Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och uppträda med sia violin i Frankrikes
och Italiens förnämsta städer, i Wien och
London 1866. Ar 1872 gjorde han med
Strakosch sitt första besök i Förenta
staterna, det andra gjorde han 187-4—76.
1 Newyork blef lian bekant med Biilow
och Rubinstein, och vid sin återkomst
till Leipzig välkomnades han af den
senare, som då vistades der för
repetitionerna på »Das verlorene Paradies».
Sau-ret gjorde sin debut i Gewandhaus i maj
1876 med Mendelssohns konsert, och blef
på det varmaste mottagen. Han
återvände likväl omedelbart till Amerika,
och det var icke förr än han återkommit
derifrån 1877 och gjort tvä långa och
ytterst framgängsrika turnéer genom
Tyskland och Österrike, som hans rykte blef
stadgadt i hans fosterland. Han har
spelat i Gewandhaus hvarje år sedan 1876
och är en stor och efterlängtad favorit
hos dess ganska kritiska publik. 1
Holland är han äfven väl känd. Liszt har
visat honom mycken vänlighet och de
hafva ofta spelat tillsammans. Ar 1879
gifte sig Sauret med Emma Hotter från
Diisseldorf, och sedermera har han tagit
sin bostad i Berlin, der han 1880—81
var lärare vid Kullaks konservatorium.
Han anses enstämmigt såsom en bland
samtidens allra främste violinvirtuoser.
I Amerika, Egypten, Italien, Ryssland
har konstnären blifvit tirad med samma
entusiasm och jemförd med Sarasate
livad skönhet i ton beträffar men till och
med af somliga stäld högre än denne.
I Tyskland har han gjort sig till den
mest omtyckte och tilldragande af alla
violinister; hans namn är nog för att
fvlla en konsertsal. Hvad som förlänar
hans konst en så omotståndlig
tjusningskraft är icke blott den fenomenala
tekniken, utan den honom egna förmågan
att förena sydländsk eldighet med klassisk
uppfattning. Sauret har nyligen
återkommit från en konserlresa genom
Spanien och Portugal och har af konungen
i Spanien erhållit riddarekorset af Karl
llhs orden, samt af konungen i Portugal
Kristus-orden. Vid hans återkomst gaf
hans vän och konstbroder Xaver
Schar-vvenka en bankett för honom i Berlin,
vid hvilken denna stads samtliga
konst-auktoriteter voro närvarande, och då den
unge konstnären helsades med jubel.
–––#––-
Mot nyklaviaturen.
»^Jy klaviaturen» är namnet pä ett
sy-‘äep1 stem, hvars anhängare, de s. k.
kromatikerna, vilja i benämning och
beteckning fullständigt identifiera de
enharmoniska tonerna (genom att kalla t.
ex. både aiss och b för b, o. s. v.) samt
dymedelst i hela musiksystemet, ej
blott i vissa instruments stämning,
genomföra den liksväfvande temperaturen.
Mot denna sträfvan yttrar sig L. Lohse i
Musik. Wochenblatt pa följande sätt:
Med största förvåning betrakta vi
kopparstickskonstens mästerverk; aldrig
skulle det dock falla en mästare i denna
konst in att vilja lära en målare
färgblandningens hemligheter. Det bästa
pianospel är endast ett kopparstick emot
den malning, som menniskostrupen eller
orkestern kan åstadkomma. Icke dess
mindre företager sig pianot att vilja för
framtiden utöfva det mäktigaste inflytande
på bestämmandet af tonbildningens
renhet — och denna renhet står i
väsentligt samband med tonfärgen —, det vill
verkligen göra sig till herre ölver
naturen.
Det fullkomligt tempererade pianot är
ett under af mensklig uppfinningsförmåga,
alldeles såsom violinen i sitt slag.
Pianot skall likväl ej förhäfva sig, skall
aldrig förgäta, att det aldrig kan vara
med om en täflingskamp, der segern
tillkämpas genom renheten, skall städse visa
sig medveten om sin svaghet och ej
utbreda den förderfliga äsigten, »itt den
fina tonåtskilnad, som det ej sjelft kan
uttrycka, icke alls kan förefinnas såsom
beståndsdel i ett konstverk eller vara en
möjlighet för ens de största
konstnärer. — För pianisten, som ej kan mer
än spela piano, gäller det för en
humbug att i Giss vilja se någonting
väsentligen annat än Dess; för den äkta
konstnären är påståendet, att Giss
absolut ej är något annat än Dess, ett
musikaliskt barbari. Det oaktadt löpa vi den
största fara att se nyklaviaturen, det är
den tempererade stämningen, med sitt
halftonsystem vinna segern. Att den
svenska damqvartetten (den första) så
underbart förtrollade oss, berodde helt
säkert till en stor del på den verkligt
ideala tonrenheten. Också i fråga om
Florentinerqvartetten hade man genast
vid de första ackorden ett intryck, som
om man inandades den renaste
alpluft. — Att i sången förverkliga denna
gyllne renhet är till en viss grad lätt.
