Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bok» utkommit ocli lagt i dagen så många
egendomliga och originela partier, att de
konservative kritikerna om hans sätt att
skrifva ironiskt nog yttrade: »Boito är en
af de modigaste förkämparne för en nv
och fri konst, en konst som erkänner
sig önska frigörelse till och med från
»meterns och formens tunga bojor»
»Franca dei rrnli vineoli
Del metro e delta forma.»
Boito sjelf bekänner sig emellertid i sin
riktning tillhöra den romantiska skolan, hvars
djerfvaste målsman han menar sig vara . . .
och säkert är att hans på en gäng käcka
och mägtiga inbillningskraft icke kan annat
än rycka med sig och hänföra!
Dock tillfredsstälde honom ingalunda
en ensidig litterär verksamhet. Han reste
till Paris, studerade i några år den
fransyska musiken och hegaf sig derefter till
Tyskland för att göra sig bekant med
Richard Wagners musikaliskt-dramatiska
reformer. Så komponerades tvenne
kantater: »Den 4 Juni» och »Italiens systrar»,
samt år 1868 den stora operan
»Mefisto-fele». Boito hade här följt Goethes
»Faust» så nära i spåren som möjligt,
skrifvit ut texten sjelf, gjort den sceniska
uppställningen egenhändigt, och tydligen
gjort det med den afsigt alt troget
bevara den tyske skaldens mästerverk för
några bearbetningar efter den vanliga,
godtyckligt vårdslösa slentrianen. Men
operan gjorde vid sitt första framträdande
på »la Scala» i Milano ett utomordentligt —
fiasko. Kritiken kastade verkliga skurar
af ovilja mot författaren-kompositören,
och publiken sparade icke på de tydligaste
tecken af missnöje! Pressen sysselsatte
sig länge och ifrigt med dels anti-Boitoska
opinionsyttringar och dels entusiastiska
försvarsartiklar i ämnet, men vid andra
representationen af stycket blef den
konservativa pluralitetens harm så stor, och
»Mefistofeles» fall så djupt, att man trodde
den unge kompositören aldrig mer skulle
kunna resa sig.
Men Boito lät alls icke förskräcka
sig! »De bli nog förståndiga», sade han,
»och det kommer den dag då de med
jublande förtjusning skola återse och
äter-höra min Mefistofeles, låt dem bara hållas!»
Under tiden arbetade han oförtrutet
vidare. Hans vän kompositören Faccio
beställde af honom text till en lyrisk dram
»Hamlet» som också skrefs. »Hamlet»
kom till utförande men gjorde en högst
obetydlig lycka. Sedan komponerade Boito
en liten opera i 2 akter »Ero och
Lean-dro» samt en stor lyrisk dram vid namn
Nerone, hvilka båda ännu ej blifvit
uppförda.
Men »Metistofeles» bidade icke länge
förgäfves pä den förespådda triumfdagen.
Redan 1875 upptogs den i Bologna pä
stora operan Tea t ro Gom uni tat i vo,
och gjorde utomordentlig lycka i denna
stad, som anses som den i musikaliskt
afseende mest framskridna i hela Italien.
Den bolognesiska publiken fruktar icke det
nya, det djerfva och banbrytande, tvärtom,
man är der ganska avancerad och emot-
tog således den nya realistiska operan
med den mest stormande entusiasm. En
italiensk kritiker yttrar: »Jag anser att
denna opera är ett verk af första
ordningen (primissimo ordine), och om Boito
är Gounod underlägsen i melodier, så är
han honom oändligt öfverlägsen såsom
tolk af Goethes Faust samt i stilens
storhet och upphöjda ädelhet! Boito är en
stor musiker och hans musik liknar ingen
annan kompositörs, hvarken bland de döde
eller lefvande.»
Ja, mången torde kanske påstå det
»Mefistofeles» är den djupast tänkta
musikdram som någonsin blifvit satt i noter,
måhända dock derföre att ju redan sjelfva
texten lemnat stoff till de största idéer
som i en menniskohjerna kunna
uppspringa. Att Boito endast delvis lyckats,
hör dock till sjelfva sakens natur; sådant
låter icke »musicera sig» — så att säga!
