Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gudomliga linska tonfaUej),,.. . . . livad
inan än ma säga, vart finska> sprak
lämpar sig ållt bättre för säng än nägot
annat sprak i verlden.»
»Vän Olli», svarade magistern, »du
får icke hugga i sten så der, dn som är
recensent i vårt förnämsta organ!
Fröken M. sjöng ingen aria ur don Juan,
hon sjöng endast några enkla visor af
Collan och Pacius. I)n må gerna skrifva
alt hon sjöng som Patti och Nilsson, men
för all del, kalla icke hennes vaggvisa för
aria. Sådana der bockar kan inan
förlåta vår gamla vän B. i — bladet, men
icke dig som är ung och representerar
bildningen och smaken. Nå — hvad
tänker du skrifva om pianisterne?»
»Ja det vill jag lofva, den der
egenkära doktorn, han skall få det klart för
sig att det inte är lika lätt att intaga en
publik som att slå blå dunster i ögonen
pä en salong full med hjertnupna damer.
Den karlen har alltid varit min plåga.
Han kastar sina urvattnade blå ögon
omkring sig och spelar lifvet ur sig med
sina kärleksvisor som förtjusa menniskorna.
Han skall fä sig för atl han visat mig
ett sådant förakt och nyss hos G—s
uttalade en sådan ringaktning för oss,
pressens män. 1 qväll skall jag med min
penna rifva ned hvad han byggt upp,
och i morgon skola vi se hvem af oss
är mägtigast. . . .»
»Bra Ollinen; jag vet allt det der.
Jag känner och värderar din sällsynta
stilistiska talent, din ovanliga
omdömesförmåga och — din nationela ifver! Jag
skall också i dag skrifva i samma anda.
Afven jag hyser en afgjord antipati för
denna utlänning, som prålar ined sin talent,
för alt sätta våra egna i skuggan. Men vi
skola visa honom att en artist ej kan
komma fram oss förutan. Han ma vara
aktad oclr berömd af både kamrater och
musici, af både publik oeh enskilda, om
han ej ödmjukar sig för oss, så är hans
framgång omöjlig.»
»Du talar som en hok, magister.
Det nötet lär påstå att en god
musikrecensent bör ha gjort årslånga studier
uteslutande i musik. Så dumt; som
om en beläst karl skulle ha’ tid med
sådant ! Vidare menar han att vi borde
studera sång, ieke allenast i ett land,
hvilket skulle göra oss ensidiga, utan i
flere. Och så musikens teori, hvilken
dårskap! Ja, han går ännu längre. Han
menar att en recensent icke borde känna
artisterna personligen, och icke ens veta
livad andra tänker om dem, utan endast
och allenast hvad han sjelf känner. . . .
Sådan är han, denna äfventyrare, som
Stern lofordar. Vi skola jaga ut dessa
utländska landstrykare båda två, äro vi
öfverens?»
»Der har du min hand, Ollinen! Du
är öfverdrifven och hetlefrad, men vi äro
öfverens i hufvudsak. Och nu, farväl
med ilig! I qväll liafva vi ej ens tid att
gä pä Opris! Vi äro martyrer, vi män
af pennan! Ollinen, kom nu ihåg allt
livad jag sagt och sänd manuskriptet i
natt med madamen till mig, så skall jag
ändra felen. Du kan fä behålla de der
öfversältningarne från de tyska
musik-hrefven ännu en tid. du beliöfver alltför
väl en schablon! Men när du lärt dig
termerna utantill, så skicka dem för all
del till B., han gör ännu så många
dumheter. Sachs skall inte få vatten på sin
qvarn, om du skrifver af ifrån min gamla
lunta. Se så, adjö nu, dröm inte om
sångerskorna bara, ty dä sofver du illa.
Tjenis!» (Forts.)
Från scenen och konsertsalen.
U nder de stora helgerna plägar i
all-c;» mänhet ej mycket nytt förekomma
i opera- eller konsertväg. I den förflutna
månaden faller emellertid en märklig,
visserligen blott relativ nyhet, nämligen
reprisen af Beethovens Fidelio. Vi sparde
i förra numret vår revy enkom i hopp
att fä många gånger återhöra denna
opera, men hoppet kom på skam.
Detta mästerverk förutsättes vara alla
musikvänner sa väl bekant, att någon
redogörelse här knapt skulle vara på sin
plats. Afven om utförandet vilja vi tills
vidare endast yttra oss med största
reservation, enär den omständigheten, att
detta pä första representationen var långt
ifrån tillfredsställande, möjligen kan
till-skrifvas samma orsak, som föranledde
den bekante tyske teaterdirektören von
Hiilsen att nyligen yttra: »Jag går med
flit aldrig på en första föreställning,
emedan man först vid den andra eller tredje
kan fä ett riktigt intryck; säkerheten hos
de uppträdande beliöfver nämligen, för
att stadga sig, repetitioner lika väl med
som utan publik.» Af denna grund torde
ock kunna förklaras så väl att fröken
Wiehmann första gången icke räckte till,
som’ ock att hr Lundqvist ej var lycklig.
