Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För och mot.
Ktterskörd frfm Bayreuth
at Hans von Wolzogen.
»’^^litiken» beräknar allt efter
frain-4 gången, hvarföre denna så länge
som möjligt förnekas, der den ej
motsvarar hvad som önskas. »Bedragen var
publiken, bedragna voro konstnärerna,
bedragen fann sig verkets skapare»,
förmäler den ännu ungdomligt friske
strids-kämpen Kalbeck för Wienerpubliken i
»Wiener Allgem. Zeitung» rörande
»Par-sifals öde.» Herr Hanslick är vorden
äldre och bekänner för samma publikum
i N. Fr. Pr. om Parsifal: »Första
uppförandet har egt rum med full och ostörd
framgång.» För många torde emellertid
detta sammanfalla med begreppet
’bedragen väntan’. At samma Wienare
bjuder kritikern »W. Tribune» på följande:
»Här lia vi åter den tröttande
niebel-ungenstilen; orkestern arbetar med sina
ledmotiv och sångarna deklamera
musikaliskt dertill»; under det den berömde
Speidel i all ärlighet meddelar dem:
»Niebel ungar ne kan man med rätta kalla
slutet på visan; ’Parsifal’ bringar sången,
melodien, den musikaliska formen åter till
heders. Bayreuth tillropar den
musikaliska ungdomen denna gång: Barn, nu
är det slut med svärmandet i det blå,
nu gäller det att äter igen göra musik 1»
Deremot klagar högljudt herr Max
Gold-stein, att »ålderdomen försvagar
menni-skans krafter och stärker hennes
svagheter, att Rich. Wagner ej mer är den
gamle (?/) — att hans fantasi nu svingar
sig upp mattare än förr» o. s. v. Till
och med en vänligt sinnad man
instämmer i den domen och menar, att
»musiken saknar den tändande kraften». Men
den »bedragne» Kalbeck yttrar sig med
rättvis fördelning af »För och emot:» 1
musikalisk uppfinning står ’Parsifal’ efter
de äldre verken, i uttryckets sinliga kraft
åter synes han dem öfverlägsen» (man
lägge märke till uttrycket sinlig kraft
med afseende på livad som följer); och
Hanslick finner äfven W:s skapande kraft
ännu allt jemt förvånansvärd. »Han
förfogar ännu fortfarande öfver en kraft,
som de yngsta bland oss kunde afundas
honom.» Till detta omdöme ledde honom
förnämligast intrycket af
»blomsterflickornas chör», hvilken han finner vara »ett
mästerstycke i sin genre», men herr
Speidel kallar den »ej betydande men
väl-klingande», under det Paul Lindau
lin-ner välljudet rent af »berusande» och
genomglödgadl af den yppigaste sinlighet.
Den mera moraliske kollegan Ehrluh
ryser för »den förlinade lusta», som denna
scen framställer, och hvilken »ingen torde
kunna försvara»; hvareinot Lackoicitz
af-gifver den lugnande förklaringen att
»de-censens skrankor ingenstädes blifvit
öf-verskridna». I den följande stora scenen
mellan Parsifal och Kundry fann Hanslick
den wagnerska passionen äter afsvalnad,
han kallar den qvickt nog för »kokt is»
och sätter dermed 2:dra akten efter den
l:sta och 3:dje i afseende pä storartad
verkan. 1 rak motsats härtill fann
deremot Ehlert den religiösa handlingen i
första akten »konstlad»; först i andra
akten återvinner komponisten »den verkliga
passionens glöd». Sä olika äro omdömena
om passionen och så olika åsigternas
passionerade framställning. Kalbeck
telegraferade efter första uppförandet till
»Wiener allg. Ztg»: »Allt, livad Wagner
förut Åstadkommit pä det musikaliska
stämningsmålericts område, står långt
efter den första aktens under»; i »N. Fr.
Pr.» läste den troende Wienerborgaren
samtidigt: »Egentligen har endast den
andra akten gjort en oblandad verkan.
Om förvandlingsinusiken i första akten
säger Hanslick: Detta mästerstycke af
scenisk konst blir endast motsvaradt af
en styfmoderlig musikalisk behandling»;
men Speidel förklarar: »Denna
förvand-lingsmusik är ett mästerstycke i
kombination af motiver; man har en lillig känsla
af att någonting märkvärdigt och
underbart måste försiggå i verlden.» Till detta
»märkvärdiga och underbara» hör
uppenbarligen också den allrättfärdiga kritik,
som t. ex. ur hennes Berliner-mästares
Frenzels mun förklarar:
»Inför den tredje akten står man
rådlös, och ens enda känsla är vedervilja;
musiken ålderdomssvag och oförmögen att
helt och karakteristiskt uttrycka sinlighet
och kraft, kastar sig i armarne på ett
sliskigt fromleri», — hvilket ej hindrar den
jemnbördige Wienermästaren Hanslick
alt kalla samma akt »den helgjulnaste
och stämningsfullaste», likasom äfven
»11-lustrirte Wiener Extrablatt» i denna
lin-ner »de största musikaliska skönheter».
