Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har anmärkt mot maskens ungdom och
intetsägande uttryck.
Vid följande representationen, den 4
d:s, hade man nöjet återse fröken
Gra-bow som Ingeborg, hvarjemte hr Ohlsson
utförde sin gamla rol Kark (vid säsongens
första spektakel gifven af hr Malmsjö).
Vid detta tillfälle gick »Den Bergtagna»
för femtionde gången öfver scenen — en
i mer än ett hänseende välförtjent
framgång, hvars värde ökas deraf att det är
den första svenska opera som hunnit till
ett dylikt antal föreställningar.
Visserligen har Nauinanns »Gustaf Wasa» gifvits
bortåt tvåhundrade gånger, men svensk
får man väl icke, noga taget, kalla denna
opera, hvars kompositör var till börden
tysk, lät vara att librettons text
behandlar ett svenskt ämne och är
författad af svensk man.
Ännu en debut frän Stora teatern
liafva vi att anteckna, nemligen fröken
Wetulla Anderssons som Neméa i
»Konung för en dag».
Debut är måhända icke rätta ordet,
ty fröken Andersson har ju förut,
upp-trädt offentligen såväl i landsorten, här
i Stockholm (pä Nya teatern) samt i
utlandet. I korthet må sägas att hennes
framgång pä vår operascen var
fullständig. Att hennes röst icke är stor, är
väl sant, men hvad betyder det när man
kan inlägga så mycken känsla och
intelligens i sitt föredrag samt eger en så
verkligt utmärkt sångmetod! Lägg
härtill ett synnerligen vackert yttre, en
förmåga att naturligt och uttrycksfullt sköta
en dialog samt en uppenbarligen efter
franska mönster formad, behagfull
plastik, och det må med fog sägas att opera
comique väl kan gå en ljusare framtid
till mötes å vår Stora teater, då den
erhåller en så begåfvad framställarinna
som fröken Andersson.
»Ära den som äras bör!» och vi
anse det helt enkelt vara en skyldig gärd
af erkännande, att i förbigående erinra
om att hr Isidor Dannström, den gamle
bepröfvade sånginstruktören, har
förtjen-sten af att ha gifvit denna unga artist
den sunda och mönstergilla sängmetod
hon eger.
På Nya teatern har fru Tekla Hofer,
f. Falck gjort sin entrée.
Stockholins-publiken har henne i angemänt minne
från hennes i flere fall vackra debut i
»Barberaren» å Stora teatern för fyra
är sedan. Med sin långt ifrån stora
men mjuka och behagliga röst, sitt goda
sångföredrag, sin betydande
koloraturfärdighet och sitt qvinliga, frän disgraciösa
rörelser fria ätbördsspel skall fru Hofer
sannolikt blifva en mycket gerna hörd
och sedd företeelse på scenen, n. b. när
henne icke förelägges sådana partier som
det hvari vi nu sist sågo henne, i
Strauss-operetten »Det lustiga kriget». Ty det
må först som sist sägas, att fru H. icke
går i den genre, i hvilken företrädesvis
Nya teaterns forna primadonna skördade
sä rika lagrar. —h—.
En musikers historia
af Rudolf Schmidt.
V.
^^m aftonen satt Helga Karlsen en
sam i sitt rum och bläddrade i
några böcker, dem hon på måfå tagit
ned ur det inlagda palisander-bokskåpet.
Det knackade sakta på dörren, och
rytt-rnästar Karlsen visade sig, icke utan en
viss skygghet, i dörröppningen.
Ryttmästaren hade år 1848, då kriget
utbröt, såsom gift man ånyo anmält sig
till tjenstgöring och hade i ett par
kavallerifäktningar häfdat sitt gamla rykte
för mod och oförvägenhet. Gent emot
fiender, som icke mötte med dolman
och dragen sabel, var ryttmästaren
der-emot ytterst spak af sig.
Hans aflidna hustru hade tillhört en
af landets gamla adliga familjer och uti
deras äktenskapliga samlif haft en så
af-gjord öfvervigt, att han blifvit van att
underordna sig, och förhållandet till
hustrun öfverflyttades sedan på dottern, i
hvars ansigtes stolta våglinier den
aristokratiska typen omisskänligen gick igen,
utan att der kunde spåras någon
påminnelse om fadrens breda och något
obestämda drag.
