Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läsaren kan sjelf, om lian så behagar,
ifylla bågarrie med nyss angifna värden
på motsvarande stycken samt kontrollera,
att jag har rätt.
Nä ja — hör jag någon misstrogen
utropa — alt det der ser mycket bra ut
i teori; men är verkligen i eroicasatsen
proportionaliteten fullt så grann som här
ser ut? — Nej, måste sanningsenligt
svaras, icke fullkomligt, men likväl
öfverrask-ande nog.
Låtom oss se efter! Vi erinra oss
då till en början att ab i symfonisatsen
betydde första reprisen, bd dess
repetition, df genomföringsdelen med sina 8
midteltakter (e), fh första reprisens
återvändande och hi codan, att l öppnade
hufvudtemats sista bearbetning inom
codan, samt att k och g föllo framför tredje
temat, deremot c framför andra dito.
Sist nämda alternerande mellan de olika
tema kan synas godtyckligt, men torde
ega sin grund i någon sorts »contraposto»,
en lag, som i den bildande konsten
längesedan är erkänd och som ej osannolikt
torde spela en hittills obeaktad roll äfven
i musiken.
Om vi i st. f. 1000 — som blott
var ett exemplilikationstal — taga den
verkliga storleken på hela satsen ai till
utgångspunkt, d. v. s. 840 takter, så
be-finnes det aritmetiska gyllne snittet inom
detta tal — bråk oräknade — falla
sålunda: 519 + 321, hvilket således skulle
utgöra de precisa måtten på af + fi
(alternativt di + ad), i fall proportionen
vore strängt matematisk. Nu är
emellertid i eroicasatsen af ända till 546 takter,
fi deremot blott 294 t.; det förra stycket
är således 27 t. större än major, det
senare 27 t. mindre än minor; reducerad
inom ett helt af 100 i. st. f. 840 blir
differensen emellertid å båda hållen
endast 3,2 takter. Om jag tecknar detta
sålunda: afi = 546 -f- 294, matem. =
519 + 321, diff. 3,2 proc. — så inser
läsaren altså lätt hvad jag menar, och
skall då äfven utan vidare kommentarier
förstå hela nedanstående tabell öfver
samtliga snitten:
afi = 540 + 294, mat. 519 + 321, dill. 3,2 %.
adi — 302 + 538, » 321 + 519, » 2,3 »
adf = 302 + 244, » 337 + 209, » 0,4 »
dfi = 244 + 294, » 200 + 332, » 7 »
abc = 151 + 209, » 101 + 259, » 2.4 »
ehi =271 + 141, » 255 + 157, » 3,8 »
bde = 151 + 118, » 100 + 103, » 5,<i »
cfli = 118 + 153, » 104 + 107, » 5,2 »
alcc =80 + 113, » 74 + 119, » 3,i »
gli = 145 + 61, » 127 + 79, •> 8,7 »
kbc =71+42, » 70 + 43, » 0,9 »
yhl = 05 + 80, » 50 + 89, » 6,2 »
Hvarje totum (afi = 840, adf = 54G o.
s. v.) är här för utrymmets skull
utelem-nadt; de kunna naturligtvis lätt fås
genom att verkställa additionerna. Vid de
fyra tota, som gränsa till midten af
satsen — näinl. abe, ehi, bde, ejh —, ha
vi abstraherat från de 8 midteltakterna;
förhållandena bli ej sämre äfven om dessa
lagas med.
Man finner af denna tabell alt bland
samtliga 12 snitten endast två (dfi, gli)
i nämnvärd grad öfverstiga den differens
af 6 procent, som vi efter Naumann tills
vidare antagit såsom den högsta tillätliga
(ehuru den snarare är för låg än för hög).
Två andra (adf, ghl) öfverstiga blott med
en ren obetydlighet samma differens;
alla de öfriga stanna under den samma,
och ej mindre än hälften af samtliga
snitten högst betydligt derunder.
Detta resultat skulle jag för min del
nästan vilja kalla glänsande. Må »die
Geister die verneinen» fritt söka förringa
det: så mycket lär det väl åtminstone
bjelpa till att bevisa, att talet om
Beet-hovens »formlöshet» tål vid en grundlig
korrektion, och att den »nya skolan»,
som för sin brist på begränsning och
sjelfbeherskning gerna vill taga Beelhoven
till skylt, ej kunnat hugga värre i sten.
Och dermed kunna vi tills vidare vara
nöjda. Om jag ej fruktade att tröt.,
mina läsare, skulle jag framdeles någon
gång uppvisa, hurusom — under
förutsättning att symmetri och proportion
öfver hufvud ega någon betydelse alls i
musiken — Beethoven uti sina
symfonisatser i sonatform är mera formsträng
än någon vare sig föregångare eller
efterföljare. A. L.
Ett original.
” JFa" har so tåliga kaloscher», sade efter en
helsning vännen C. Anton, trädde in hos
mig en vinterafton; oeli då jag lorstod hvarom det
handlade, tog jag ljuset och giek till galoschvrån,
der vi lyckades gemensamt päträrtä ett par,
som icke voro sa »taliga» och passade at Antons
fotter.
Detta var ett sätt att uppgöra artärer oss
emellan, ty Anton var for det mesta min björn
— af det ljeskedligaste slaget doek — och jag
godtgjorde honom for notkopiering, dels med
garderobettekter, dels med toddar och äfven då
och då med smärre kontanta bidrag.
