Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det vet ni, men min vänskap skall göra
af er mera Sn ni tror. Min mor har
lofvat att bistå mig och ni skall ännu bli
hvad ni egentligen längese n bort vara,
en stor konstnär, och hvad ni aldrig varit,
en normal menniska; räck mig er hånd
och lofva?»
»Älskvärda barn, så du svärmar!
Allting tror du skall gå så lätt! Du ger
mig korgen och bjuder mig en sinekur i
stället i din vänskap. Ja, då man är ung
och rik som du, så tror man sig med
bara ord kunna göra proselyter liksom
inan klipper till pappersdockor. Jag har
ej din energi, Bertha — jag kan ej som
du bli livad jag vill, eller — jag kan ej
vilja, min vilja är sjuk, dödssjuk, den
ligger just nu i själtåget.»
»Doktor, ryck upp er! Tänk hvad
jag gjort af mig sjelf, jag som bara är
en qvinna. Mins ni när jag den der
aftonen spelade på samma
välgörenhets-konsert som ni, och gjorde fiasko som
ni? Mins ui qvällen derpå, då Anton
Door och Wieniawski tjusades af ert spel,
och berömde äfven mig för mitt
talent-fulla slarf? Den qvällen afgjorde mitt
öde, jag beslöt att visa verlden att jag
skulle blifva någonting för mitt land!
Och livad jag gjorde? — Jo, jag
arbetade. Men icke på pianot. Jag gick
till fröken M., vår skickliga gedigna
lärarinna i sang och pröfvade min stämma.
Jag studerade säng på allvar, och på
samma gång harmonilära. Aret derpå
for jag ut med min mor. Ni vet hur
det gick mig i Milano. Lamperti blef
min ifrigaste gynnare och förskaffade mig
snart engagement. Att det i Amerika
lyckades öfver förväntan, har ni ju hört.
Ja, jag är lycklig, kanske emedan jag är
kall. Jag förlorar ej besinningen när det
gäller och föraktar tillräckligt djupt
okunnigheten, som tror sig kunna skada mig med
sitt klander. Jag har materialet liksom ni,
men saknar ert snille och skapande kraft.
Jag är äregirig och skyr intet medel att
nå mitt mål. Jag försakar allt för min
konst, och jag ser vaken och klar tingen
sä som de äro. Följ mig och ni skall
bli lycklig!»
»Nej, min fröken, jag är utan vilja,
jag kan ej; edra triumfer skulle icke släcka
min törst, jag skulle der som här . . .»
»Se så, nu börjar ni pä nytt igen!
Lenina det der, och låt oss hellre planera.
När kommer ni härifrån?»
»Inom några veckor, just då ni sjunger
under detta vackra italienska namn i
Madrid på den stora operan som Amneris
i Verdis nya opera, just dä är jag fri
härifrån och kan börja lifvet på nytt.
Men jag säger er, jag gitter intet mer.
Hör ni, jag gitter icke! Jag är trött
intill döden. Jag skall berätta för er en
saga: Se på den här lilla klara, oskyldiga,
kristallfärgade vätskan. Del är lifselixir.
Man får evigt lif af den genom döden.
Man lefver fort och bra och plågfritt en
tid, och så kommer man snabbt in i det
eviga intet. Det är för mig en fråga på
högst ett år, sen börjar hvilan. Reqviem
aeternam!
Jag kan ej räddas. Ser ni min hand
darrar, mina ögonlock sjunka ofrivilligt
ihop, och här inne känner jag, då
elixirets verkan är slut, ett qval . . .
Ni räcker 111ig handen och ber mig
följa. Nej, spöken skola ej följa er, och
jag är ju ett spöke, jag! Gå och blif
lycklig, jag vet att ni förtjenar det . .»
Här måste denna sannfärdiga historia
— hvars slut är lätt att gissa —
af-brytas, emedan återstoden af det
manuskript vi följt är alldeles oläslig. Detta
den olycklige doktorns egenhändiga
manuskript hittades bland hans qvarlåtenskap,
sedan han helt kort efter sin befrielse ur
fängelset aflidit. Daniel Sten.
Obs. Eftertryck förbjudes.
Från scenen och konsertsalen.
"Heland märkligare musiknöjen må nämnas
•v» Pi. Hennebergs matiné, hvarvid en
af honom komponerad kantat (tillegnad
sällskapet W.-6) kom till utförande. Den
inleddes med en introduktion för orkester,
skildrande öfvergången från mörker till
ljus, ett »kaos» i mildare form, hvarefter
vidtager ett solo för tenor och kör. Öfriga
nummer utgöras af en soloqvartett, ett
melodiskt vackert baryton-solo, ett bas-solo,
samt finalen (Bacchanale), som på ett
namnet värdigt sätt, friskt och lifligt
af-slutar den, för att vara ett
tillfällighets-stycke, mycket förljenstfulla
kompositionen, i hvilken tonsättaren ådagalägger
både ganska stor melodisk
uppfinningsförmåga och synnerlig talang, i
tillgodogörandet af orkesterns resurser.
