Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ilanden, hans bön om frälsning! Kit regn
af doftande rosor strös under bönen öfver
Faust af englarne deruppe . . . oeh da
några af rosorna äfven nå Melisto,
känner han sig högst obehagligt berörd. Men
englarnes röster bli allt starkare, Fausts
bön allt ifrigare, och Melistofeles drar sig
ändtligen ntledsen tillbaka till
underjorden, lemnande den ångerfulle syndaren
att dö under englarnes skyddande hägn.
Och — operan är slut.
–––x —––
En entrée hos Gluck.
’Fi n vacker dag år 1779 ringde en forsagd yng-
liug på en dörr i Hötel de Valois rne de
Kiehelieu i Paris. En frvntlig dam öppnade.
»Önskar ni trätta min man?»
»Ack! iir ni den store maestrons hustru?»
utbrast ynglingen häftigt. »Min fru, huru skall
jag kunna tacka er för ert välvilliga mottagande!»
Fru Gluck, som icke visste hvarigenom
hon fortjent sa mycken tacksamhet, fastade en
helt förvånad blick på den unge obekante.
»Ack, min fru! öka ännu mer er godhet
och tillåt mig för er berätta mitt lifs historia.
Den kan ej vara lång då jag endast är sjutton
år. Jag heter Etienne. Min far är
landtbru-kare och bor i en liten by på Ardennerna. Anda
från min spädaste barndom har jag hyst den
största kärlek för musik, och för att utbilda mina
anlag skickade min far mig för två år sedan hil
till Paris. Här har jag arltetat rastlöst, mina
lärare ha tätlat i att visa mig valvilja och
under deras ledning har jag redan komponerat ett
och annat. Men en dag fick jag höra en opera
af den store Gluck, och från det ögonblicket finns
intet lugn mera i min själ . . . Jag lefver nu
endast för en sak: att komponera för scenen,
och uppmanad af balettmiistar Yestris, som sagt
mig att herr Gluck skall vara lika utmärkt
men-niska som stor kompositör, är jag nu här för att
utbedja mig er mans råd och för att tigga
honom om att få bli hans elev.»
»Jaså, detta är ert ärende», yttrade fru Gluck.
»Och jag som trodde att ni här skulle
sammnn-triiftä med den beskedlige Yestris.»
»Förlåt mig, min fru, att jag ...»
»Se så, min unge vän, inga ursäkter! Inte
är det ert fel att jag ej lät er tala till punkt.
Det gör mig emellertid mycket ondt att ni i
dag kommit förgäfves. Min man arbetar och då
tillåter han ingen att störa sig.»
»Om jag åtminstone kunde fa se honom!»
»Ar ni belåten med det, så vill jag gerna
lijelpa er dertill, men då måste ni på förhand
lofva mig att iakttagit den djupaste tystnad och
ej genom en enda rörelse förråda er.»
Etienne lofvade allt.
Fru Gluck öppnade nu dörren till ett
bredvid liggande rum och, gifvande ynglingen ett
tecken att följa sig, förde hon honom bakom en
mellan dörren och klaveret uppstäld skärm.
Derefter smög hon sig ut på tåspetsarna.
Gluck, skaparen af så många mästerverk,
satt vid klaveret. Hans hufvud hvilade i ena
handen under det han med den andra
gestikulerade, liksom höll han på att deklamera vers.
Han satt länge pä detta sätt och Etienne
upp-gaf redan hoppet att fa se honom vända sitt
an-sigte åt det håll der han stod. Men hastigt
reste sig mästaren och, svepande sin gröna
sidennattrock buttre omkring sig, böljade han
promenera af och an i rummet, synbarligen
försjunken i djupa taukur. .Slutligen stannade han midt
på golfvet.
»Det här liordet är altaret», mumlade lian,
»stolen prestinnan, taburetten Thoas, pallen Oreste
och alla de andra länstolarne greker och scyther.
Det är klart det. Jag har dem alla lefvande
för mina ögon.»
Gluck var just sysselsatt med att sluta sin
Iphigenie i Tauris, och det var slutscenen han
ville återgifva för att lättare kunna tänka sig
effekten deraf.
Derefter Utijade han med hög röst sjunga
hvars och ens olika parti, och vid det ställe der
Py lades utropar: »Nej. tyrann! Dö sjelf!»
störtade han häftigt emot den taburetten, som skulle
föreställa scythemas konung. Men som en
taburett aldrig blir annat iin en taburett, hade denna
fvrfotade representant af liarbarernas vilde
lie-herskare icke styrka att stå emot den våldsamma
stöten, utan stupade emot skärmen, hvilken i sin
ordning förlorade jemnvigten, likaledes föll bakut
och under sig liegrof den stackars lyssnaren.
Förskräckt öfver bullret, skyndade fm Gluck
in i rummet. Hennes man hade hastigt blifvit
förflyttad från Tauris tillbaka till Seinens strand,
och hans förvåning blef icke liten när han, efter
att med sin hustrus tillhjelp ha upplyftat skär- |
men, derunder upptäckte den afsvimmade
ynglingen.
