Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 2.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förlnggare: I1USS & BEER.
Stockholm den 15 Januari 1883.
Pris: Helt ur <» kr. llalft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
3.
Geijer såsom tonsättare.
Lysa, det klingar! Vennlandsiiialiiien
Tonar än i dessa ljud,
Och i visan som i psalmen
Bor odödlighet och Gud.
Det är doft ur furulunder
Blandad med resedans doft,
Det är hafvets djupa under,
Det är himlens stjerneloft.
C. D. A>’ WlRSÉN.
rik Gustaf Geijers hundraåra
födelse-* dag liar i dessa dagar firats. Svensk
musiktidning far ieke sakna en kort
erinran om den store tänkaren-skaldens
betydelse för vår tonkonst. En af
Svenska akademiens ledamöter liar uti en i
samma akademis senast utgifna
handlingar införd teckning af A. F. Lindblad
antydt niirnda betydelse på följande sätt:
»Oaktadt dessa delvis framträdande
stora förtjenster (närnl. bos Lindblads
svenska föregångare i allmänhet) oeli den
aktning och tacksamhet, som vi för öfrigt
äro skyldige desse mäns minne och
sträf-vanden, voro de dock alla mer eller
mindre bundne i en form, som utgjorde —
så att säga — skalet af de
Haydn-Mo-zartska tonbildernas gratie, skönhet och
plastiska glans, utan att dock
efterbil-darne hos oss mera än på andra ställen
i Europa förmådde fylla detta skal med
ideernas och lilvets rikedom. En enda
hade låtit böra toner, som kommo
samtidens hjerta att dallra, emedan de voro
framlockade ur det Svenska folkets egen
bann, — och det var Geijer. Men han
hade så många andra uppgifter att fylla;
och om musiken äfven var hans käraste
begäfning, så skänkte hon honom dock
egentligen blott hans käraste livila, men
fick aldrig taga hans hela väsen i
anspråk och förde honom ej heller fram
till konstnärskapets höjd.»
Denna skildring torde, sedd i sin
allmänhet, kunna sägas vara tämligen riktig.
Väl sträng är den deremot, dä man
kastar en hliek på de namn förf. anför
såsom representanter för blotta »skalet»
af Gluek, Haydn oeli Mozart. Om än
med skäl kan sägas att en Frigel eller
Alilström ej kommit ur detta skal, sä är
det dock orättvist att ej tillerkänna en
nägot större sjelfständighet ät en Krans
eller Hælliier. Och om visserligen först
Geijer mera tydligt anslog den nordiska
folktonen, sä saknade han dock icke
föregångare och samtida härutinnan.
Sär-skildt vilja vi framhålla Nordblom såsom
en förmedlingslänk mellan den
Alilströiu-ska Haydnismen och den senare,
afBeetho-ven, Scliubert och Mendelssohn samt den
inhemska folktonen bestämdare påverkade
svenska sången. Om Adolf Lindblad är
vår Scliubert, om Geijer snarast, särdeles
i sina mansqvartetter, torde kunna sägas
ega snäftycke med Weber, så är deremot
Nordblom en sorts svensk Reichardt eller
Zelter, som åtminstone i en del
tondikter inleder brytningen mellan »die naive
und sentimentalische Dichtung.»
Intressant är att följa stegen i
folktonens utbildning mellan Nordbloms »Vore
du ett ax», Geijers »Kolargossen» oeli
Lindblads »Ungmön i lunden». Den
första melodien rör sig uteslutande pä den
eoliska skalan, hvilken vår folkvisa sä
mycket älskar; dock kan visserligen
stället »Tog dig i in i n mun» fattas blott
såsom en utvikning till dur, inom en
vanlig modern niolltonart. Detta låter sig
svårare sjelfmant göra med Geijers
vändning vid stället »Vänta jag blir väl också
karl», der lilla septiman redan liar en
mera frännnadartad, för folktonen
egendomlig klang. Och i Lindblads tre
första takter af »Ungmön» ligger ändtligen
folkvisans sängsätt fallfärdigt.
Om Geijers ställning i användning af
folktonen härmed är något närmare
preciserad, sä bör dock ii andra sidan
iliåg-kommas, att det är sällan, om någonsin,
lian kommer denna ton sä nära som i
»Kolargossen», oeli att i hans allraflesla
både sånger och instrumentalsakcr intet
formelt spär alls af nordisk folkvisa kan
upptäckas. Att vi lika fullt känna oss
närmare befryndade med lians — så väl som
våra öfriga äkta vistonsättares — sånger
än med utländska af samma slag, beror
väl på den säreget nordiska stämning
som spelar under den i öfrigt indifferenta
formen, alldeles på samma sätt som en
Franzén eller Tegnér kan gripa oss
intimt äfven utan att dikta i folkvisestrofer.
Hvad som mycket bidrager alt ät inånga
våra tonsättare rädda ett fullt individuelt
uttryck, Irots tydliga utländska
påverkningar och bristen på sjelfständigl svensk
musikstil, är helt säkert det för Sverige
egendomliga förhållandet, all skald och
tonsättare ofta äro samma person.
Af-ven härutinnan var Geijer den som först
mera afgjordt gjorde början: lian följdes
af Lindblad, Josephson, Almqvist,
Wen-nerberg och många andra.
Som bekant utkoimno Geijers
förnämsta poem redan 1811 och troligen voro
ock många af dem komponerade redan
vid satnma tid. Att han åtminstone 181-1
förträffligt sall sig in i folkdikten, derom
v it nar det mästerliga företalet lill
Afze-lius’ folk visesamling, hvilket är det bästa
som tills dato skrifvits om vära folkvisor,
och som fastställ den rätta betydelsen af
deras »nationalitet» nära 70 är innan
denna fråga börjat dryftas på nytt. Man
läse blott dessa ord: »de lokalisera sig
öfverallt, i allmänhet utan all annan
individualitet än den nationella, som röjer
sig i tonens och behandlingssättets
skiftningar» — och man finner här angående
folkvisans nationalitet med snillets
intuition framkastad just den hårfint riktiga
fattningen, hvilken R. Bergströms
utmärkta och lärda kominentarier nu
endast kunnat styrka, och hvilken den
mindre lärde men mera tvärsäkre författaren
till »Svenska folket» ej mäktat med elt
enda bevis kullkasta.
Del vore önskligt, om i anledning af
jubileet Geijers solosånger äter komme
till heders (de föreligga i musikhandel» i
två häften), ty de äro nu nästan
bortglömda. Flere bland lians
mansqvartetter deremot (spridda i åtskilliga
samlingar, en del äfven förekommande som
solosånger) åtnjuta ännu oförminskad
popularitet, såsom »O yngling om du hjerta
liar» (enl. »Upsalastudenternes sånger»
Geijers allraförsta komposition), »Svan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