Ett lugnt dröjande vid de enklaste
ackord och vid melodier utan någon
utvikning leder till målet. Men så snart
kro-matiska gångar förekomma, är den
största fara för total orenhet för handen,
äfven der viljan är bäst och anlaget godt.
Teorien, annars den trognaste
lijelpa-rinna för sången, kan föra sångaren
alldeles vilse. — 1 alla fäll gör den äsigten,
att den lilla halftonen heter G-ciss men
den stora G-dess, utomordentlig skada.
Förhållandet är dock omvändt. Antaga
vi G till 256 svängningar, så har det
absolut rena Dess såsom 5:e q varten från
G 268,04 svängningar, det rena Giss
de-remot såsom 7:e quinten 273 s/6- —
Man torde invända, att det äkta E såsom
ren ters till C är väsentligen något
annat än 4:e qvinten från G, och så är
äfvenledes Dess såsom lilla sekunden till
G någonting annat är 5:e qvarten frän
G. Men förhållandet af 4:5 är för det
enkla musiksinnet så lättfattligt, att det
fullkomligt ligger inom folksångens
område. All kroinatik deremot hör till
konstmusikens. Bjuder oss alltså
naturen på en enkel väg medlet till det rena
framställandet af de enharmoniska to-
nerna, så måste vi mottaga och fasthälla
det. Den enharmoniska tonskalan måste
alltså heta: G Dess Giss, D Ess Diss,
F Gess Fiss, G Ass Giss, A B Ais. Det
stämmer fullkomligt in med de
konstnärers åsigt, hvilkas instrument tillåter dem
att fritt förfoga öfver de tinaste nyanser
af tonrenhet: violspelarens och sångarens.
Låter man en god violoncellist förespela
sig melodien G Dess G H G F E D G
H A H C Giss och ger man akt på
Dess- och Giss-punkterna, sä skall man
tinna, att Giss ligger åtminstone 1 mm.
närmare stallet än Dess. Frågar man en
betydande tenor, hvilket han hellre
sjunger: höga ass eller höga giss, skall han
säkert helst bestämma sig för det första.
Förvandlas således fyrklangen F A G Ess
enharmoniskt till F A G Diss, sä har
kören genast att taga några
svängningar högre. Paganini åstadkom med det
fullständigaste iakttagande af dessa små
differenser den mest utomordentliga
verkan. Allt som tjenar till att göra dessa
fina åtskilnader fullt tydliga och lefvande
för musikidkaren bör sorgfälligt
uppmärksammas. Vid elementarsången äro att
rekommendera klaviaturbilder, å livilka
den uppstigande kromatiska skalan
tecknas med gula, den nedstigande med röda
öfvertangenter, under det den
enharmoniska visar sådana af blandadt gul och röd
färg. Pä det verkliga pianot i dess nu
varande gestalt kan man lätt göra begripligt:
att emedan skilnaden mellan Dess och Giss
är obetydlig, sä fördrager örat en
förmild-ring af Giss och en skärpning af Dess på
det sätt att en tangent förslår för båda
tonerna. Men det äkta Ciss ligger närmare
D, medan det äkta Dess närmar sig G.
Men allt detta är otänkbart i fråga om
nyklaviaturen. Bilden af normalskalan
försvinner alldeles. Pianot duger ej mera
till förklaring öfver dennas bildande. För
en djupare insigt i musikens väsende
blifver det alltså högst önskvärdt, att
nyklaviaturen ej kommer till användande.
––––––
Boitos Meflstofeles.
I.
^Hj^rrigo Boito föddes år 1842 i
sta-den Padua, och är enligt en del
biografer son till den bekanta polska
gref-vinnan Josefine Radolinska. Vid 8 års
ålder inträdde han som elev vid
konservatoriet i Milano och studerade der dels
hos den berömde maestron Mazzucato,
och dels hos Ronehetti. I konservatoriet
stannade han hela 9 år. Han hade knappt
lemnat det förrän han gjorde sig bekant
som musik- och teaterrecensent i
åtskilliga tidningar. Redan från början fästade
man uppmärksamhet vid hans originela
och eleganta stil, hans djerfva språk och
det djup af innehåll och kunskaper han
uppenbarade i allt hvad han skref.
Plötsligt uppträdde Boito äfven som skald och
utgaf ett poem »Re Orso», som med ens
väckte den litterära verldens
uppmärksamhet. Dessförinnan hade »Versernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
