Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnesblad.
Arrhén v. Kapfeimann,
_ Jet var i början på 1820-talet soni
Kapfelmanns herrliga »Vårsång»
(orden af Dahlgren) gjorde sitt intåg i
Up-sala. Den sjöngs första gången en
Val-borgsmessoafton på Slottsbacken under
anförande af Hæffner och af en kör, i
hvilken deltogo tenorer sådane som Fröst,
C. Rydqvist, Isac Berg (sederm.
hofsån-garen), L. Göök, O. Svalin, Tottie,
Schön-meyr o. fl., alla utmärkta. Der stodo
vi, sångare, väl 20 i hvarje stämma,
uppställde i carré, med allas vår
»farbror» i midten, och det var ett
rikhaltigt program vi hade att genomföra, ty
det upptog utom Kapfelmanns Vårsång
Stjernsången (Sjögren), Hulda Rosa
(Hæffner), Riddar Toggenburg (Geijer) o. fl.
oförgängliga och om sångernas gyllene
ålder i Upsala vittnande melodier.
Af komponisten till Vårsången visste
jag då ej annat, än att lian var director
musices vid krigsakademien (Garlberg),
och det gick många år, innan jag kom
att göra hans personliga bekantskap.
Denna gjordes först en gång på
dahlbergs källare vid Drottninggatan och just
icke under de gvnsammaste auspicier för
framtiden, ty min nye hror (naturligtvis
blefvo vi strax »bröder»), var af en ringa
anledning nära att återuppsäga
brorska-pet. Jag hade nemligen nyss vid en soiré,
som Agrell (den bekante qvartettspelaren)
gaf i Kirsteinska huset med biträde bl. a. af
harmoniska sällskapets, af mig anförde
karlkör, på programmet upptagit äfven
Kapfelmanns Vårsång. Den gick
förträffligt och vann lifligt bifall, hvilket jag icke
underlät att omtala för Kapfeimann, när
jag, som sagdt, träffade honom på
Dahlbergs källare, hvarvid jag gjorde honom
en komplimang för sjelfva kompositionen,
yttrande: unum, sed leonem. Detta tog K.
mycket hett och sade: »Du känner således
inte mina större arbeten ?» — »Nej»,
menade jag sanningsenligt, och deröfver var
komponisten till den berömda sången så
förbittrad, att han icke ville tala ett ord
med mig sedan.
En annan gång gick det icke bättre.
Vid konung Oskar I:s tronbesligning
komponerades flere förslag till ny
folksång, och af dem som först utgåfvos i
tryck voro en af Franz Berwald, en af
Kapfeimann och en af mig. Det föll mig
in att låta dessa tre, liksom på prof,
uppföras i en konsert, hvilket förslag jag
meddelade W. Davidsson, som strax
gillade och antog det, hvarpå de tre
sångerna, arrangerade för militärmusik,
utgjorde kärnpunkten i programmet till en
»Folksångskonsert», hvilken gafs i
Trädgårdsföreningens lokal af 2:a Lifgardets
musikkår, under Uhlighs anförande. Att
denna tillställning — som för öfrigt vann
allmänhetens bifall — icke var i
Kapfelmanns smak, sluter jag deraf, att då
jag en tid derefter träffade honom, han
bittert frågade, hvad jag hade för
dumheter för mig nu för tiden.
Ett original var Kapfeimann, och det
af första ordningen, i grunden godmodig,
men tålde icke sig sjelf eller andra, och
hörde till de naturer, som förarga sig
sjelfva, om ingen annan har lust att göra
det. Han lefde som en enstöring, och
ville man träffa honom, så gjorde man
bäst att söka honom på Glas på hörnet,
der han satt säkert från kl. 6 till 11
hvarje qväll vid sin toddy och sin pipa,
vanligen »mol allena». Han var sålunda
visserligen en god kund, men tillika
värdinnans (der var fruntimmersregering)
förskräckelse, ty han visste aldrig att gå
sin väg, icke ens när det stängdes.
När alla andra gäster voro borta, satt
Kapfeimann qvar, och det hjelpte icke
att släcka ljusen, ty sedan detta skett en
gäng, och han återkom påföljande dag,
var han försedd med en ljusstump och
tändstickor i fickan, och när det släcktes
i salen, lät han icke förbluffa sig, utan
tog sin ljusstump ur fickan, tände den
och lät den brinna, stoppade sin pipa
och satt qvar så länge den och den
ny-stoppade pipan räckte.
Kapfeimann hade en god vän i Gustaf
Torsslow (aktörens broder, teaterkamrern),
hvilken var af samma lynne, godmodig
och välvillig, men knarrig och envis.
Likasom Kapfeimann alltid var att träffa
kl. 6 e. m. på Clas på hörnet, lika
säkert hamnade vid den tiden Torsslow på
Stallmästargården, det måtte vara livad
väder som helst, alltid med käpp och
paraply. Det skulle säkert varit
angenämt för dem att dricka sin toddy
gemensamt, men dertill voro de för
envisa. Det kunde lika lite komma i fråga
att Kapfeimann afstod sin Glas på
hörnet, som att Torsslow blef sin
Stallmä-stargård otrogen; också, efter det deras
vägar korsats vid ändan af Carlbergsallén,
styrde de hvarje afton orubbligt hvar och
en till sitt mål.
Kapfelmanns begrafning var högtidlig.
Den arrangerades, enligt den aflidnes
begäran, af Torsslow, som med mycken
takt fungerade såsom värd.
Jordfästningen förrättades af en ung prest i
Adolf Fredrik, och liktalet inleddes med:
»En stor sångare är fallen i Zion». Sång
utfördes af kungl. teaterns kör. Efter
ceremonien samlades man i
Trädgårdsföreningens norra paviljong, der en
splendid gouter med bålar etc. intogs.
Gästernas antal gick väl till öfver 100, och
voro kungl. teatern, krigsakademien och
musikaliska akademien talrikt
representerade. Några sörjande slägtingar
före-kommo icke och stämningen var väl
allvarlig men långt ifrån dyster. En
slutskål för värden, hr Torsslow, föreslogs
af presidenten Westerstrand.
Så hade den ene vännen begraft den
andre. Nu slumra de begge i det tysta.
Beskedligare grälmakare än dessa två får
man leta efter.
J. M. R—w.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 1 December 1882.
Pris: Helt Sr 6 kr. Halft Sr 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
