Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm (len 1 Januari 1883,
Pris: Helt år 6 kr. halft år 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
På vandring.
Prag, denna undersköna gamla stad
som
»liegt mit Capeli und Kirchen
Palästen und Burgen still
Wie eine schlafende Löwin,
Die sich nicht regen will — —»
var omkring år 1716 tonsättaren och
chördirector Bohuslav Czernohorsky, af
minoriternas orden, musikmästare och
orgelspelare vid Jacobskyrkan. Hela
Böhmen var stolt öfver honom och hans
verk, och kretsen af hans vänner i
huf-vudstaden var betydlig; det ansågs
fölen ära att vara bekant med honom. Att
hans rykte som lärare från när och
fjer-ran drog till honom lärjungar, som ville
erhålla en grundlig undervisning i
musikens ädla konst, faller af sig sjelft. Han
gälde visserligen för en sträng lärmästare,
för hvilken hans elever hyste mycken
respekt, men detta var blott en
ytterligare dragningskraft.
Bäst var han dock när lian vid godt
lynne berättade dem om sin lärjunge och
vän, den högt berömde violspelaren
Giu-seppe Tartini och hvad han varit och var
för en präktig pojke. »Han är och blir
den ende, som gör mig heder», tillade
han en dag, »ty han var lika flitig, som
ni allihop ä’ lata. Och han kom snart
nog så långt den förträfflige gossen att
han med sin trollslråkc eröfrade allt livad
han ville: guld i stora högar och en
kyss af en vacker qvinna pä köpet! —
Och hur ser det ut med er deremot?!
Ja, jag tänker väl att ingen skulle vilja
ge er så mycket som ett fattigt ägg en
gång för allt ert quintilerande!»
På ingen af dem gjorde dock dessa
och liknande ord af mästaren så djupt
intryck som just på den stillsamme
Chri-stophorus; han visste ju med sig att han
var så flitig som det stod till att vara,
äfven på orgelbänken och att han aldrig
blef efter i arbetet. Rikedom besvärade
honom icke. Hans fjerran boende fader
höll honom ytterst knappt, och den
stackars ynglingen spelade sig oftare mätt
än han åt sig mätt, och ej sällan föll
han vanmäktig af stolen, när han
fördjupat sig i sina violoncellstudier. Efter detta
yttrande af chördirigenten drömde nu
Christophorus dag och natt om den der
lycklige trollkonstnären Tartini, och i det
unga hufvudet och äregiriga hjertat
hvirf-lade snart ett kaos af planer, af djerfva
tankar och önskningar, de der alla gingo
löst på ett mål, att bevisa mästaren, att
man åtminstone kunde arbeta sig till ett
ägg genom hvad man i sitt anletes svett
och med glöden i sin själ inhemtat af
viol- eller violoncellspelets konst.
Veckan förgick och söndagen kom,
till pä köpet en söndag af skönaste
vår-fägring. Christophorus, som länge
funderat på att företaga en vandring utåt
landet, satte nu denna sin plan i verket,
såsom vanligt med långt ifrån fyld mage
och utan ett öre i kassan, som alltid vid
slutet af månaden. Man skref d. 25
maj, och då fans inte ett spår qvar af
det sparsamt tillmätta penningeförrädet.
Hans far förmanade honom dertill i hvarje
href att vara flitig, sä att han med
möjligaste första kunde stå på egna fötter
all-denstund utgifterna för herberge, mat och
drick och handkassa dessutom blefvo
honom allt svårare att komma ut med,
helst som syskonen derhemma blefvo allt
större, hungrigare och kläderna inte
heller ville växa med dem; säkert fäns också
i hela verlden inga barn som så kunde
nöta hål på kläder och slita skosulor,
som hans. Ack, det der ståendet på
egna fötter öfvade sig Christophorus, efter
sin mening, dagligen uti, och det kändes
honom sä svårt att timtals öfva sig och
studera utan att ha fått något ordentligt
i magen. Blott vid frukost- och
middagstiden och när han skulle gä till sängs
bestods honom den betingade och betalta
magra kosten, under mellantiderna stod
det ej till att få en bit, då man ej hade
råd att köpa sig något.
När lärjungen till chördirigenten i
Prags Jacobskyrka denna söndag hegaf sig
ut pä landet med violen under armen,
hade han i fickan inpackad sin tarfliga
middag, bestående af bröd, kött och några
potatisar, det var allt samman.
Men den gamla Praga med
Hradschin-kronan försvann snart i blånande fjerran
lik en drottning bak förhängena till
hennes gemak, och det solbeglänsta landet,
begränsadt af berglinicr i fjerran, dessa
berg, bakom hvilka lag den mörka
skogen som omslöt hans hem, utbredde sig
nu såsom en blomsterrik trädgård för
den unge vandrarens ögon. Våren var
ju inne; lefvande var nu dikten vorden,
den enda på hvilken ej endast ungdomen
utan äfven ålderdomen tror; hur nyktra
än menniskorna månde vara: den
diktens under har dock ingen hjerta att
förneka. Och den unge spelmannen
kände hjertat slå hastigare af lycka och
mod. — Lärkorna sjöngo ju alla i den
muntra A-dur-tonarten, uppe i den varma
balsamluften, och de andra foglarne
instämde i samma jublande tonart —
såsom A-dur ljöd ock susandet af de unga,
gröna bladen och blommornas
hviskningar rundt omkring. Och hvilka
färger hade ej af den store naturalisten,
målaren Vår, kastats.fram på duken;—
Giotto i Padua — om hvilken mästaren
brukade tala — hade säkert kunnat gå
i skola hos honom, tänkte Christophorus.
Hur det sken och glindrade och huru
genomskinliga skuggorna voro; hvilken
oöfverträfllig lasur, och hvilken oändlig
mångfald af schatteringar! Alla sinnen
voro berusade hos den ensamme
vandraren, och den annars så allvarlige
ynglingen var alldeles utom sig och till den
grad öfvermodig, att han redan vid
första by, som låg i hans väg, satte
stråken till violen, så att foglarne
förstummades och nyfikna (lögo från träd till
träd och hundarne öfverallt rusade ut för
att uppstämma fröjderop. Derpå kommo
barnen löpande till från alla dörrar och
vrår, med leende ögon och gapande
munnar trängande sig så tätt kring
spelmannen, att han snart nog måste sakta
gängen och till med stå alldeles stilla ibland.
Och han kände en lycksalighet, som han
aldrig förr erfarit, vid denna första offent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
