Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stanna i Bayreuth; nu deremot hade
man endast en föreställning att öfvervara,
och genom förbättrade kommunikationer
kunde man komma vid middagstiden
och resa efter spektaklet, oberoende af
tillgången på logis och förplägning; det
är klart att detta skulle hafva ett stort
inflytande på offentligt lif och rörelse.
Ehuru gator och förfriskningsställen nu
voro relativt folktomma, var tilloppet i
teatern icke mindre för det. Den
borgerliga och hvardagliga anstrykning, som
i år karakteriserade publiken, förklaras
deraf, att börds- och börs-aristokratien,
efter att hafva lyst på de två
patronats-föreställningarna, nu småningom
försvunnit. Det föreföll mig äfven som skulle
Wagner på sina mottagningar, för att
icke vara reducerad att låta tillbedja
sig en famille, hafva flyttat strecket
betydligt nedåt. Oppositionen var mycket
svagt representerad och den polisvidriga
febrilitet hos wagnerpartiet, som gjorde
vistelsen i Bayreuth 1876 till en nära
på lifsfarlig sak, hade nu i brist på
motsägelse mojnat ut till en stilla
hänsjun-kcnhet; man lopp icke den ringaste
fara att, vid en sig möjligen yppande
meningsskilnad, blifva
omkullargumen-terad med biersejdlar till utvärtes bruk.
Det märkligaste af allt var dock den
i ögonen fallande frontförändring, som
pressen gjort gent emot Wagner; till och
med hans ifrigaste och _ outtröttligaste
vedersakare talade i år om honom med
en blidhet, som gränsade till pietet.
Var detta ett godt tecken, var det ett
ondt? har smädelsen tömt sitt koger, eller
aktar man icke längre den gamle
kämpen »en holmgång värdig»? För oss
svenskar, som stå nästan oberörda af
Wagner och hans sträfvanden, är det
svårt att fatta meningen eller vidden af
den frenetiska strid, som i årtionden rasat
omkring Wagner och i hvars främsta
led han sjelf oförskräckt slagits med alla
de vapen, som stå hans mångsidigt
anlagda och utvecklade ande till buds. En
diger bok, »Katalog einer
Richard-Wag-ner-Bibliothek», som i år utkommit och
som uppvisar den lilla nätta
slutsumman af 3373’nummer, kan derom ge
ett aflägset begrepp. Det är en
förteckning, icke blott på de verk, Wagner
sjelf författat eller hemtat sina idéer ur,
utan ock på de broschyrer, pamfletter
m. m. som skrifvits om honom, för honom
och (det ojämförligt större antalet) mot
honom. Att han dervid fått tjena som
underlag icke blott för den ekonomiska
utan ock för den filosofiska
spekulationen, kan icke förvåna. En professor i
Graz har gjort sig mycken möda att
uppvisa Wagners själsfrändskap med —
Schopenhauer. Vare härmed hur som
hälst; en musikers religion eller
filosofiska världsåskådning spelar ingen synnerlig
roll — Wagners egenskap att vara
protestant och dcrtill född och uppfostrad i
protestantismens stamhärd Sachsen har icke
hindrat honom att skrifva den
genomkatolske Parsifal —, men egendomligt
är i alla fall, att han till hjelte för sin
kommande opera just valt den store
pessimistens ideal, Buddha. *
Min för sex år sedan uttalade
spådom om Nibelungen-trilogien har till
punkt och pricka slagit in: i Bayreuth
har den aldrig mera uppförts, men den
har deremot gjort sin segrande rund
kring de flesta af Tysklands mera
betydande teatrar, ja ända till London. Det
behöfs väl heller icke någon synnerlig
siarblick för att förutsäga Parsifals öde.
Det under, som misslyckades för Islams
profet, har Wagner två gånger utfört
och inbillar sig fortfarande kunna göra
det; han har nemligen högtidligen
förklarat, att Parsifal icke får profaneras
genom uppförande å någon annan
teater. Men berget torde hafva tröttnat på
att komma till Mahomet, och sedan den
civiliserade världen nu aflagt sin
skyldig-hetsvisit i Bayreuth är det mer än
sannolikt att —- den civiliserade världen helt
lugnt sätter sig och väntar på
kontravisit. När denna en gång kommer, skall
Parsifal tvifvelsutan öfverallt blifva
mottagen med öppna armar. (Slut.)
Wagner i négligé.
(XXr den i förra numret omtalade boken »Ric-
hard Wagner et son oevre etc», af Mane
Gautier läna vi följande:
Jag frågade Wagner en dag, om han hade
någon framtidsplan för sin son, som nyss fdrut
blifvit honom född. Han svarade: »Först och
främst har jag den äregiriga önskan att
tillförsäkra honom ett reveny, som gör honom
oberoende och besparar honom dessa erbarmliga sorger,
som jag haft så mycket att kämpa med. Jag
vill också att han studerar litet kirurgi,
åtminstone så mveket att han kan lägga första
förbandet på en sårad. Jag har så ofta varit
tröstlös öfver min oförmåga, när något olycksfall
inträffat i min närhet, att jag vill bespara
honom den sorgen.» — Fru Wagner berättade
mig, att komponerandet af »Meistersinger» för
längre tid måste afbrvtas, oeh orsaken dertill
var en eländig, herrelös oeh sjuk hund, som
hennes man — det var i Ziirich — tog upp
från gatan och försökte bota. Det otacksamma
djuret hade bitit sin nya herre i högra handen,
och såret hade blifvit så smärtsamt, att det
alldeles hindrade Wagner att skrifva .... Högst
märkvärdig är den elasticitet som ofta
framträder hos Wagner, den humor som ej en gång
hans långa pröfningsrika lefnad kunnat förderfva.
