Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för mycket under den tid då dem
svårligen annars skulle ha beredts tillfälle
till studieresor. Nu tycks det
egentligen vara den rätt inhemska
musikaliska dilettantismen som finner vård i
X:ska hemmet. — Ja, vi ha nu
disputerat hit och dit, och då vi nu äro i
beråd att skiljas, så låt mig säga er,
herr Ellen A., en sak som knappt ni
tror, låt mig säga Er det samma som
fordom glimten ät magistern:
Jag är af samma tro — som du.»
Ellen A.
–––,––-
Musikpressen.
flänger till dikter af C. D. af Wirsén,
komp. för en röst och piano af
Lad-vig Korman. Op. 55. 2 h. k 2 kr.
Huss & Beer. — Femtiofem kan vara ett
ganska måttligt opustal för en tonsättare,
som arbetar med flyktig hast och för
hvilken en lättköpt q vantitet är en
huf-vudsak. Men då denna siffra har bakom
sig idel omsorgsfullt utmejslade
konststycken, större och mindre, då betyder
hon icke litet. Normans sångmö kan
visserligen vara olika disponerad, men
alltid uppträder hon likväl i vårdad drägt,
aldrig i en flyktig och försummad; och
när denne tonsättare således hunnit in
på sitt andra halfva hundratal, så ligger
ett betydande arbete der bakom.
Äfven i nu föreliggande båda häften
förnekar sig ingenstädes denna noggranna
omsorg, hvarmed hvarje klangskiftning
blifvit studerad, hvarje uttryck och
vändning i texten blifvit tolkad och fraserad.
Om än ingifvelsen icke spelar lika
otvunget eller tilltalande i nr 1, 3, 4 och 6
som i nr 2, 5, 7 och 8, så är dock
den arkitektoniska bvgnaden äfven i de
förra utmärkt af fina profiler och
smäcker ornamentik. Egentligen ha vi
emellertid fäst oss vid de fyra sist nämda
sångerna såsom i allo förträffliga
stämningsstycken. Vare sig att denna
stämning i allmänhet uttalar en idyllisk
»Längtan till landet», eller att densamma hos
»Skogvaktarens dotter» sväfvar mellan
leende och gråt
»när lommen klagar öfver vik,
så aningsfull, så vemodsrik»;
vare sig att »Pagens visa» tolkar en
ynglings barnsligt svärmiska kärlek till hans
stolta herskarinna, eller att »Ahasverus»
rastlöst stormar framåt i aldrig
tillfreds-stäld trånad efter livila och frid —
öf-verallt är sången uttrycksfull,
ackompanjemanget målande. »Ahasverus» torde
taga priset: ett ytterst enkelt motiv,
om-gifvet af brådstupande passagekaskader,
går ihärdigt sin väg framåt, upprepar
sig sjelf alla stretta och förtonar
slutligen högst originelt i en utdragen
förhållning; det är en stor tanke i liten ram.
Musikbilaga till F. W. Scliolanders
skrifter. Norstedt & söner. — »Dessa
ballader och visor» — säger utg. —
»komponerades ursprungligen till guitarr
och blefvo utförda inom den trängsta
vän- och familjekrets. Det är ondast på
förnyade uppmaningar från flere håll
som man beslutit sig för att låta de
anspråkslösa sångerna framträda inför
allmänheten.» — Med all aktning för detta
lätt funna försvar för utgifvandet af
dilettantprodukter, kunna vi ej obetingadt
godkänna seden att offentliggöra sådana
en alliden författares alster, som han
sjelf kanske aldrig skulle velat se i tryck.
Detta fel har begåtts i fråga om
Seho-landers skrifter, och det begås nu med
hans kompositioner. Åtminstone äro flere
bland dessa melodier ej nog betydande
att förtjena en förvandling i trycksvärta.
Andra åter äro visserligen näpna nog
och röja både en trogen
sammangjut-ning med dikten (Från korstågen,
Förklaring, Trägen vinner) och smidig
uppfattning af olika länders nationella
musikaliska lokalfärg (Gammal folkvisa,
Sere-nata, L’image), ehuruväl förf. i detalj
tillåtit sig några oriktigheter: Så t. ex.
måste de franska orden »comme, reves,
taire», o. dyl. alltid i tonsättning
behandlas tvåstafvigt. I alla händelser hade
någon fackman bort förbättra den fula
harmoniseringen i sista sångens femte
vers.
Johanne Reimers Sörgemarsch för
piano af G. Warmuth, Kristiania, är ett
ganska klangfullt och värdigt hållet
tonstycke. A. L.
–––x––-
Parsifal.
IV.
