Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musiken i våra hem.
(Sista artikeln.)
började. Jag hade väntat att
ungefär en halftimme skulle åtgå
till krus, men blef besviken. En
qvar-tett sjöng utan noter Lindblads »Öfver
skogen, öfver sjön», och den utfördes
ordentligt af röster — Gudskelof
»oskolade» — af röster, som viste att det är
skilnad på att sjunga solo och ensemble
— att det senare tarfvar framför allt
förmåga att hålla tillbaka det egna jaget
på de andras bekostnad.
Så kom Söderman på programmet.
Han representerades präktigt af sitt
Bondbröllop, sjunget af fyra damer.
Sopranen hade gerna bort vara fylligare,
men hon skötte sin sak med smak och
de öfriga tre också. För min
kompliment, »att den verldsberömda
damqvar-tettcn ej hade kunnat göra det bättre»,
fick jag blott otack och några
försmädliga grimacer; dessa unga damer hade
troligen mera än vanlig sjelfkritik.
Och så kom pianosolot. Husets
tinga dotter steg fram. Hon gjorde en
liten prelude af egen fatabur, icke illa,
och gick sedan öfver till hufvudsaken:
en ouverture och någon entreaktsmusik
till »Jungfrun af Orleans» af Söderman,
arrangerade af henne sjelf.
Jag var mycket belåten att så här
få höra den originela komponistens
mindre kända saker, och bekänner att
ingen ung svensk pianist så behagat mig
som denna unga flicka. Hon hade
gjort det musikaliska arbetet bra, och
hennes arrangement för piano var
fullkomligt njutbart. Mycket sant! alls
ingen inspiration, men — ibland är detta
nordiska lugn med sin svalkande kyla
icke illa. Jag hade velat sträcka ut
mina händer öfver den unga damens
hufvud och välsignande säga till henne:
»Bevare dig Gud, oskyldiga barn, för
den onda veriden i form af —» men,
jag afbröts, det skulle bli sång.
Värdinnan steg sjelf fram. Hon
vinkade till sig en af herrarne. Herr
assessorn skulle sjunga, han den dystre
mannen med Hamletsdraget kring läpparne,
han som såg ut som lagen utan
evangelium, som Torqvemada sjelf,
uppstigen från underjorden.
Men Torqvemada log till svar. Och
i hans leende var det harmoni. Min
fruktan försvann i ett ögonblick. Det
var kanhända en vänlig själ, den stränge
herr assessorn, han hade kanhända en
vanlig mensklig bas, något rytande
måhända, men dock icke värre än någon
af våra operasångare . . .
Man gjorde sig i ordning med
noterna. Det var ett förspel, som genast
satte åhörarne i stämning, och så en
duett, karakteristisk och af stor,
obestridlig melodisk skönhet.
Af hvem var detta? . . . jag satt
slagen af häpnad öfver min egen
okunnighet. Värdinnan med sin veka sopran
sjöng »nordiskt». Hon inlade irjnerlig-
het, undergifven sorgsenhet, och
undertryckt, blyg kärlek i sin sång, och han,
Torqvemada, han qvad med en tenor
så smältande som trots någon Almaviva.
Med god betoning framhöll han
vikingalynnet, som komponisten tänkt sig det
— allt gick förträffligt och när man
slutat, frågade jag, alldeles bragt ur
fattningen af min okunnighet, hvem som
komponerat den der vackra visan.
»Det är ur en kantat af Hallström»,
svarade man, »Hjalmar och Ingrid»,
— olyckligtvis allt för lite känd; den
är skrifven för några af komponistens
vänner, och som ni hört, utförd af några
sådana, som samlats här i dag!»
Vår ungdomliga värdinna satte sig
nu sjelf till pianot och sjöng
Normans »Månestrålar». Hennes klara och
svaga men ovanligt behagfulla röst
lämpade sig så väl för den sköna, eteriska
sången. Hon uttalade orden naturligt
och alldeles tydligt, det var en stämning
af poesi öfver hela hennes föredrag, och
af utmärkt god effekt var isynnerhet det
mystiska skimmer, hon förstod att gifva
den sista betydelsefulla frasen.
Då hon slutat skulle man helst ha
önskat att slippa vidare musik för
qväl-len, men det blef ej så. En gulblek
herre med långt, stripigt hår och röda
ögon drog fram en violin ur sitt fodral
och lät höra olycksbådande
knäppningar. En liten tjock doktor med
skinande, feta kinder placerade med någon
svårighet en olycklig rödbetsad cello
mellan sina i klarblå »outtalbara* klädda
ben, och gned med stråken sitt a derpå
med den effekt att ett skorrande ljud,
snarlikt påminnande om en bondes
drömmar, hördes i rummet; och då han
blif-vit i ordning, såg jag med fasa en
äldre dam i glasögon och kortklippt
karlhår sätta sig till pianot med en min så
sträng, att jag nästan tyckte mig se det
arma pianinot skälfva liksom af en
rysning vid den första brutna treklang hon
trummade fram.