Solopartierna utfördes af åtskilliga sångare från
härvarande teatrar; orkestern var
fullstäm-111ig; den kraftiga kören bestod af ledamöter
bland sällskapet, hvars stora festsal vid
nämnda tillfälle för första gången uppläts
för allmänheten och visade sig vara ett
godt musikrum.
Några riksdagsledamöter från
landsorten ha proponerat operans stängning.
Sånggudinnorna skola således kanske
drifvas ut från våra landamären. Vi fa
då nöja oss med vaktparaden, hvilken
dock såsom onödig statslyx äfven snart
110g slopas, med varieté-teatrarnes
musikaliska cancan eller med kafémusikens
trnmpolkor. Det kommer sålunda en tid,
då vi få lefva i minnet af hvad som varit.
Må sedan barbarerna komma östan ifrån
(n. b. när vi äfven blifvit utan försvar); de
taga 110g våra pengar, men låta oss kanske
erfara, att de ej ringakta de sköna
konsterna. Men innan det möjligen »varder
natt», må vi ännu en gång förfriska oss
vid tonerna af Mozarts »Figaros bröllop»,
der fröken Wendla Andersson såsom
Cherubin tolkar den gryende kärlekens
ängslan och plåga. Vekheten framträder
nog hos alla senare framställarinnor af
denna roll, men den späda sinliga glöd, som
karakteriserar den unge pagen, har ej alltid
blifvit så framhållen, att man fått en riktig
totalbild af Cherubin. Båda dessa nyanser
lyckas fr. Andersson på ett förträffligt sätt
sammanpara i sin sång, och hennes spel
är fullt af lif och behag, på samma gång
den bortskämda pojkens käckhet
vederbörligen framträder. Mindre lyckades hon
som Mignon, för hvilken hon saknar
tillbörlig kraft och vildhet; men så har hon
ock der haft ovanligt utmärkta
föregän-gerskor.
I förstnämda opera har nyligen såsom
Figaro debuterat hr E. Johanson,
hvil-kens angenäma basröst skulle vinna i
böjlighet och styrka, 0111 dess egare
tilleg-nade sig en bättre sångmetod, hvarigenom
tonen framkom mer öppen och klangfullare.
Med öfverraskande ledighet och säkerhet
återgaf han den vokala delen af detta
svåra parti och hans spel vittnade om
kallelse för scenen. Hans debut var
af-gjordt lyckad.
På Nya teatern har en tid för goda
hus uppförts en operett i 3 akter,
be-nämd »Bellevilles mö», med musik af en
här förut okänd tonsättare, Carl Millöcker.
kapellmästare vid Theater an der Wien.
Komponistens talang röjes mest i flere af
de anslående ensemblestyckena, bland
hvilka några ega verklig
opera-comique-stil; i andra nummer faller författaren in
i det banala skrifsätt, som
operettkomponisterna ännu tyckas hafva svårt att
frigöra sig från, förmodligen i tanke att
publiken annars skulle sakna detta
andefattiga »trram ta ta», som ofta får utgöra
finalernas höjdpunkt och afslutning.
Operetten i fråga har här väckt mycket
bifall, hvartill den tokroliga texten i sin
mån bidragit. Utförandet är godt, i
synnerhet har hr Holm q v is t i f. d.
lanip-fabrikören Troupeau funnit en af dessa
roller, för hvilka han tyckes klipt och
skuren. Fröknarna Pettersson och
Andersson alternera i Virginies roll med
ungefär lika framgång, hvad spelet beträffar.
Den senare eger dock för ringa röstmedel
att uppbära sångpartiet på ett
tillfredsställande sätt.
Det med mesta intresse motsedda
musiknöjet var naturligtvis
Musikföreningens sjette konsert, då
Mendelssohn-Bartholdvs oratorium »Elias» kom till
utförande på ett sätt, som gör föreningen
den största heder. Hufvudstadens
musikaliska publik sattes då f. f. g. i
tillfälle att få höra hr Salomon Smith,
som redan förut gjort sig ett namn
såsom förträfflig bassångare. Hans
kraftiga stämma fylde utan ansträngning den
rymliga Ladugårdslandskyrkan och hans
föredrag af Elias’ parti var ädelt,
hög-stäindt och varmt. Tonen var säker och
fast, textuttalet tydligt. Under vår
nuvarande brist på goda basröster vore hans
fästande vid hufvudstadens musiklif en
stor vinst. Fröknarna Niehoff och
Agnes Jansson bidrogo äfven högst
förtjenst-fullt i solopartier. Fr. Berna Schiick lät
i ett annat soloparti höra en klangfull
stämma, men hennes föredrag var väl
häftigt nyanseradt och derför mindre
lämpligt vid detta tillfälle. Hr Hugo
Beyer redde sig bra i tenorpartiet, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
