tjusande tidsfärg och
sitt älskliga, oändligt naiva
framställningssätt. Wolfram sjelf kunde hvarken läsa
eller skrifva utan dikterade sin Parcival
för en munk. Sedan har sagan under
inflytelse af den vexlande smaken
mångfaldiga gånger bearbetats, tills den
slutligen sjönk till en vanlig riddareroman.
Det är ur Wolframs dikt som Richard
Wagner hämtat uppslaget till sina operor
Lokengrin och Parsifal, och det torde
icke vara utan intresse för vännerna af
den förstnämnda, obestridligen Wagners
populäraste eller, om man så vill, minst
häcklade musikdrama, att erhålla en, om
ock ytterst sammanträngd, öfversigt af
sagans gång, hvilket äfven är
nödvändigt för en rätt uppfattning af den
senare operan.
Gandin, konung af Anjou, hade två
söner Galoes och Gamuret. Den
förstnämnde tog såsom äldst riket i arf, den
yngre drog efter tidens sed ut i vida
världen att med svärdet förvärfva ära
och rikedomar. Efter många äfventyr
i österlandet kom han till Waleis
(Galicien) och vann der i ett tornerspel den
unga jungfruliga enkedronningen
Her-zeleides hand och rike. Ett år var ännu
icke förgånget då den gamla lustan
för äfventyr dref honom från sin unga
maka ut i vapenfärd, der han snart vid
Bagdad fann döden för en trollkunnig
sarasens hand. Herzeleide, som under
tiden födt honom en son, drog sig vid
tidningen om hans död till en
undangömd dal, fast besluten att uppfostra
sitt barn i fullkomlig okunnighet om
världen, framför allt om det
olycksbrin-gande riddareväsendet. Det är den gamla,
ständigt förnyade historien om en blind
moderskärlek, som icke kan, icke vill inse,
att lifvet är den enda skola, som gör
menniskan duglig för lifvet. Gossen
växte upp skön och stark, men i den
fullkomligaste okunnighet; han fick icke
en gång veta sitt namn, då modren
endast med de franska smekorden bon fils,
eker fils, beau fils kallade honom sin
snälle, käre, vackre gosse. Wolfram
lämnar en förtjusande redogörelse för den
knapphändiga religionsunderbygnad, som
barnet erhöll och som hufvudsakligen
gick ut på att Gud är den, som man
skall anropa om hjelp. Den lille
ströf-vade omkring i skog och mark, hans
sjelfgjorda båge nedlade fågeln i flygten;
han hade redan hunnit ynglingaåldern
och utbytt den barnsliga bågen mot ett
kastspjut, hvarmed han satte skräck i de
vilda djuren, då han en vacker dag stötte
på tvenne riddare i lysande rustningar.
Bländad af denna syn tar han dem för
gudar, faller på knä och anropar dem
om hjelp. Upplyst om att de endast
äro menniskor och riddare, utbrister han:
»riddare, hvad är det? hur skall jag
också kunna bli riddare?» Arten röjer
sig, som man ser, hos den unge.
Sedan han fått det halft skämtsamma, halft
på allvar menade rådet att vända sig till
konung Artus, störtar han hem till sin
mor, ropar till hennes osägliga fasa:
»moder, jag vill bli riddare» och
berättar sitt möte i skogen. Herzeleide, som
nogsamt insåg att här inga invändningar
skulle hjelpa, tog nu sin tillflykt till en
list för att tvinga honom att snart vända
hem igen. Hon klädde honom i
narr-drägt, satte honom upp på en eländig
krake, gaf honom många ömma
förmaningar och lät honom så i Guds namn
draga sina färde. Så länge hon kunde,
följde hon honom med ögonen, men när
slutligen en krökning af vägen för all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