Eller — om de tankar som röra sig i
andra delen af Goethes Faust kunna
tolkas i musik, så måste denna musik
vara af det slag som icke af en vanlig,
ytlig och blaserad teaterpublik kan fattas,
om den eljest alls kan fattas pä teatern,
i den trånga och nästan löjliga ramen af
fondridå, kulisser och papptak. Boito,
hvars geni också ibland fört »de blodlösa
skuggornas talan» (i de himmelska
härskarornas kör, skuggornas, irrblossens,
cherubernas, hexornas och andra mer
eller mindre kroppsliga väsendens), kan
derföre naturligtvis aldrig med sin
»Metistofeles» bli populär i detta ords egentliga
bemärkelse — dertil] saknar han för
mycket det melodiska elementet som är
af sådan vigt för populus. Men vare
dermed hur som helst, man kan i alla fall
hoppas, att operan hos oss skall bli
emot-tagen af den musikaliska och intelligenta
publiken med förtjusning och intresse,
samt af andra, mera ytliga åhörare med
den aktning, som vanligen kommer de
stora konstverken till del; ty ingen kan
väl vid åhörandet af denna musik undgå
att känna sig berörd af det storslagna och
mystiska, det verkligt genialiska i detta
den unge italienarens på en gång så
realistiska och dock så fantastiska
musikdrama.
Ett egendomligt faktum är, att i
allmänhet hvarhelst Boitos »Mefisto» blifvit
spelad, i Milano, i Wien, i Briissel,
öfver-allt har den blifvit emottagen först med
ovilja och sedan med en alldeles motsatt
värme och entusiasm. Öfverallt har
musikkritiken med största ifver kastat sig
öfver detta verk, diskuterat, dissekerat och
bedömt det, än högst ofördelaktigt och
än med glänsande loftal. Några kritici
anse att Boito med sin Mefisto visat sig
vara en italiensk Wagner, medan andra
påstå att hans originalitet är så obestridlig
att alla paraleller rent af förfalla. Huru
Stockholm skall döma, återstår att se.
Ekonomiska missförhållanden.
I.
T) t tillfälliga sammanträffandet af
di-verse offentliga uttalanden på sista
tiden har, sedt i sammanhang, liksom på en
vink af Försynen, rätt lifligt varit egnadt att
inskärpa hos hvarje tänkande svensk
nm-sikvän, huru i grunden uselt det är stäldt
med våra offentliga musikaliska
understöd, jämförda med dem i andra
länder, ja till och med länder, som äro
långt mindre och fattigare än det »fattiga
Sverige» — såsom man nu enligt
vedertagen jargon plägar uttrycka sig — ehuru
det kanske vore riktigare att utbyta
»fattig» mot »futtig». An få vi i en motion
om pension åt Ludvig Norman veta, att
under det ej blott Danmarks utan till
och med Norges lilla brödrafolk redan
länge beviljat årsanslag åt ej mindre än
fyra bland sina tonsättare, så är dylikt
till den grad okändt i Sverige, att vi
anse oss ha råd att låta våra största
tonsnillen svälta i hjäl eller åtminstone
i förtid utslitas af ekonomiska vidrigheter.
An påminnas vi. i en modigt och
varm-hjertadt skrifven inlaga från k.
teaterdirektionen, om den hopplösa återvändsgränd,
i hvilken hela teaterfrågan redan för
längesen råkat genom riksdagens absurda
beslut att utpina henne genom oupphörliga
ettåriga galgenfrister, och att på en tid,
då anslaget oundgängligen behöft ökas,
i stället minska detsamma. Än har en
insändare i N. D. A. gjort sig till tolk
för den som vi tro rätt allmänna och
långvariga undran öfver det ofullständiga
skick hvari vårt snart sagdt enda
offentliga musikaliska bibliotek befinner sig,
hvilket i följd af bristande anslag bl. a.
gör Musikaliska akademiens ålagda
uppgift, att verka för »musiken i hela dess
vidd under den dubbla synpunkten af
konst och vetenskap», ganska betydligt
illusorisk.
Vi hålla det för en pligt att äfven i
denna tidning något litet låta dessa
frågor passera revy.
Hvad då först beträffar hr Åbergssons
motion i Andra kammaren, så göra vi
oss ett nöje af att ur dess förträffliga
motivering anföra följande i sanning
tänkvärda ord:
»Det är allmänt bekant, att konstens
utöfvare i vårt land i allmänhet hafva
svårt att med sitt • arbete försörja sig.
För den musikaliske konstnären inträffar
i de flesta fall, att ju högre han ställer
sitt mål, desto svårare har han att ernå
sin bergning. Den, som börjar sin bana
med att spela i småteatrarnes och
kaféernas orkestrar eller med att gifva
musiklektioner åt minderåriga o. s. v.,
nödgas kanske sålunda begrafva sin
konstnärliga begåfning, men njuter dock den
sanna tillfredsställelsen att genom eget
arbete vinna en tarflig bergning. Den,
som komponerar oratorier, symfonier eller
musik för stråkqvartetter, har, äfven om
han derigenom lemnat det mest
värderika bidrag till den högre konstodlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
