Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 16. (»Jr jag född, så vill jag
lefvad.)
Originalmelodien, hvilken vi här
nedan anföra, är en polonaise eller
kontradans, kallad La pierrefitoise, och
förekommer i La clé du. caveau under nr
109. Dock har första reprisen undergått
förändring i Bellmans melodi.
Som ett kuriosum kan här antecknas
att man uti partituret till Voglers opera
Gustaf Adolf och Ebba Brahe i en duo
mellan Sigrid och Erik (»Lika mycket, sade
pappa» etc.) påträffar motivet till denna
melodi, som tydligen utöfvat sitt inflytande
pa kompositören.
Nr 20. (»Mina björnar, sanden
eder.»)
Melodien är en polonaise, hvilken
En-vallsson begagnat i sångspelet Colin och
Babet till skolmästarens kupletter: »Ack,
mitt caput, livad det lider» etc., (l:a
aktens 5:te scen) och angifver han i
den tryckta pjesen som air: »Vackra
jomfru, lilla vänsko» etc.
Scherzo.
Från Bavreuth berättas, att Marianne flrandt,
Kumlrys franiställarinna, en pang öfverraskade
en af uppasserskoma på »festspelkullens»
restaurant, liisande texten till Parsifal. Dervid utspann
sig på genuin österrikisk dialekt följande
konversation :
— Na, lesen’s auch den Parsifal?
— Aber natiirli, i hab ihn schon zum
dritten male g’lesen.
— Sind’s denn auch sehon d’rinn gewesen
im Festspielhaus?
— Aber nein, do’s diirfen wir nit, da
kommen wir nit ’nein, aber wann’s gnä’
fräu-lein vielleicht d’rum bitten wiird’, dann ging’s
schon ....
Marianne Brandt, godmodig som bon iir,
gick raka vägen till fru Cosima Wagner och
utverkade inträdeskort ej blott for alia
biemym-fema utan iifven för sjelfva »bierkellnerin».
Sedan dess svärmade dessa ohejdadt fiir den
"genom medlidande vetande, rene daren», men ännu
mer for fresterskan Kundry-Brandt.
Rossinis belsa var ieke den bästa, och när
han for hårdt ansattes af sina krämpor, bade
ban frir vana att ge sin smärta luft genom en
mängd eder, som italienare och fransmän liafva
gori tillgång på, om oek ieke till sådant
öfver-flöd som hiir i Sverige. Såsom god katolik,
lättade ban en gång sitt samvete infor en af
sina beundrare och vänner, erkebiskopen i
Florens.
»Nå, hvilka eder liegagnar ni då?» frågade
erkebiskopen; »Henrik IV brukade alltid
Ven-tre-Saint-gris, och det kan väl vara oskyldigt
nog.»
»Alltför oskyldigt», medgaf Rossini, »också
hjelper det intet det ringaste. Ibland begagnar
jag Corpo di Baccho.’»
»Inte heller så farligt», menade den
tolerante prelaten; »Baeehus var ju en hedning.»
»Men ibland begagnar jag Per Dio.’»
big-tade Rossini.
»Det är en stor synd. Man får aldrig i
fåfängan missbruka Guds namn.»
»Oftast brukar jag dock Per la madonna/»
bekände kompositören.
»Annu oförlåtligare», förklarade bigtfadren;
»lät fiir all del bli att svära vid vår heliga
madonna!»
»Omöjligt!» svarade Rossini, »ty detta är
just hvad som mest lindrar mina plågor.»
En teatersångare i Berlin friade för någon
tid sedan till en ansedd liorgares dotter och fick
hennes ja, hvarefter de båda älskande vände sig
till borgaren för att begära dennes samtycke och
välsignelse. »Jag har visserligen ieke det
ringaste emot er person», förklarade borgaren sin
blifvande mag; »men jag borde väl först se er
i någon af edra hufvudroller på teatern, innan
jag ol>etingadt ger mitt bifall.» — »Jag finner
detta fullkomligt i sin ordning», svarade sångaren,
»och som jag i afton spelar Don Juan, så går
det ju an att se mig i den rollen.» Borgaren
och lians dotter uraktliito icke att öfvervara
aftonens representation å operan. »Nå?» frågade
sångaren, när han följande dagen infann sig fiir
att fii det bestämda svaret. »Ni far min dotter»,
svarade borgaren, »ty någon Don Juan är ni
inte.»