Såsom f. d. waldhornist åtnjöt han pension
så väl vid kongl. teatern som vid nugot
gardesregemente, men till det mesta voro de homöo—
patiskt tillmätta qvartalen i förskott upptagna,
och äfven om de ieke varit det. hade de, utan
förstärkning af extrainkomster, svårligen förslagit
för den lefnadslustige musikanten att med
hushall lefva på en fot som egnade och anstod en
»echter Dessauer», som vännen Anton berömde
sig af att vara.
En gång var jag i tillfälle att for ett större
orkesterarbete, som Anton arrangerat och
utskrif-vit stämmorna till, honorera honom med 40 kr.
pa ett bräde. Jag gjorde det, oeli det var
säkerligen icke någon öfverllödig försigtighet, då jag
med penningarne begaf mig till Antons hem och
dukade upp den kolossala summan i närvaro
af hans bättre hälft, som svurit att med honom
dela ljuft och ledt, och pä hvars anlete jag trodde
mig låsa att detta var ett för familjen ljuft
ögonblick.
Anton var mycket arbetsam och flitig när
det vankades arbete, men det var icke ofta,
oaktadt han hade stor skicklighet så väl uti att
arrangera och instrumentera för hvilken orkester
som helst, som ock uti att korrekt och nitidt
kopiera. När så det gått någon tid som han
icke haft någon sysselsättning, oeli jag hade
något arbete att lemna honom, gjorde han vid
emottagandet deraf jemte ett lämpligt förskott,
vanligen den anmärkningen, att det väl torde
dröja ett pur dagar, innan han riktigt fick
»ang-puschyren» i fingrarne; men så giek det också
sedan, när det kom sig i gång.
Ilan hade mycket att bestyra med
»angpu-schvren». Jag fragnde honom en gäng, om han
ofta blåst solo i sina dar, och huru det kunde vara
beskartadt att så der uppträda inför publiken.
Det dröjde en god stund innan Anton gaf
det upplysande svaret (han var öfverhufvnd
mycket långsam utaf sig), men slutligen kom
det, efter det han tagit ett par prisar ur sin
stora näfverdosa.
»När jak schkall plåse ten solo», sade han,
»so måste jak firscht ha ten angpuschyr.» (Paus.)
»Hur går det till då?» fragide jag. Svaret
lydde, mycket långsamt: »Firscht so taker jak
mich en schtor supp.» (Paus.)
»Och derpå ?»
»So taker jak mich nocli ein schtor supp.»
(Lång paus.)
»Vidare ?»
»Und so taker jak mich en halv.» (Paus
och snusning.)
»Ar embouschvren då i ordning?»
Svaret följer efter en stund:
»So taker jak mich en schtor glas el.»
(Paus).
»Vidare!»
»Und so taker jak mich nocli ein schtor
glas el.»
»Dä är väl embouselivren fullkomligt i
ordning. Eller hur?»
En nekande ruskning på hufvudet
tillkännager, att min fråga var förhastad. Derpå svaret:
»So taker jak mich en schtor toddi, (läng
paus och ett djupt tag i dosan). Und so plåser
jak ten solo.»
En gäng, då det var tal om hans ungdom,
frågade jag: »du var väl en vacker karl i dina
unga dagar, bror Anton?»
Med sjelfkänsla svarade han efter en stund:
»In Dischkland kallte man mich den schene
Anton, und in Schtockkolm kallte man mich
den wackre Anton.»
Fortepiano kunde Anton ej tåla. Han hade
en stor ringaktning för detta instrument och
kallade det aldrig annat än »klapjierkasten».
Nu slumrar han väl längesedan under
mullen med alla sina egenheter, och behöfver ej
längre tänka på »ten angpuschyr» eller gä med
»taliga» gnloscher. J. M. R—n.
•At»-
Mendelssohn om Elias.
Ur bref till hans vänner Schubring och
Bendemann.
li’ls har jag tänkt mig såsom en allt
’-äF* igenom sann profet, en sadan, som
vi i våra dagar just kunde behöfva, stark,
full af ifver ocb till och med af ett
retsamt, häftigt ocb dystert sinnelag, i
motsats till servila hofmän oeli vanligt
småfolk, ja i motsats till nästan hela verlden,
och dock liksom buren af englavingar.
Är icke det äfven din uppfattning af
honom, den bild du helst gör dig af honom?
— Här tycks mig alltså frågan gälla det
dramatiska, och, såsom du säger, den
episka berättelsen får ej här komma i
fråga. Att du också utsöker den
allmänna till hjertat gående betydelsen af
bibelordet, fugnar mig; om jag skulle
hafva någonting att anmärka vore det
delta enda, att jag önskade det
dramatiska elementet här och der framträda
ännu mer prägnant och bestämdt. Tal
för och emot, fråga ocb svar, fallande i
talet o. s. v., o. s. v. Ej som skulle
det störa mig att I. ex. Elias först talar
om folkets församlande och strax derpå
talar till det församlade folket, — alla
sådana friheter äro privilegier vid en
sådan framställning i ett oratorium; men
sjelfva framställningen ville jag gerna ha
så liflig som möjligt, och det stör mig
t. ex., då Elias först i N:o 18 svarar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