Allt detta är ungefär lika begripligt som
domen öfver texten: »dramats formela
byggnad kan betecknas såsom särdeles
lyckad». »Såsom dramatisk dikt är
’Parsifal’ fullkomligt ohållbar.» »P. är
Wagners ästetiskt svagaste operadikt.»
»Texten till ’Parsifal’ är ett verk af
mycket lycklig konception.» »’Parsifal’ är ett
svagt drama men en tacksam
operali-brett, en bättre operatext än den
fyr-delade Niebelungen-boken.» »Till
Niebel-ungens konstnärliga höjd och kraft
räcker det nya verket ej på långt när upp.»
Författarerätten till denna öfvertygande
samkritik dela sins emellan: Gustav
Engel, Edvard Hanslick, Josef
Schratien-holz och Carl Frenzel.
––-4–––
Koralbok för svenska kyrkan.
Reviderad upplaga, utgifven af Chr. L. Anjou,
oeh J. Fr. Törnwall.
• •
fver denna nyligen utgifna koralbok
^ i ■ förekom för omkr. en vecka sedan
i N. D. A. en i strid mot samma
tidnings annars uttalade åsigter om
kyrk-musik stående anmälan, hvilken innehöll,
jämte odeladt beröm öfver arbetets
princip, äfven ett slags utmaning till den
musikaliska kritiken att, om den så gitter,
försöka vederlägga denna princip. Vi
upplaga för vår del gerna handsken, och
detta oaktadt vi ingalunda tillhöra
någondera af de två enda kategorier, från
hvilka anmälaren synes liafva väntat
motstånd, nämligen ä ena sidan det
revolutionära, å andra sidan det
reform-fiendtliga partiet.
Det egentligen originella i nämda
koralbok är dess så väl uppfattning som
beteckning af koralernas rytm.
Utgif-varne medgifva, att »det i våra
församlingar nyvaknade religiösa intresset ej
längre kan linna sig tillfredsstäldt med
den stela enformighet, som blifvit
rådande i vår kyrkosång». Men vid
försöket att råda bot på detta
missförhållande inslå de en alldeles egendomlig
väg, hvilken de söka att pä ett ännu
egendomligare sätt försvara. Att
behandla koralerna såsom sjelfständiga
tonstycken med likformigt afmätta takter m.
m. lär, enl. utgifvarne, icke mana till
efterföljd, emedan det skulle »lägga ett
obehörigt tvång pä texlorden». Hvad
utgg. härmed mena, utsäges icke och är
svårt att i förstone inse. Icke kan väl
meningen vara, att textens riktiga
accentuation förryckes. Ty detta heror ju då
på ett oriktigt användande af de
musikaliska medlen, icke på dessa i och för
sig, hland hvilka just taktstreeken äro
ett förträffligt sätt att åskådliggöra
accentueringen: då i */t takt tonen ligger
på första och tredje fjerdedelen, i */t takt
åter blott på den första, så ha vi ju här
ett lika enkelt som tydligt medel att
beteckna alla möjliga accentueringar i de i
vår psalmbok använda versslagen; och om
det skulle fälla en i den moderna
metriken obevandrad koralsättare in att lägga
en starktonig stafvelse pä upptakt, så är
detta hans eget fel, icke systemets. På
samma sätt, om man fäster sig vid
qvan-titeten, erbjuder musiken i sina olika
notvärden, da de på rätt ställe anbringas,
det säkraste medlet att hindra en falsk
deklamation, som gerna kan gifvas.
Men det synes vara just detta som
utgg. anse för »ett obehörigt tvång».
Bort med alla afmätta tidsvärden,
deklamationen skall vara fri, »psalmerna skola
sjungas så, som de vid en långsam, stilla
och värdig läsning böra föredragas»!
Ja sa står det verkligen. Vi vilja
knapt tro våra ögon. Ty detta vore
efter vårt förmenande rätta metoden att
öppna slussarne för en kakofonisk
forbistring af psalmsången. Det förefaller
oss fysiskt omöjligt att med dylik frihet
i stafvelsernas inbördes tidsvärden
åstadkomma någon jämnhet i församlingens
sång utan en vidlyftig dressyr, hvilken
skulle varda långt kinkigare än den som
utgg. tro vara oundgänglig för den
musikaliskt bestämda rytmen, den der dock
icke är värre, än alt i allmänhet livar
och en som har tillräckligt gehör för att
följa med melodien, äfven har tillräckligt
sinne för en enkel musikalisk rytm (och
någon mera invecklad rytmik med
synkoper o. d. vill ju väl hos oss ingen
förståndig koralförbättrare införa!).
Dessutom skulle i och med utgg:s förslag rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
