Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 SVENSK MUSIKTIDNING.
nämda scen liiinde en afton att den glade
Törner, som skötte apjiaraterna, hade i kameran infort ett oriktigt glas, och till häpnad men mycken munterhet fingo äskädame se pä
himmelen — i stället for hlixtar, ätskilliga stim af kolossala fiskar; detta lilla roliga missöde
foran-lät en skämtare att pasta det vännen Tömer »hade tagit ett glas for mycket». En beskedlig skomakarmästare i staden, som blifvit alldeles frapperad af hr Albert Albergs prestationer, rankade betänkligt pä hufvudct
under det han yttrade: »Den Allierg är ända d—In till karl, och nu tar väl fan vid de kungliga teatrarna!» — Der ser man hur mäktig
humbugens nimbus är, när den till och med kan
förblända skräddare och skomakare. En af de mer framstående qvinliga snjettema hade kommit i nägon obetydlig tvist med
Zetter-holin, hvarvid hon, dä denne äberopade
reglementet, helt naivt svarade: »Jag sockrar pä herms reglemente!» Denna rolighet spridde sig snart inom truppen. — En tid efteråt, då någon liten slitning hade uppstått i herrames klädloge, inträdde Z. mycket högtidligt med hotelse att läsa upp reglementet. Ilärpä svarade en af de äldre: »Hvad skall det tjena till? Det har ju redan mamsell X. sockrat pa!» — Z. tog sig en stor pris, vände sig om och gick ut for att icke hans respekt skulle komma i strid med skalken i hans mungipor vid denna oväntade
påminnelse. * Förkrossande kritik. Till en bekant
sånglärare kom en förhoppningsfull tenor och
önskade fa höra ett omdöme om sin riist. — »Så sjung någonting for mig», bad sängläraren. — Den förhoppningsfulle föredrog »Ack detta iir en engels bild», och frågade sedan: »Xå, maestro, hvad tycks?» — »Jo», svarade denne, »om ni på höjden egde livad som felas er på djupet, så skulle ni ha ett ganska bra mellanregister!» När vid slutet af den första
’Wagner-konser-ten i Wien 1872 Wagner gång pä gäng
hyllades med stormande inropningar, smattrade
plötsligt en förfärlig åskknall. Wagner hade det
infallet, hvilket knapt kan kallas smakfullt, att i ett kort tacksägelsetal inmänga meningen: »den dundrande Zeus sjelf hade gifvit honom sitt bifall» — hvilket kunde erinra om den döende franske kardinalministem, för hvilken man
berättade, att en komet syntes pä himmelen. »Ack, denna komet visar mig för stor ära!»
suckade-den döende. Kantorn i en bölunisk bykyrka skulle på
Ne-pomuksdagen öfverraska församlingen med en ny motett. Med tordönsstäinma sjöng han i skilda satser: »Es brennt — es brennt — es brennt.» Alla menniskor trängde sig förskräckta ur kyrkan. Då ändtligen kom slutet på satsen: »Es brennt mein Herz vor Liebe — zum
lieili-gen Xepomuk!» Förargad röt kyrkoherden till sångaren: »Kunde han ieke ha sagt det förut, dumhufvud!» Ett lustigt fynd är — en Wagnerkalender. Denna kalender upptager intet annat än saker som angå eller härröra från
kompositören sjelf. Efemeriderna och helgonens namn äro här ersatta med notiser af följande slag: Den 12 Januari: Repetition till Parsifal, en opera som skall uppföras 1882. Den 17 Jan.: Margaretas, en syster till Richard Wagner, födelsedag. Den 7 Maj: Richard Wagner har medicinerat (medikamentet
omtalas ej; detta är en lucka som får fyllas nästa år). Den 12 April: Richard Wagner har skrifvit ett bref. Den 24: Otto Mullers, cn vän till Wagner, död . . . Och slutligen, hvad som öfverträffar allt det andra, angifver kalendern i stället för solens upp- och
nedgång timmarne då Wagner stiger upp och går till sängs, hvilka variera efter årstiden. Si non e vero, bene e trovato. Följetong. En musikers historia af Rudolf Schmidt. II. J^ärden uppåt R.-fjorden erbjuder
in-genting märkligt. Omgifningarna äro grönklädda och leende, men flacka och ur stånd att tilldraga sig uppmärksamhet. Anton Haller hade också gjort den resan mänga gånger — onkeln var borgmästare i en af de små städerna vid fjorden. Det var derfor icke underligt att vår unge resande satt försjunken i sig sjelf. Det förhöll sig verkligen så, att han midt på Kjöbmagergade kom att tänka på Kattegat och »Lyngene», såsom med en besynnerlig flertalsändelse den
hedsträckning benämndes, som lik ett bredt bräm sträcker sig längs hafvet och i en båge på åtskilliga mil liksom beskyddande lägger sig mellan dess vintriga ingrepp och den välskötta fruktbara åkerjorden. Han hade lefvat sin barndoms lyckligaste timmar här, hade hoppats och drömt, medan foglarne flögo hän öfver
