Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner någonsin skrifvit. Gralsmotivet är
not för not taget från ett i Dresdens
hof-kyrka begagnadt responsorium (»Amen»)
af Naumann; detta förklarar äfven
förekomsten af samma motiv i Mendelssohns
reformations-symfoni: det är troligen på
båda ställena en omedveten reminiscens.
— För öfrigt fins det, utom
ledmotivs-principen, mycket annat i Wagners
procedur, hvarmed man icke gerna kan
försona sig. Att han hyser ett suveränt
förakt för formen är en sedan gammalt känd
sak, men han försummar äfven i
betänklig grad att tillgodogöra sig en annan
af musikens mäktigaste faktorer, rytmen.
Hans musikaliska tankar äro
öfvervä-gande endast känsloutbrott och på detta
svallande haf af känslovågor blir man
mången gång rätt underlig till mods.
Hans favoritidé, den ändlösa melodien,
är helt enkelt ett oting: menniskan har
inga sinnen, hvarmed hon kan fatta det
oändliga. Fantasien kan gifva ett
approximativt begrepp om hafvets, öknens
oändlighet; ögat kan aldrig fatta den.
Menniskan kan icke heller med örat fatta
en oändlig ton, eller tonkedja: den skulle
förr eller senare lulla henne i sömn.
För våra begränsade sinnen
sammanfaller det oändliga lätt med det tråkiga
och detta är också skälet, hvarför man
vid åhörandet af Wagners musik ibland
har rätt svårt att hålla sig vaken. —
Alla anmärkningar förfalla emellertid
eller träda i bakgrunden så snart man
kommer i verkets omedelbara närhet,
och en gång inom trollkretsen af
Wagners orkester, är man såld. De
stundom osmakliga situationerna, det
betänkliga fromleriet, de oerhörda längderna,
textens cruditeter, allt det der »hörs icke
för musiken». Alla skrolligheter förtona
i denna af månstrålar genomdallrade, af
döfvande vällukter mättade luft och
resultatet blir ett obestämbart, obeskrifligt
njutningsrus, för hvilket jag icke kan
finna ett mera träffande uttryck än
Almqvists, just genom sin dunkelhet här
synnerligen lämpliga amfiguri: »då sjönk
mitt hufvud in i en gul sky och jag
förlorade universum.» När man vaknar
ur detta nästan ekstatiska tillstånd är
det snarare en fysisk än psykisk
förnimmelse, som tvingar en att lemna prosan
sin rätt och med den stora auktoriteten
i formfrågor, Polonius, utbrista: »det är
för långt!» Första akten varar i sju
qvarts timme, och jag kan försäkra, att
man icke är hugad att pruta en minut
på den tre qvart långa mellanakten: den
behöfs rasande väl.
I konsten att framkalla den åsyftade
stämningen är Wagner, som bekant, en
oöfverträffad mästare; från
introduktionens första ton till finalens sista äro
våra känslosträngar räddningslöst i hans
våld. Jag skulle vilja likna åhörandet af
Parsifal vid en resa på villande haf. Har
man en gång satt foten på den stora
trollkarlens galeja, så kan man icke stiga ur,
om man ville aldrig så gerna. Man
kan visserligen bli en smula olustig när
känslosvallvågorna börja vräka alltför
oaflåtligt, man kan mången gång finna
skeppskosten »näst till svält» och undra
om icke ett litet nätt myteri skulle kunna
låta arrangera sig, men då, när nöden
är som störst, visar sig ofelbart ett
öf-verväldigande naturskådespel, en
förbi-skymtande paradisisk ö, en hänförande
solnedgång, kanske ett skräckinjagande
skydrag: hvarje obehag är glömdt och
man ville icke för allt i världen hafva
resan ogjord.
Efter det underbart sköna förspelet
och den synnerligen stämningsfulla första
scenen börjar vår vördade vän
Gurne-manz allt att blifva litet långrandig;
men ålderdomen har sina privilegier och
det är så nyttigt att öfva sig i tålamod.
Den vandrande dekorationen är såsom
sådan oöfverträfflig, men effekten
förfelas alldeles derföre att de båda
figurernas låtsade vandring ohjelpligt rifver
sönder illusionen. Här ville jag långt
hällre hafva tablågardinen för ögonen,
den skulle åtminstone icke vända min
uppmärksamhet från den intressanta
musiken. Kärleksmåltiden, i så väl
dekorativt som dramatiskt och musikaliskt
hänseende, trotsar all beskrifning.
Att Klingsors förtrollade trädgård
skulle vara misslyckad genom sin brist
på realism är ett klander, som jag
finner föga motiveradt. En trollkarl bör
väl kunna litet mer än sitt fader vår, och
skulle lustgården hafva någon
motsvarighet i verkligheten, så vore det ju ingen
trollkonst att frambringa den; det kunde
då lika bra låta sig göra med nit, flit
et cetera. — Vi komma nu till en af
dessa öfverdådiga fester, som Wagner
alltid, efter en lämplig späkning, bullar
upp för sina hungrande kostgängare.