I^jfämte sina positiva förtjenster har
Par-cgJs sifal äfven den negativa att icke
vanställas genom något af dessa bisarra
påhitt, som Wagner i åskilliga andra
verk genomfört med en konseqvens,
gränsande till trots. Som bekant, går
Lohen-grin, med undantag af kungens bön och
den dermed sammanhängande
ensemblen, beständigt i jämna taktarter, man
kan för korthetens skull säga att hela
operan går i */t takt; i Tristan,
Rhein-gold, Walkiire, Siegfried och de två
första akterna af Götterdämmerung
finnes ingen kör, o. s. v. Här har man
litet af hvarje, till och med en skymt
af ballett, och, ehuru musiken
öfvervä-gande består af dramatiska
exclamatio-ner, eller, som det så vackert heter, i
toner omsatta språkaccenter, uppdyker
dock här och der något, som liknar
hvad man i den gamla goda tiden
kallade ett nummer. Man kan t. ex.
verkligen tala om »första aktens final».
Allt ifrån dekorationsförändringen bygger
Wagner här upp ett det präktigaste
musikstycke, till stor del på grundval af
de 4 klockornas basso ostinato, hvilket
han förstår att ända till slutet oaflåtligt
stegra genom intressanta motiv och en
öfverlägsen behandling af orkesterns och
menniskoröstens alla resurser; till och
med mise-en-scenen har, äfven i rent
musikaliskt hänseende, genom de olika
stämmornas placering sin del i den öf-
verväldigande effekten.
Blomsterflickornas scen, Kundrys helsning från
Herze-leide, Gurnemanz’ sång om »den signade
Långfredag» äro äfvenledes lika sköna
till form som innehåll och den sista
finalen bildar ett i allo värdigt
motstycke till den första.
Hvad utförandet beträffar, skulle man
möjligen kunna ställa 1876 års orkester
öfver den nuvarande, ehuru denna visst
icke lemnade något öfrigt att billigtvis
önska; livad angår dekorationer, sceneri
och sångroller var Parsifal ojämförligt
bättre lottad än Nibelungen. Materna
har på de mellanliggande åren vunnit
ofantligt i alla afseenden: hon har
arbetat sig till en respektabel dramatisk
talent, den plågsamma chevrotteringen
har nästan alldeles försvunnit och den
oförlikneliga stämman skänker numera en
oblandad njutning. Marianne Brandt.
som med henne alternerade i Kundrys
roll, besitter mera genialitet och en lika
skön röst, som dock till följd af
partiets för en mezzosopran besvärliga läge
icke alltid kunde komma till heders.
Scarias Gurnemanz, styckets längsta roll,
var ett mästarprof af
musikalisk-dramatisk frasering, som i den stora massans
ögon, kanske mer än rättvist var, stälde
hans medtäflare Siehrs högst
förtjenst-fulla prestation i skuggan. Parsifals
frarn-ställare, Winkelntann, tillfredsstälde icke
aldeles. Hans spel röjde väl mycket
nybörjaren; fraseringen var nog
intelligent och säker, men rösten, ehuru
ungdomligt frisk och stark, saknar
individuell charme. Han hör till denna klass
af, jag ville säga, abstrakta tenorer, som
med Niemann vunnit burskap på de tyska
teatrarna och dem man evfemistiskt
kallar Wagner-sångare; liksom icke
Tichat-scheck, Ander, Schnorr, Vogl och vår
Arnoldson skulle till komplett evidens
hafva styrkt, att wagnersången, långt
ifrån att utesluta välljudet, tvärtom
förutsätter detsamma som sin innersta
lifs-princip! Reichmanns nobla apparition,
röst, sång och spel bidrog icke litet att
göra den jämmerfulle Amfortas dräglig,
och åt hans i grafven lefvande fader
Titurels korta, men tacksamma parti
förlänade den 65-årige röstkolossen
Kin-dermann en illusorisk tolkning.
Blomsterflickornas kör var ett itnder af
precision, renhet och fraicheur. En särskild
hyllning förtjenar den unga
konstnä-rinna, som fått sig Gral ombetrodd;
hennes hållning och gång i den ytterst
decenta och smakfulla pagekostymen,
det sätt, hvarpå hon handskades med
det heliga kärilet och dess många
höljen, var ett litet mästerstycke af scenisk
takt.
Vill man på grund af stadens
fysionomi anställa en jämförelse mellan
festspelen 1876 och 82, må man noga akta
sig för öfverilade slutsatser. Förra
gången utgjordes programmet af 4
föreställningar, fördelade på 5 dygn: under hela
denna tid måste således samma publik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