hanshuf-vud. Aldrig hade naturen någonsin skänkt honom lugn och ro så som under en stilla sommareftermiddag mellan de
brunvioletta bankarne, hvilkas form blef
bestämdare, men hvilkas färgskiftningar
förunderligt vexlade i belysningen af den till nedgång lutande solen, medan hafvet derute med sitt sonora fall bröt sig mot en tredubbel rad af reflar — alldeles som på Jyllands vestkust, fast i betydligt förminskad skala och med långt ringare styrka. Ingenting hade såsom detta svall vaggat till ro, ingen syn hade så blidt och fridfullt stämt hans sinne, som en stirrande blick utöfver den enformiga ljungmattans fint tecknade våglinier. Nu, då hans lifsplan var bruten och hans
ut-sigter mörkare än någonsin, kände han ett oemotståndligt begär att låta famna och omsluta sig af hedens trollska
tystnad. Endast der kunde han komma till ro, besinning, klarhet öfver sig sjelf. Derföre ville han också finna sig i att onkeln efter all sannolikhet visade sig lika tvär och obehaglig som förr. På tre år hade han ej varit i sitt
barndomshem. Inbjudningen — det förstod han väl — berodde på att hans namn blifvit offentligen nämndt, då
konsertprogrammet utgafs. Onkeln var en af den gamla skolan, på hvilken det alltid gjorde ett godt intryck att se en
persons namn i tryck. Och namnet var ju vid detta tillfälle hans eget: brorsonen var uppkallad efter honom.
Mottagningen skulle väl icke blifva så oblandadt hjertlig nu, då namnet fått en klick på sig i bladen, dessa blad, hvilkas mindre gynsamma anföranden borgmästaren
Haller såsom son af sin tid fruktade så
obe-skrifligt, medan han ansåg deras beröm för ett ofelbart uttryck af historiens dom. Trots hans djupa nedslagenhet, hade den gamle musikerns envisa påstående gjort ett starkare intryck på honom, än han ville tillstå för sig sjelf. Organisten Grossman var känd som en man med genialisk blick. Från första stunden hade han bebådat den misslyckade
studenten en stor framtid, och nu vidhöll han sin spådom efter det mest afgjorda nederlag. — Var han verkligen en af lyckans utkorade? skulle konstens kraft plötsligen slita sönder bojorna och
lyckans gunst, stor, full och rik, komma honom till del i ett visst skickelsedigert ögonblick? Det stod ett dystert moln af sorg och ovisshet öfver hans själ; men till
öfver-raskning för honom sjelf, hade han en förnimmelse, som om ljuset i alla fall dröjde der bakom. Hvilken gåta för sig sjelf kan ej menniskan vara?
Ovil-korligen fäste han sina ögon vid
violinlådan, som han i sjelfva afresans
ögonblick i följd af en plötslig ingifvelse
tagit med, ehuru han aftonen förut
be-slutit att icke följa organistens råd, utan egna ferietiden åt pröfning, sjelfransakelse och eftertanke. En underlig genomträngande blick hade den gamle hetlefrade herrn. Denne hade ju börjat tala om, att han borde skaffa sig en olycklig kärlek! Ja, ganska sant. Han hade sett Helga Karlsen, dotter af ryttmästar Karlsen, Sofiebergs egare, köra förbi ett par dagar före
konserten, och han hade med förundran märkt, hur vacker hon blifvit, sedan han som skolgosse sett henne på
landt-balerna. Denna friska hy, som gjorde den gamla utslitna liknelsen om mjölk och bär till en slående sanning, dessa stolta, blå ögon, detta guldfärgade hår, som plötsligen påminte honom om en af de få Plomeriska vers, han kunde utantill, den i hvilken Afrodite kallas »dengyllene», — allt detta hade onekligen gjort ett öfverväldigande intryck på honom. Som ett väsende från en strålande,
öfvermensk-ligt upphöjd tillvaro hade hon farit förbi honom. Der var en skönhetens och
fridens region, i hvilken en instinkt sade honom att han hade sitt hemvist! — hon hade blifvit det synliga uttrycket för det som han efterlängtade och kände sig behöfva. Och det mottagna intrycket hade bibehållit sig med oförminskad kraft. Om morgonen på den afgörande dagen hade han — det var helt ofattligt — icke drömt, men i ett besynnerligt vaket rus sett tydligen inom sig, att hon under publikens jubel bekransat honom. Och så hade på konsertaftonen
olycks-slaget kommit! Det stora gapande
rummet, uppfyldt med otydliga skepnader, af hvilka han endast kunde se ansigtena på dem som suto främst, hade genast lagt en tyngd öfver honom. På första bänken hade han sett tre, fyra par kalla, fiendtliga ögon stirra genom lorgnetter på honom. Hans inträdande hade varit tafatt och löjeväckande — på allt sätt egnadt att på förhand ingifva en
ogyn-sam stämning mot honom. Det som hans gamle vän ideligen predikade om,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
