Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett konstnärslif.
IV.
Festen.
__, Forts.
skall lia en liten fest lios oss i
qväll» skref fröken B. dagen efter
konserten till sin lärare, doktor Sachs,
»en fest för att fira värt fiasko i går!
Tidningarne ha ju öfver oss öst alla sina
vredes skålar, om jag undantager
—bladet, hvars recensent händelsevis är
musikalisk. Vi ha således allt skäl att roa
oss! Kom för all del! Vi bjuda eder på
tvenne resande notabiliteter i stället för
Stern som rest. Glöm icke edra toner
hemma!»
Doktor Sachs läste flere gånger om de
muntra raderna. Missnöjd med sig sjelf
och missnöjd med hela verlden, var han
just denna dag ett rof för denna
plågsamma oro och förslappning som ofta är
en följd af en föregående dags
öfverret-ning. En konstnär som ofta uppträder
och alltid följes af publikens bifall och
sin talents triumf, kan kanske en tid emotstå
den enerverande verkan hvarje hans
uppträdande har, men en som icke ofta gör det,
blir, ifall han har ett vanligt
konstnärstemperament, och isynnerhet om han icke
lyckas, ovilkorligen ganska angripen dagen
efter en konsert.
Utan att han ville erkänna det för sig
sjelf led Sachs af kritikerna, som han
denna inorgon läst i bladen. Han
kände deras obefogenhet och sin egen
öfver-lägsenhet, men han visste likväl alt hans
gloria nu i allmänhetens ögon lidit ett
svårt afbräck. Vidare tyckte han sig
se alt han icke dugde för det offentliga
uppträdandet, och det sår hans
egenkärlek fått, sved djupt. Af naturen ytterst
känslig, var lians första intryck att nu dra
sig inom sitt skal och på länge ej visa
sig för menniskor. Sjelfva hans flygel
in-gaf honom i dag leda. Och hans praktik
intresserade honom mindre än allt annat.
Nej, han skulle stanna hemma bland sina
böcker!
Den olycklige, han hade redan smakat
pä den förbjudna frukten och det var för
sent att vända om! Det offentliga lifvet
som utöfvande konstnär, detta lif med sina
triumfer och motgångar, sina rosor och
törnen hade redan så länge hägrat för
honom, att nu det första försökets
misslyckande kom honom att alldeles misstro
sin kallelse; och sin (ilats som läkare hade
han nyss gjort osäker genom en nyligen
börjad anklagelseprocess emot sina
förmän, en process som han skulle förlora
oaktadt han hade rätt, hur tydligt insåg
han ej allt detta!
Mer. och mer modlös, mer och mer
tung till sinnet gaf han slutligen vika för
lusten att bli sin så ofta påkommande
melankoli qvitt och gaf sig sjelf denna
medicin som läker alla smärtor så snabbt
och förjagar alla qval, som ger oss en
sådan lycksalig hälsa för några timmar, för
att sedan lemna oss dubbelt lidande då
dess verkan flytt. Doktor Sachs bar detta
lilla täcka instrument alltid på sig och
tog i dag med ovanlig säkerhet fram
morfinsprutan från sitt etui. . .
Hos B—s tände man ljusen i kronorna.
Den höga salongen med sin fris,
skulpterad efter Thorvaldsen, såg inbjudande ut
ined sin vackra, mörkröda möbel, sina
blomstergrupper och sina stora statyer i
mörk brons. Konsertflygeln var just stämd,
violinslällaren flyttad fram och en svart
violoncellåda stäld mot en beqväm fåtölj
litet åt sidan. Det glatta, bonade golfvet
glänste och afspeglade ljusen och
lamporna, hela det lilla hemmet gaf ett
intryck af smakfull och dock enkel komfort,
af artistisk och dock osökt elegans.
Snart var hela salongen fyld af
främmande. Man språkade lifligt och gladt,
man rörde sig af och an, delade sig i
grupper och var med ens inne i
stämningen utan någon föregående
stelhetspe-riod. Värdinnan lät gästerna sköta sig
sjelfva och hade längesedan fördjupat sig
i ett samtal med en äldre dam, medan
den unga dottern ordnade noterna borta
vid flygeln, lijelpt i denna angenäma
sysselsättning af några andra unga flickor.
Plötsligt stannade likväl den lifliga
konversationen, som nyss sorlade sä muntert.