Hans konversation, än i dag så allvarlig,
fängslande och innehållsrik, springer med ett ryck
plötsligen öfver på humorns och fantasiens
område. Wagner talar med en honom egen,
fin ironi, som kan framkalla det hjertligaste
skratt. I Luzern satte han mig i förvåning
genom sin gymnastiska förmåga och den
utomordentliga vigheten hos hans kropp. Han
klättrade upp i de högsta träden i sin trädgård,
till stor förskräckelse för hans fru. »För himlens
skull ge ej akt på honom», besvor hon mig,
»tv om man beundrar hans klättringar, kan
ingenting i verlden hålla honom tillhaka frän
denna (sission»....
Före min afresa från I.uzeni ville Wagner
ännu en gang företaga en utflykt pä liere
dagar för att visa mig Vilhelm Tells land. En
ångbåt förde oss till Ziirich. der mästaren togs
emot af folket susom en kär konung. Sedan blef
det ännu en sjöfärd, en bergsligning och hvad
* Detta rvkte är, såsom i förra numret
nämdes, dementeradt af Allgent. dentsche
musik-zeit. Red.
vet jag allt; men hvad jag aldrig skall förgäta
är dessa förtrollande dagar af en sa härlig
förtrolighet, det är vidare denna intagande
munterhet, denna enkelhet och denna ytterst hängifha
omsorg 0111 oss, som Wagner visade, det
mästerskap han utvecklade för att göra allt så
be-qvämt som möjligt. Han var alltid först uppe
om morgname oeh väckte sjusofvarne. Detta
väckande tillgick på sitt eget sätt. Han sjöng
Marseillaisen och trummade till den med
fing-rarne pä vår dörr. Återkommen till Luzern
berättade oss Wagner, att han under största
delen af denna utflykt varit sjuk, men hade ej
låtit ett enda ord undfalla sig derom, emedan
han ej ville störa vår glädje. Med verklig sorg
tog jag slutligen afsked af min gästfrie värd.
Hvad som i någon mon tröstade 111ig var
löftet att ofta skrifva till mig, och detta löfte har
han också troget hållit.
––-“W"––
Från scenen och konsertsalen.
^ptora teatern öppnade säsongen den 1
d:s med en repris af Hallström—
Hedbergs romantiska opera »Den
berg-tagna.»
Att vår främsta lyriska scen kunde
ha invigt sin verksamhet för den nya
spelterminen på ett mera helgjutet sätt,
detta lider väl icke något tvifvel. Vare
detta dock icke sagdt med hänsyn till
valet af opera — ty »Den Bergtagna»
försvarar ju alltid sin plats — utan
vis-å-vis sjelfva utförandet, som icke stod
i jemnhöjd med det som utmärkte den
nästföljande representationen af pjesen.
Fröken Javette hade i Ingeborgs parti
sin andra debutrol. Om denna unga
sångerska ha vi. redan förut, i anledning af
hennes debut i »Faust», yttrat oss. De
goda egenskaper hon då, helst i
musikaliskt hänseende, utvecklade, återfunnos
äfven vid denna hennes andra debut:
ren, manerfri och musikalisk sång,
tydligt textuttal, frånvaro från rädsla samt
lofvande anlag i fråga om spelet. En
fullt karakteristisk, i alla dess
schatteringar följdriktigt genomförd tolkning af
detta långt ifrån lätt utförda parti kunde
naturligtvis icke fordras, helst den
svärmiska romantik, som gifver det en så
fängslande färg, icke tycktes tillhöra
sångerskans skaplvnne. Äfven i fråga om
de vokala resurserna kunde man önskat
något mera, särskildt i det högre registret,
som bör tillegna sig större fyllighet och
distinktare tonansats.
Med nöje hörde man hr Ödmann som
Bergakungen. Visserligen erhöll rolen,
genom frånvaron af det demoniskt
tjus-ningsfulla, icke sin rätta karakter, men
sångföredraget framstod i stället sä
mycket smakfullare och röjde på sina ställen
en viss energisk accent, som man förut
saknat i hr Ö:s sång. Särskildt framstod
kavatinan i andra akten, »Sä kom, sköna
tärna», som gafs med mycket uttryck.
Fröken Lagermarck, som icke alltid
erhållit uppgifter för hvilka hon lämpat
sig — vi erinra om Siebel i »Faust»
och Maddalena i »Rigoletto» — var här
ganska godt på sin plats som
Bergadrotl-ningen, hvilken rol hon nu gaf f. f. g.
och till publikens tillfredsställelse. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