Huru vida den förra i alla fall kan
framdeles varda någon lämplig Fidelio, våga
vi icke afgöra, men tro deremot, att k.
teatern afven eger andra subjekt, som
kunde komma i fråga. Grabow till
exempel ? Kanske skall man tycka henne vara
för vek för detta heroiska parti, och detta
är möjligt; men man erinre sig å andra
sidan att den kärlekens ollervilliga
hän-gifvenhet, som bildar Leonoras patos, just
utgör fröken Grabows starkaste sida i
dramatisk uttrycksförmåga, såsom
framgår af hennes hittills bästa rol: Julia.
— För öfrigt föreställa vi oss, att
allmänheten vore tacksam för ett och
annat gästspel af Fidelios egentliga
skapa-rinna pä vår scen, fröken Hebbe.
Hr Ödmann sjöng sin svåra aria med
kraft. De öfriga voro godt på sin plats,
om än Roccos representant kunnat
inlägga något mera humor. 1 ensemblen
öfverröstas fröken Wiehmann af fröken
Karlsolin, hvars klara stämma alltid
tränger igenom. Alt hr Odinann och fröken
Wiehmann trots mycket vackra
bemödanden ej kunde göra mycket af sin
sista stora duett, var icke deras fel, ty
denna komposition är såsom sångstycke
formligen omöjlig. Klt särskildt beröm
förtjenar fångarnes kör, äfvensom
naturligtvis orkestern för sin C-dur-uvertyr.
Till folkskådespelet Ur förtryckets natt
(28 Dec.) har hr Nordqvist komponerat
några vackra stycken.
Angående Nya teaterns operett nyhet,
Infantinnans dockor (20 Dec.), har
mycket vackert blifvit sagdt, och vi unna
gerna både teatern och pjesen all
framgång. För vår del kunna vi emellertid
ej linna annat, än att denna operett är
en af de mattare i sitt slag, så till text
som musik. Utförande och uppsättning
mycket omsorgsfulla. Fru Cysch är en god
sångerska och för sig med noga
beräknad plastik; af barnslig naivitet linnes
emellertid för litet. Fröknarna Hull och
Pettersson m. fl. förtjena erkännande.
Mera genialitet än i nyssnämda stycke
röjer sig i Offenbachs klassiska De
pratsjuke (Les bavards, BoulTes-parisiens 18G3).
som återupptagits pa Mindre teatern (1
Jan.) och der gifves så förträffligt, att vi
sällan på denna teater ’bevitnat något
dylikt. Texten är grundad på en
intre-méde af Gervantes, hvilken fräser af
attiskt sall och lyckad »mutterwitz»; och
musiken är ett mästerstycke i den lättare
bullägenren: sådana nummer som
for-dringsegarnes kör i första akten och den
kanoniserade bords-ensemblen i den
andra skulle hedra sjelfva Aubers
partilurer. Fröken Löfgren har från sina
triumfer i Norge hemfört en ökad rutin
och liflighet samt utmärker sig särskildt
för tydlig artikulation. Fru de Wahl är
oöfverträfflig såsom den tuktade prat ma*
kerskån, hvilken blir mållös af häpnad
att liafva funnit sin öfverman i svada.
Hr Mallander är en typisk alkald och
fröken Ljunggren en angenäm ingenue.
Körerna gå bättre än Nya teaterns.
Fröken Wennberg har lyckligt
debuterat som Siebel; ännu mer fröken
Andersson såsom Gheruhin, för sent att här
hinna mer än omnämnas. För öfrigt är
ingenting att särskildt anteckna, utom
några förtjenstfulla motettaftnar samt de
hvarje jul oundgängliga Vermländingarne
(debut fröken Javette),äfvensom konserter
af våra diverse sångföreningar, den
allmänna, målarnes och qvartettsångarnes.
Och dermed är vår öfversigt slut, ty
vid Maria Hansens pianospel eller
fröknarna Bulewskis prestationer kan Svensk
musiktidning icke uppehålla sig. A. L.
Haydns upptagande i
frimurarorden.
^Jhirom läser man i G. F. Pohls
Haydn-C/ö>*’ biografi Band II, S. 207:
Ar 1785 finna vi Haydn såsom
frimurare —, en helt visst för mängen
oväntad nyhet med kännedom om hans
religiösa tänkesätt. Frimurarorden stod
på 80-talet i sin fulla blomstring i Wien;
de förnämsta stånden, statsmän, lärde,
konstnärer, grefvar, domherrar och hof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