Värdinnan gick emot några inträdande
herrar och helsade dem vänligt:
»Jag ber er vara välkomna, mina
herrar, ehuru jag icke ens kan säga er
detta på edert eget språk. Och nu ber
jag att fä presentera för er andra mina
båda i dag till staden anlända gäster:
Herr Anton Door, pianist, och Herr Henri
Wieniawski, violinist.» De båda herrarne
bugade sig. Stolt som en konung, hög
och mörk stod Wieniawski och tog emot
den mängd af välmenande artigheter en
förnäm dam i högsätet serverade honom
med, under det Anton Door utan ringaste
tvekan klef fram till de unga och i
muntert glam snart fördjupade sig i ett
samtal om skridskoåkning och skidlöpning,
som ofta nog afbröts af de glada och
oförbehållsamma skrattsalfvor de unga läto
höra vid hvarje af de opraktiska frågor,
den lille liflige och mörklockige wienaren
gjorde.
Wieniawski fann dock äfven snart
vägen till den muntra gruppen inne i
förmaket. Han åhörde med tystnad en stund
det glada pratet och betraktade med
intresse alla de klara, oskyldiga ögon som
så harmlöst och utan koketteri blickade
upp till honom med en beundran, som
man icke gjorde försök att dölja.
Husets blonda dotter gick snart upp
från sin (ilats, och vändande sig till Door
sade hon på tyska:
»Jag har i går för första gången
spelat pä konsert och gjort fiasko.
Tidningarne ha i dag förderfvat mig, och detta
med rätta! Tillåta herrarne att jag det
oaktadt spelar för er ett stycke som är
för svårt för mig? Min lärare är ej ännu
här och jag måste afleverera min sonat,
medan han är borta, ty han är så
gräl-sjuk. Jag är inte en smula rädd, ty jag
har ätit gröt nu nyss och af det får man
mod. Ja, nu börjar jag.»
Hon trummade igenom första satsen
ur sonaten op. 111 af Beethoven. Det gick
utan större missöden. Door sade några
vänligheter men Wieniawski teg alltjemt.
Han gick bort i tamburen och återvände
med en violin, som han stämde, vinkade
Door, som började förspelet till den
verlds-bekanta legenden, och spelade ....
När han slutat, satt man länge tyst.
Anton Door blickade skälmskt omkring sig
och sade i affekteradt klagande ton:
»Du är mig en förbrytare, Henri, du
håller dig gömd och tyst och låter mig
prata, tills med ens du öppnar din själ
och låter din trollska saga göra oss alla
till bildstoder af förtjusning. Tro honom
ej mitt herrskap, han är ej så stor
konstnär, som han låtit påskina, han har nu
spelat ut sin trumf, han kan ingenting
bättre! Hör nu på mig, jag spelar inte
mitt bästa stycke genast.»
Och han spelade. Det var Thalberg
och Mendelssohn, Moscheles och Door sjelf,
briljant, klart, blixtrande af lif och
munterhet.
Efter den sista Ionen i Doors bekanta
polka stämde Wieniawski åter sin violin.
Den gamle maestron, Finlands förste och
äldste musiker, professor P., strålade af
förtjusning. Herr orkesterdirigenten sken
som en sol, solovioloncellisten klappade i
händerna och endast konsertmästar X.
stod förkrossad borta i ett hörn, med en
violin gömd bakom ryggen.
Wieniawski önskade att Door ville med
honom spela Kreutzer-sonaten af
Beethoven.
»Käre, låt mig slippa», bad Door, »jag
har funnit en gungstol här bakom den
der löfsalen af dracenor och framför den
ettj bord med svensk punsch och bakom
blommorna en annan blomstergnipp af
unga älskvärda damer — förskona mig frän
den der sonaten, »Morgen, lieber Henri,
Morgen, nur nicht Heute».
Wieniawski säg sig omkring i salongen.
Ingen ville så oförberedd spela
Kreutzer-sonaten. Färdig att äter inlägga sin
violin i fodralet, afhölls han derifrån af
fröken B., som just inträdde i salen, med
doktor Sachs vid handen. Hon ledde
honom motvilligt till flygeln utan
presentation, tog fram hans glasögon, som tittade
ut ifrån hans rockficka, och trugade
honom att spela.
»Se så doktor, i dag är jag tyrann, jag
ser att ni går i sömnen efter ni stirrar
så der. Här är noterna, den här herrn
spelar violin, och vill låta oss höra
Kreutzer-sonaten.»
Doktor Sachs gick verkligen mer i
drömmen än han anade. Han satte sig
mekaniskt till pianot, slog igen noterna och
började den storartade introduktionen. Han
var tydligen i stämning. Wieniawskis i
början rynkade ögonbryn blefvo straxt
jemna, och ett belåtet leende speglade
sig på hans ansigte. Den stora herrliga
sonaten spelades igenom utan noter från
början till slut.
Då de sista tonerna förklingat, lutade
Sachs sitt hufvud trött mot handen, och
tycktes fullkomligt glömma hela sin
om-gifning. Wieniawski betraktade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
