Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livits sang» udi framför allt don
undersköna »Stilla skuggor», som i aningsrikt
bidande, andäktigt rolig aftonstänining
söker sin like i hela verldsliteraturen.
Geijers instrimientalmusik torde nu
mera vara svär att öfverkomma. I vära
musikliandlares kataloger ha vi ej funnit
antecknadt någonting annat än en
piano-qvartelt hos Abr. Lundqvist. Lindblads
182-4 utgifna första sånghäfte afslutas
med ett »divertimento» för piano af Geijer.
Till de mera bekanta sakerna hör en
»Dubbelsonat för l’F till minne af fru
A. E. Löwenhjelin». I sin ego liar
un-dert. bl. a. ett häfte »Aftonstunder vid
pianoforte tillegnade min dotter af E. G.
Geijer, Stockholm, .1. G. Hedbom», en
samling smd särdeles nätta pianostycken,
än melodiska, än etydartade. I allmänhet
torde W. Bauek hafva rätt i sin äsigt, att
i lians större instrumentalkompositioner
finner man väl ej egentligt artistiskt
arbete, men doek mänga genialiska drag,
som läta beklaga att man ej i tid skänkt
denna rika musikaliska ande tillräcklig
värd. A. L.
——y.––––
Goethe och Wagner.
En parallel.
^j|let tyckes som om denna »Vermiscliung
der Kiinste», som städse brukar
pil-bördas Wagner, redan af Grethe — ehuru
i mindre skala—tillfälligtvis blifvit bragt
pä scenen i och för den teatraliska
effektens höjande. 1 början af Juni är
1815 uppfördes under skaldens egen
ledning ett gammalt Goethes monodrama,
Proserpina, med musik komponerad af
Eberwein. Detta är en monolog, diktad
40 år förut, nämligen är 1776 och tryckt
1778 i Wielands Deutscher Merkur samt
derefter upptagen i det satiriska
lustspelet »Der Triumpli der Empfindsamkeit».
Innehållet är följande: Proserpina,
alldeles nyss förut nedförd af Pluto från
jorden, uppträder i Orkus såsom drottning
och begrundar med förfäran sitt rysliga
öde. Hon längtar tillbaka till jorden
och dess fröjder, kastar ifrån sig den
kungliga drägten och hoppet tyckes
återvända hos henne att blifva fri och
återkomma till ljuset. Då får hon syn på ett
granatträd och under ljuf erinran förtär
hon en af de omtyckta frukterna, som
hängde ned från trädet. Men ve den
bedragna! Njutandet af denna frukt i
underjorden verkar som en magisk
för-skrifning, hvilken oupplösligt fästar henne
vid Orkus. Hon känner afgörandet af
sitt öde inom sig; ångest, förtviflan, de
förbiskyndande Pareernas
hyllningsbety-gelse, allt gör att hon mer och mer
känner sig hemfallen ät ödet att vara
drottning i skuggornas rike, ett öde som hon
trodde sig redan ha besegrat;
oåterkalleligt är bon förenad med sin gemål i
evigt hat, och med denna sinnesstämning
tager hon mot sin vilja tronen i
besittning.
Om denna monologs uppförande
afgifter nu Gæthe sjelf i »Morgenblatt för
gebildete Stände» 1815 n:o 136 en
märklig berättelse. Idén till »samkonstverket»
(Wagners »Gesammtkunstwerk») är redan
här antydd. Grethe skrifter: »De
särskilda element, af hvilka den nya
framställningen är bildad, äro följande: 1)
Dekoration, 2) Recitation och
deklamation, 3) kroppens rörelser, 4) Drägtens
medverkan, 5) musik, och denna a) i det
hon ledsagar talet, b) i det hon leder till
intagande rörelser, c) i det hon later
chören inträda melodiskt. Allt detta
varder 6) afslutadt och fulländadt genom en
tablå.»
De nämnda delarne måste nu
harmoniskt samverka. Framför allt är
Or-kus-dekorationen noga beskrifven,
»arkitektens och landskapsmålarens talanger
skola förenade tagas i anspråk», ja Gæthe
påkallar direkt bistånd af ansedde män,
sådane som Franz Kobell och herrarne
Schinkel och Liitke i Berlin. Vidare
måste naturligtvis »recitation och
deklamation vara mönstergill», kroppsrörelserna
hos de spelande måste med största
om-vexling och åtskilnad sluta sig till livarje
särskildt stycke »och gestaltens sirliga
rörelse bilda ett helt mgd drägten.
