Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(lock åstadkommit arheten, som i den
allmänna marknaden hafva ringa värde
och hvilka till lians ekonomiska bergning
icke lemna något väsentligt bidrag.
Kanske först efter lians död bar lians rykte
vunnit sådan stadga, att ett eller annat
af hans partitur kan inbringa någon
penning åt sterbhuset. I dessa förhållanden
ligger utan tvifvel förnämsta orsaken
der-till, atl det musikaliska
kompositionsar-betet i den högre stilen här i Sverige,
med fä undantag, helt och hållet legat
nere. Så är det ock min bestämda
öf-vertvgelse, atl den svenska musiken skulle
exempelvis efter August Söderman fatt
öfvertaga ett vida rikare arf af sköna
tonskapelser, om icke denne ovanligt
be-gåfvade kompositör i förtid dukat under
i striden för sin ekonomiska existens.
I de öfriga skandinaviska landen hafva
statsmakterna redan för länge sedan
be-hjertat de skapande tonkonstnärernas
be-hof af allmänt understöd. Sålunda
uppbär Danmarks förnämste tonsättare, Niels
W. Gade, en »livsvarig Hædersgave» af
2,500 kronor, af senaste »Finansudvalg»
föreslagen att höjas till 3,000 kronor.
Den nyligen aflidne musikern professor
A. I’. Berggreen åtnjöt ett dylikt
förfat-tarebonorarium af 2,000 kronor. Gebauer
ocli Havnkilde uppbära ett ärligt
understöd af 800 kronor hvardera. Den gamle
framstående kompositören Hartman har
tiil följd af sin enskilda ekonomiska
ställning varit i tillfälle att afstå från ett
offentligt erkännande i denna form; men
äfven at honom har finansudvalget nu
föreslagit ett ärligt apanage af 3,000
kronor, likasom åt Joseph Glæser, A.
Winding och Emil Horneman 1,000
kronor hvardera. Äfven i Norge äro liknande
anslag beviljade at framstående
tonkonstnärer. Så ega komponisterne Johan
Svendsen, Edvard Grieg och Johan Selmer
hvardera ett årligt gage af 1,600 kronor samt
organisten professor Lindeman ett
understöd af 1,200 kronor årligen, särskildt
afsedt att underlätta hans arbete med
samlande och utgifvande af norsk
folkmusik.»
Så lönar man i grannlanden sina store
män. Det må tilläggas, att t. ex. Grieg
fick sitt gage redan 1874, då lian var
blott 31 år gammal! Tänk om Aug.
Söderman då hade fått något dylikt, hur
mycket hade ej kunnat vara annorlunda!
Vi hafva svårt att föreställa oss, det
en sä billig begäran, som den nu
föreliggande, angående 2.000 kronors
komponistgage at Ludvig Norman, icke skulle
af Andra kammarens majoritet beviljas.
Vi säga med flit komponistgage,
tonsättare-underhäll om man så vill, ty det är icke
fråga om egentlig pension eller
Alderdoms-lön för gjorda tjenster, utan om vil
koren för möjligheten att fortfarande
vara verksam pä det sätt som med både
konstnärens krafter ocli Sveriges ära vore
bäst förenligt. Norman har nämligen
helt nyligen genom sin storslagna
pianokonsert visat, att hans tonsättaretalang
icke blott är obruten utan till och med
kanske pä väg att ingå i ett alldeles nytt
skede af i samma mån rikare och
friskare alstring, som denna alstring får
försiggå mera ohämmad af tyngande
mekaniska sysslor. Dess utom är Ludvig
Normans namn icke blott svenskt utan
europeiskt; och att nu på förhand inlösa
en ringa vexel, utstäld pä hans väntade
koinpositionsverksainhet, vore helt
enkelt att betala en hedersskuld, ej blott
till fosterlandet utan till samtiden.
A. L.
Ett konstnärslif.
V.
I fängelset.
. (Slut.)
»Ibifvet är verkligen ibland romantiskt;
‘ <i"’ om vissa saker ej hände en sjelf,
om man blott läste dem, så skulle man
säga att berättaren öfverdrifver. Så ock
nu, min fröken; denna stund skulle passa
i en novell, icke sannt?»
»Herr doktor, hvad jag är glad att ni
kan skämta i detta ögonblick! Jag
fruktade att finna er sorgsen. Gud ske lof,
jag ser att ni tar saken på rätta sättet.»
»På rätta sättet — ja, men hvad är
det rätta? Ni, fröken B., som är sä ung
och sä lycklig, ni bar sä lätt alt göra det
rätta, för mig har allting jag gjort just
varit det orätta. Hvar äro vi? Jo,
i ett fängelse! Det är 5 år se’n vi sist
sägo hvarandra, hur mycket har ej händt
sen dess, hur högt har ni ej stigit, och
ack! hur lågt har jag ej fallit.»
»Bäste, värderade vän, tala ej sa!