Och så gick det af stapeln. Det
var en trio, om jag ej misstar mig af
den unge tysken v. Sahr. Violinen
gnisslade, pep och gret, men förgäfves
— han fortsatte obarmhertigt, den bleka
herrn med håret! Cellon skorrade,
skrapade, brummade och staccaterade i alla
sina fogar på ett sätt, som hade det
gällt att göra hackelse af hela
kompositionen, allt under det pianot våndades
under två händer, som hade kunnat utan
tillhjelp af jernborr göra hål i berg, eller
spränga klippor! Det var prägtiga
fingrar! Svenskt stål! v. Sahrs scherzo
leggiero var alldeles herrligt! En
björndans som kunnat glädja jättar. —
Aldrig har jag ätit en tésupé med
mera aptit. Det är en riktig motion
att höra på slikt. Mitt bröst häfdes ännu
af en viss oro då jag kom ut i luften,
stödd på min vän notariens arm.
»Jag får be Er om ursäkt för sista
numret sade han! Det är våra bästa
instrumentalister, men de voro inte
riktigt disponerade i dag. Pianisten be-
skyddas af en prinsessa, och hon är
verkligen utmärkt, men herrarne hade
inte öfvat sig på en tid. Men säg mig,
hvad tycker ni om det öfriga? Det var
ju mest svensk musik, exeqverad af idel
svenskar i ett riktigt svenskt, vanligt
hem?»
»Käre vän, det var ju alldeles
utmärkt roligt. Jag har riktat mina
bekantskaper, och är förtjust. Våra
hemgjorda talanger ha intagit mitt hela hjerta.
Mycken musikalisk smak och prägtiga
vokala resurser, det är hvad jag alltid
sagt. Jag beundrar och älskar vår
ori-ginele och geniale Söderman, vår
visdiktare och folksångare Lindblad, samt
slutligen vår djuptänkte tonskald
Norman; — jag är intagen i Hallströms
förtjusande melodier och är stolt att vi
äga alla dessa förmågor, men! — men,
vi besitta, vi öfrige, vi nationen, ingen
originalitet, ingen verklig känsla för
musik, ingen glöd, intet djup — vi ha
endast vår berömda redbarhet och vårt
välsignade, oföränderliga lugn, vårt sköna
gudalugn!»
»Och det säger ni med ett
förut-skickadt men’ — hvarföre så?»
»Jag säger detta ’men’ — med
flit. Ty utan lif, utan eld och utan
varmt blod är allting matt och själlöst
och kallt! Vi förmå ej höja oss, vi
dväljas i lugnet och må der bäst. Vi
kunna blott beundrande, förvånade och
applåderande blicka upp, då vi
förnimma vingslagen af ett snille, som låter
oss för ett ögonblick se in i andra
verl-dars ljus, men vi sjunka snart tillbaka
igen och — sofva vidare! Jag är
lycklig öfver den bekantskap jag gjort i dag
med den goda svenska dilettantismen
— men min tanke är i sjelfva verket
oförändrad . . . Apropos, hvad menade
ni med att vår värd har musikaliska
anor?»
»Åh, det är bara en liten historia
om far, farfar och farfars far. Far han
gjorde vid fem års ålder furore på
en konsert, då han spelade violin för
400 personer. Han blef sedermera lam
i högra armen och slog sig på juridik.
Under en resa förtjuste han sin vän
Robert Schumann med att föredraga hans
’Lieder’ på ett så sympatiskt sätt, att
den celebre komponisten tog honom i
sitt hem och der kunde sitta stum midt
emot vårt tigande hofråd i timtal vid
ölglaset. Det var en af anorna!
För-fädren voro riktiga ’tonkonstens
beskyddare’ allt ifrån musikens grå forntid
här i Sverige. Det berättas att en af
dem, en notarie, varit den förste som
lärde Bellman notskrift samt någon smula
harmonilära och sådant der. Sedermera
hafva flere af våra utmärkta
hofkapell-mästare varit som barn i huset här i
familjen, generation efter generation,
Vogler och du Puy, Berwald m. fl. Man
har förstått att göra detta hem varmt för
konstnärer och jag tror att flere än en
af våra egna musici, sångare och
sångerskor, som sedermera vunnit namn
och rykte, ha denna familj att tacka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