Det är scenen mellan Parsifal och
Klingsors lockfåglar. Wagner, som i
Venus-berg-scenen visat sig kunna frammana
ett pandemonium af de vildaste lustar,
har förstått att öfver denna tafla kasta
ett skimmer af barnslig uppsluppenhet,
af hednisk naturglädje, som kommer en
att aldeles slå döförat till för alla
kristliga eller konventionella betänkligheter.
De tretio »blomsterflickorna» med sina
bara fotter och fantastiska^ drägt —
kjolen är en omvänd blomkalk,
korsetten bildas af blomfodret och på
hufvu-det hafva de hättor af kolossala
vallmoblommor, solrosor eller dylikt — detta
berusande vimmel af dansande,
sjungande, skalkande blommor! ja, sådant
trodde jag att man endast kunde se i
drömmen. Hvad som naturligtvis
bidrager att rädda detta uppträde från
allt anstötlighetens slagg, är att
stämmorna till läge och intonation äro så
svåra, att de endast kunna utföras af
verkliga artister. Det är icke
körstäm-mor, säger Wagner sjelf, det är
förstärkta solostämmor. Det hela är för
öga och öra oemotståndligt och man
kan knapt fatta hur sådant kan hafva
flutit ur en sjutioårings penna.
I tredje akten möter oss den
mycket omskrifna fottvagningen. (I förra
numret står: tagit Parsifals fötter; skall
naturligtvis vara: tvagit). Taflan är
hänförande skön, men det är en
betänklig hake vid den. Sedan Parsifal blifvit
placerad vid källans brädd och befriats
från pansarskjorta, arm- och benskenor,
har man plötsligt för sina ögon —
Kristus lifslefvande. Ett sådant ocker på
den religiösa känslan går dock för långt.
Visserligen har Parsifal, som det i
stycket uttryckligen säges, genom att motstå
Kundrys förförelse, öppnat henne en
möjlighet till frälsning; han har genom
dopet gjort henne delaktig af
återlös-ningen; hon har således alla skäl och
all rätt att se upp till honom som till
en förlossare, med andra ord: att skänka
åskådaren en lefvande bild af
Magdalena; men detta berättigar aldeles icke
honom att leka Kristus. Man må icke
tro, att likheten är ett slumpens verk;
den har legat Wagner så om hjärtat,
att han icke ryggat tillbaka för ett litet
taskspeleri: när Parsifal inträder räcker
honom den hvita tunikan till knäet; när
pansaret kommer af befinnes den, ett,
tu, tre vara fotsid: den har nemligen
legat upplagd i ett djupt veck! Man
frestas äfven att ofrivilligt draga på
munnen, när Kundry efter fottvagningen
framtrollar och på Parsifal applicerar
ett par mycket gentilare skor, än han
hade vid entréen.
Ett verk bör imellertid, som hela
världen vet eller åtminstone borde veta,
icke bedömmas efter sina fel utan efter
sina förtjenster, och då jag icke stuckit
under stol med de förra är det mig en
kär pligt att göra heder åt de senare.
Parsifal är utan tvifvel Wagners
helgjut-naste verk; så helgjutet, att jag fruktar
det strykningar knappast kunna
företagas, så önskvärda de än vore.
Intrycket af de båda aktsluten i
grals-borgen är af den mest öfverväldigande
art; jag tvekar icke att sätta dem vid
sidan af korsfästelsen i Ammergau.
Wagnerian af själ och hjerta, ehuru
icke wagnerian quand méme, reste jag
till Bayreuth uppfyld af tvifvel och
bekymmer; de äro nu mycket lättade.
Med undantag af Kristus-förevisningen
har egentligen ingenting stött mig, och
äfven här kan man med litet god vilja
fasthålla den vackra taflan, såsom sådan,
utan att allt för mycket plågas af den
hädiska hänsyftningen. Är man
assu-rerad mot mysticism — och det tror
jag att vi svenskar i allmänhet äro —
så har det med Parsifal i sin helhet
alls ingen fara; för »clairvoyanta pigor»
deremot borde bevistandet af dylika
me-deltids-mysterier vara absolut förbjudet.
(Forts.)
Scherzo.
I <le intressanta, nyligen utkomna »Minnen
frun Djurgårdsteatern» meddelas följande
anekdoter: I sensationsstycket »På hafvets botten»,
under scenen å ångfartyget, derifrån
undcrhafs-tele-grafkabeln nedfiras, skådas en mörk åskhimmel,
på hvilken stundtals granna blixtar framkallades
medelst den elektriska lysapparaten och hvilket
var särdeles praktfullt och illusoriskt, Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