»Jag far väl komma in, min söta
flicka ? — Tack!» Ryttmästaren såg ej
ut att vara särdeles glad öfver
tillåtelsen. I stället för att taga plats i den
länstol dottern satte fram till honom,
började han gå fram och tillbaka i
rummet under synbar oro. Dottern
betraktade honom med lugn ironi i de blåa
ögonen och fortfor att bläddra i sin bok.
Slutligen rätade han upp sig.
»Min söta flicka! Det kan icke
fortfara på det här sättet.»
»Hvilket?»
»Se nu icke så förundrad uti Du
vet nog hvad jag menar.»
»Godt! jag vet hvad du menar. —
Hvarför kan det ej fortfara så?»
»Herre Gud, barn, en gång skall
du väl gifta dig.»
»Är du trött på mig?»
»Det vet Gud att jag inte är, min
söta flicka. Men du är nu inne på ditt
fem och tjugonde år. Den ene efter
den andre ratar du. Om ungdomsåren
gäller det: ’stakkot dans är snart förbi’».
»När dansen är förbi kan jag ju
lugnt sätta mig ned.»
»Ja, men man blir ej egarinna till
en sådan herrgård som Sofieberg för
att sitta och se på bara. Du har
forpligtelser mot mig och din aflidna
moder, mitt barn. Du måste, vid Gud,
sluta upp med att rata och en gång
bestämma dig. Se baronen på Kalholm,
som du var tillsammans med på middag
hos kammarherms, han fick tillräckligt
han, då du mötte honom vid bordet
med din kloster-dekoration på bröstet.
Inte är han så djupsinnig, men det
förstod han nog. — Nå, så slapp du då
att gifva bort den korgen, och när du
inte kan fördraga honom, så, herre Gud,
må göra, fastän han är halfkusin till
dig. Men nu har vi Becket här. Han
är en stadgad man, och han tillhör de
studerade borgerliga, som styra oss,
emedan de ha hufvud och förstå sådant.
Ja, du behöfver ej le åt mig, för jag
vet allt för väl att jag inte förstår det.
Men det folket har nu makten, och det
är förfärligt hvad sådana kunna
chika-nera en person när de vilja. Se,
Becket är ju »en ung, lofvande förmåga» —
så har det vid Gud stått om honom i
bladen. Han höll festtalet för 2
månader sedan på skjutbanan, då de firade
gamle * * för sjuttonde gången, och det
var ädla, hänförande ord som då
uttalades, stod det i tidningarne. Pengar
har han just ej så öfverdrifvet af, men
han skall gå långt — han kan bli
minister. — Hvad var det du ville säga,
min söta flicka?»
Jag skall ej taga min orden på mig
vid någon middag, då herr Becket är
närvarande. — Ar du nöjd nu, pappa?»
»Det är just inte mycket, min söta
flicka. — Du kan väl sjelf inse —»
»God natt, pappa.»
Hon tog honom om halsen och kysste
honom. — Det hände just inte så ofta.
»God natt, barn!» sade ryttmästaren
på en gång stolt och smickrad. »Tänk
nu på saken! Du vet, att jag talar
endast för ditt eget bästa. —»
»God natt!»
De sista orden uttalades i en ton,
som gjorde att den tappre krigaren
försvann med en viss brådska. Icke dess
mindre var han rätt nöjd med sig sjelf,
då han gick fram öfver den långa, mörka
gången. Han var uppfyld af det
medvetandet, att om han än brukade sin
faderliga myndighet med diskretion, så
brukade han den ändå, död och pina!
Dottern såg efter honom med ett
medlidsamt leende.
»Stackars pappa!» sade hon. »Han
är rädd för dem och ändå gör han dem
sin kur. Nej, dessa herrar med
framtiden för sig hehaga mig ännu mindre
än våra egna.»
Hennes ögon föllo på boken, som
låg uppslagen framför henne. Det var
ett band af Ohlenschlægers dikter.
Hon läste:
Riker fogel kommer susande,
Kommer brusande,
Öfver berg och dal sig svingar:
Ser du, fattiga fogel, väl
llur de glänsa, mina vingar?
Så har ni kommit, herr Becket!
susande och brusande som den rike
fo-geln; men edra fjädrar äro påklistrade
påfogelsfjädrar. Ni vill värderas efter
det som- bereder er framgång, icke efter
det ni eger inom er sjelf.
Hon läste vidare:
Fattig fogel kommer blinkande,
kommer linkande
Öfver äkrar och gröna ängar:
Ser du, rika fogel, väl,
Huru mina fjädrar de hänga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