Musiken åter skall man alldeles betrakta
såsom en sjö, pä hvilken denna
konstnärligt utsmyckade bät framdrifves, såsom
den gynsamma vinden, hvilken sakta men
tillräckligt fyller seglen och villigt lyder
den styrande vid livarje rörelse och ät
alla riktningar. Symfonien erbjuder just
detta vida musikaliska utrymme och de
närmare eller fjermare gränserna för detta
äro skönt och aningsfullt utsmyckade.
Den melodramatiska behandlingen lemnar
skådespelerskorna jemt upp så mycken
tid som behöfs för att uttrycka i
åtbörder de olika öfvergångarne, att äter falla
in i talet i rätta ögonblicket utan
uppehåll, hvarigenom den mimiskt-dansartade
delen sammansmälter med den
poetiskt-retoriska och båda stegras genom
hvarandra. En beräknad och särdeles
fördelaktig verkan gör Parcernas chor, som
inträder med säng och
rytrniskt-melo-diskt afrundar hela den recitativartadt
hållna melodramen; ty man får ej glömma
att den melodramatiska behandlingen till
sist bör upplösa sig i säng och
derige-nom först kan verka fullt tillfredsställande.»
— Vid den slutligen kommande
skildringen af tablån — Elysium till höger,
Tar-tams till venster, Proserpinas tron i
midten — varda jeinte arkitekten och
landskapsmålaren äfven »bildhuggaren och
genremålaren inbjudna alt lösa en
tacksam uppgift».
Igenkänner man ej redan i denna
lugnt naiva framställning af Gæthe fröet
till det »Gesammtkunstwerk» Wagner
fullt medvetet eftersträfvar? Först
måste emellertid det stora steget från
melodramen till musikdramat tagas ut, för
att göra enheten verkligt fullständig.
L. W.
Ytterligare om Anjou-Tömwalls
koralbok.
n har fäst vår uppmärksamhet vid
Nya Dagligt Allehandas förklaring,
att de i samma tidning först
offentliggjorda artiklar öfver denna koralbok icke
vore att anse såsom redaktionens äsigt,
enär ett undertecknadt —g af
förbiseende bortfallit. Vi meddela detta så
mycket hällre, som vi i denna
omständighet se el t stöd för våra åsigter om
nämda koralboks innersta tendens. Så
vida det nämligen är sant, livad som
uppgifves med anspråk på tillförlitlighet,
att under anförda signatur döljer sig en
bekant teolog, så ha vi här ett nytt
prof pa de krypto-katolska böjelser, för
hvilka vår svenska högkyrka i mer än
ett afseende gjort sig misstänkt. Att
återföra äfven den svenska kyrkosången
till en mera katolsk ståndpunkt —
hvilket vi i vår kritik n:r 23 af Sv.
musiktidnings förra årg. klarligen bevisat blifva
följden af nämda koralboks antagande —
vore visserligen fullt i stil med denna
kyrkas reaktionära böjelser i allmänhet.
Troligt nog kommer väl frågan före å
nästa kyrkomöte och lärer dä icke undgå
alt vinna medhåll hos liktänkande,
oak-tadl den redan ur praktisk synpunkt är
dödfödd.
Vi ha som sagdt uppvisat hrr Anjou
& Törnwalls dubbla misstag derutinnan,
att de icke vetat eller låtsaf sig veta, att
den lutherska koralsången — i olikhet
med den gregorianska — var till sjelfva
sin princip
1) mensurerad, icke tal-rytmisk;
2) menighetssång, icke uteslutande
skolad körsång.
Det ena följer i sjelfva verket af det
andra. Ty enligt hvad vi sökt
ådagalägga. vore det snart sagdt omöjligt att
inöfva en hel menighet till fullt precist
utförande af talets fria rytm. Hvilka
svårigheter sådant medför äfven för
öf-vade körsångare, derom kunna förff. få
ett begrepp, i fall de behaga följa med
redogörelser för den nyligen hållna
»Are-tinska kongressen» i Italien. På tal härom
yttrar Guido Adler i Allgem. deutsche
Musik/eitung — jämte påpekande af det
osäkra i sjelfva traditionen rörande rätta
utförandet af gregoriansk koral —
följande: »I intet fall får man se öfver
axeln de i sanning stora svårigheter dem
koralens studium skall bereda en modernt
skolad sångare. Det skall sannolikt blifva
nödigt att lära koral ät de små sångarne
redan under första skolåret, på det deras
tonsinne redan från de musikaliska
studiernas början må vänja sig vid den
fria rytmiseringen» o. s. v.
Men om det redan för en enkom
konstnärligt utbildad kör är svårt, hur
mycket mera dä för en större dilettantisk
menighet! Eller ämna förlf. upprätta
några »schohu cantorum» för alla småbarn?
Den praktiska utgången af ett försök
ined förff:s koralbok skulle ock helt
säkert blifva livad förff. antaga såsom sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