Som liekant anses af metodisterna dans för
en synd. En ung dam i en liten stad i
Amerika blef nyligen inför metodistförsamlingens
förmän stäld till ansvar derföre att hon bevistat
en bal. Hennes far förde hennes talan och
frågade, hvari egentligen det syndiga bestod i att
dansa. Metodistpresten svarade: I att efter
musikens takt vrida kroppen och hoppa. Då
framträdde flera vittnen, deribland ett par af
den unga damens kavaljerer från balen samt
några af musikanterna, hvilka alla enhälligt
försäkrade att den unga damen aldrig hållit
takten. Härefter blef hon under mycken
munterhet frikänd.
I en af våra småstäder hände sig att
orkesteranföraren vid en ditkommen teatertrupp
måste lexa upp en fiir aftonen engagerad
kontra-basist för hans många felgrepp. — »Basfiolen är
min och jag mätte väl få handtera honom hur jag
vill, herr direktör», genmiilte slutligen artisten.
Följetong.
En musikers historia
af Hudolf Schmidt.
c_(Forts.)
;)®Jvad skall den göra som denna
Stsia panten igenkänner?»
»Ar det en herre», svarade Anina
Flöjstrup, som minst af alla besvärades
af uppfinningsförmåga, »skall han säga en
komplimang åt en dam, är det en dam
skall hon komplimentera en herre.»
»Fröken Helga Karlsen!»
Det hördes som ett kort väntansfullt
mummel. Hon märkte, att allas ögon
voro fästade på henne, och särskildt gaf
hon akt på, att Becket betraktade henne
med en besynnerlig spänning, som han
trots all sin sjelfbeherskning ej förmådde
att dölja. Ett ögonblick stod hon
rådvill, men då uppklarnade plötsligen
hennes ansigte.
Hon trädde fram till Anton Haller
och sade: »Jag träffade i går
kammarherren på Knudstrup, han åkte ut med
professor Walz. Walz sade om ert spel:
det är den mörka, täta röken, som är
tecken till en dugtig eld. Ja, egentligen
är jag blott öfverbringerska af
komplimangen, men den är större än någon,
som jag sjelf skulle kunna säga er.»
Begynte de murade pelarne att vackla ?
Sköt en blixt ned från klar himmel?
Göt sig ej från den höga, stolta
skepnaden en ljusglans öfver golfvet, öfver
de gröna buskarne och alla de
förundrade nyfikna ansigtenar Blott ett enda
ansigte var hvitt som en nykalkad vägg,
och ett par kalla ögon stirrade på
honom med en vild, hatfull blick, som
bragte honom till besinning och
återkallade i minnet situationen.
»Det tycker jag om, barn!» ropade
ryttmästaren, som tillika med
borgmä-star Haller kom ned ifrån staden. »Lif
i klutarne, så skall det vara!»
»Fröken Karlsen har öfverraskat oss
alla med sin uppfinningsrikedom!» sade
Becket med mödosamt återvunnen
fattning.
»Tvärtom!» svarade hon med
samma torra lugn som förut. »Jag uppfann
icke, jag berättade bara.»
»Kan vi få en bit bröd och ett glas
portvin med, fröken Anina?» sade
ryttmästaren, då han såg att prokuratorns
döttrar begynte taga locket af den
medförda korgen. — Han ville undvika all
närmare förklaring.
Borgmästaren såg sig om i kretsen.
De tvänne sylarne på hans öfverläpp
krummade sig som ett par känselhår,
hvilket symboliskt antydde en stilla pröfning
af den herskande stämningen. Ty efter
denna hade stadens sjelfherskare alltid
en inre kallelse att rätta sig, utanför sitt
embete. Borgmästaren märkte, att den
allmänna stämningen skulle uppbära
honom, om han visade sig öfverlägsen och
fordrande mot brorsonen.
Och så blef han det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