Säg mig nu upprigtigt hur ni kom hit,
af pappa liar jag hört sä litet, lian säger
att han aldrig vågat med er tala derom,
af fruktan att såra er.»
»Min unga väninna, derom är icke
mycket att säga, hvarför skulle jag såra
edra öron med berättelsen om mina
skuggspel? Jag kom hit, som ni vet,
tillförordnad regimentsläkare på ryska
hospitalet. Ni har kanske ingen aning om
hur de ryska tjenstemännen sköta sina
värf, hurudant mutväsendet t. ex. är?
Nå — det hör icke bit, men hvad jag
de första tiderna här gjorde för
upptäckter, del var redan nog för att komma
mig att känna afsky för min verksamhet,
som inskränkte sig till att, ett maktlöst
medel i händerna på mina förmän, göra
den ena handlingen efter den andra som
stred mot mitt bättre vetande. Tänk er
dessa mina arma patienter, som aldrig
kunde återvinna sina krafter, utan stark
ocli tjenlig föda, utan varm temperatur
i sina sjukrum, utan vård och utan de
medikamenter jag ansåg dem behöfva,
ocli hvilka i hospitalets utgiftsböcker
emellertid representerade höga siffror. Tänk
er dessa arma svältande soldater
saknande allt i detta sjukhus, der så få
tillfrisknade och så många ströko med, tänk
er dem. bedjande mig om mat, om värme,
om vård, om lindring . .. Dessa soldater,
vana att lida, ledo dubbelt under den
jernhårda disciplin som förföljde dem ända
in i döden.»
»Nå doktor, hvad gjorde ni?
Naturligtvis skaffade ni dem rätt, ni klagade
väl för cheferna?» . . .
»Ja, jag klagade för cheferna, hvilka
först ined guld sökte göra mig stum och
som sedan, då jag ej teg, varnade mig.
Då jag, alltmera djerf, gick öfverste G.
och herr L. på lifvet, nöjde man sig ej
mer med bot, jag fick börja processen
med betalade vittnen emot mig, och
följden blef hvad ni ser . . . fängelset! . . .
Snart har jag emellertid tjenat ut min
strafftid och är dock icke fullkomligt
slagen. Öfverste G. har måst taga afsked
och de andra herrarne hafva skingrats
som rök för vimlen. Höga vederbörande
ha väl insett att jag haft rätt. Jag kan
snart gå fri — voila tout — der har ni
min historia.»
»Doktor Sachs, får jag se på er
riktigt? Hvad ni är blek, och hvad ni har
blifvit fet, det är märkvärdigt hvad ni
är förändrad. Ocb er musik, stackars
vän, hur är det med den?»
»Illa, min fröken, verkligen illa. Ser
ni hur mina händer darra. Det är ej af
alderdom, jag är ju ännu ej så gamma),
nej det är mina dissonanser, de ta på
ett öra, som älskar renare harmonier.
Jag har ingen llygel i det här rummet,
och af bara notläsning blir man ej
virtuos. Allting har bidragit att krossa mig,
icke minst recensenterna som icke
för-stodo mig, och dock — de handlade
kanske rätt, de frälste publiken från en
af dessa fingerbrytande mefistofeler som
komma dem att misstaga sig på det
verkliga och det tillgjorda, ty — ni skall
aldrig kunna öfvertyga mig att den.
publiken nemligen, förstår hvad som är konst
och hvad som är teknisk bravur.
Recensenterna gjorde rätt, de dräpte mig och —»
»höjde i stället upp sjelfva Molock —
ja deri har ni rätt, doktor. Nu skall
jag säga er en sak, förlät atl jag är så
uppriktig. Det var ej recensenterna som
dödade er, det var ni sjelf! — Jag bör
kanske säga ert eget öde. Hvarför valde
ni till vänner dessa herrar X. och Y. ocb
Z. som icke gåfvo sig någon ro innan
de fingo er i sitt våld med sitt drickande
och pokulerande natt ut och natt in.
Var nu detta roligt? Ja ja, ni blir ond,
det kan jag tänka, men jag sjunger ändå
ut. Ni vet att jag barrätt, inte sannt?»
»Det är egentligen icke edert ädelmod
som nu talar, men det är likgiltigt, jag
är stark i dag, har nyss tagit en bra
dosis, som håller mig munter i cirka 10
timmar. Gå pä, ni är den vackraste af
alla de predikanter jag haft här, således
hör jag.»
»Seså, ni grälar, nåväl jag skall då
göra mig fortjent deraf! Min arme vän.
Ser ni, jag är kommen hit för att säga
er farväl, ty jag reser i natt, men innan
dess ber jag, ändra er! Sluta upp med
alt dricka, kasta bort er morfinspruta!
Börja att spela åter, kom till mig i
Miinchen, jag skall lijelpa er i min tur,
se’n ni väl hjelpt mig. Jag har en
impressario, han skall äfven engagera er,
gif mig er hand. Jag kan ej bli er hustru,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