Fru Gluck redogjorde i få ord för
ynglingens dervaro, och ilen store mästarens ömma
omsorger återkallade honom snart till
medvetande.
Xågra dagar derefter var Etienne den store
• ilucks elev, och maestron fann ett särdeles nöje
i att utveckla ynglingens redan stora talang,
öf-vertygad att denna elev en dag skulle bli en
märklig företeelse inom den musikaliska verlden.
Gluck misstog sig ej. Den som en gång
bakom skärmen lyssnade till det första
uppförandet af Iphigenia i Tauris var ingen annan
än Etienne Henri Mélntl, den snillrike
kompositören till Josef i Egypten.
Från scenen och konsertsalen.
jljöijiclen vecka var den musikaliska
3 allmänhetens uppmärksamhet
här-städes upptagen af prestationerna från
tvänne konstnärer, hvilka äro bland de
mest framstående i sitt slag vi pä länge
haft tillfälle höra. Om än San re t icke
eger Wieniawskis djupa kraft eller
Sa-rasates guldrena ton, så har han dock
säkerligen bådas teknik, och såsom
specialitet har han fransmannens esprit och
elegans. Sådana dessa sista egenskaper
gjorde sig gällande t. ex. i de mera
ackoinpagnerande violinfraserna af
Kreut-zersonaten, der artisten ined en
ögon-skenligt vårdslös ledighet kastade fram det
mindre väsentliga fyllnndsgodset, ha vi
icke hört motstycke till. Han eger
äfven fransmannens pa en gäng energiska
och beherskade eldigliet. oeh livad
färdighet beträffar, presterar han särskildt i
drill, staccato och flageoletter det
otroliga. Staccato är äfven Scharwenkas
styrka, och lians etyd op. 27 är ett
underverk i handledsteknik. Scliarwenka
— för alt nu fortsätta med jämförelser
— har väl icke till fullo Essipoffs
utomordentliga nyanseringsförmåga, ej häller
å andra sidan Menters lössläppta furioso
(ehuru han i Telluvertyren kom den
se-nares Don Juanfantasi ganska nära), men
lian eger dock mycket af häda delarne
förenade till ett sant artistiskt oeh känsligt
musikaliskt helt. Äfven han synes
liksom Sauret räkna sin egentliga repertoar
inom ilen nyare kompositionen, ehuru
båda två ock med klassikernas tolkning
är fullt förtrogen, såsom framgick af
deras utförande af Beethoven, Mendelssohn
111. 11., hvarjämte de i den nordiska
romantiken äro fullt hemmastadda oeh gåfvo
Griegs duosonat ett uttryck som här
sällan hörts. Mendelssohns violinkonsert har
hos oss ieke ofta framställs med sä fulländad
liness, ej häller Beethovens appassionato
med sä omsorgsfullt afdelad frasering i
första satsen och sä redigt liglirspel i den
sista, om man än kunde anmärka att det
stundom var något för litet passionato
och alt artisten gerna kunde litet mera
»låtit sig ga». — Skulle man ändtligen
våga någon jämförelse mellan häda
inbördes, så kanske man hör säga, att Sauret
är större virtuos, men Scliarwenka större
musiker, i den meningen att den förre
sitsotn exekutör, den senare såsom
kompositör är kamraten relativt öfverlägsen.
Om m:me Héritte-Viardots
förtjen-ster såsom hade kompositör och virtuos
liar redan i förra numret nog talats.
Hennes andra soaré gaf anledning till
samma reflexioner och gick 0111 möjligt
bättre än den första, samt lemnade en
känsla af saknad vid tanken att vi snart
måste mista en kapacitet, som särskildt i
sin handledning af fröken Ek visat sig kunna
i nagon målt godtgöra livad
konservatoriet försummat.
En matiné, hvars fulltalighet i fråga
| om publik ieke alldeles motsvarades af
fullvigtighet i utförande, var fröken Berna
Schacks. Den unga sångerskan har utan
tvifvel betydande röstresurser, hvilka båda
en vacker framtid, men de äro oek af
en svårtämjlmr art, som fordrar den allra
strängaste skola, för alt sångerskan skall
kunna fä någon makt med sin stumma,
egalera tless register, lära sig precis
tonan-sättning och vackert portamento 111. m.
— allt egenskaper, som här ännu nästan
fullkomligt saknades. I stycken deremot,
der natursång och osökt känsla hade mera
rättighet att träda fram, såsom romanser
af Josephson m. (1., lyckades den
synbarligen begåfvade adepten mycket väl.
Hrr H. Meissner och Zetterqvist
biträdde lörtjenstfullt, doek klingade deras
instrument ej sä bra som i Berns’
salong, och vi skulle mycket beklaga om
W 6’ i många afseenden olämpliga
konsertlokal skulle komma att efterträda den
förra. Att anlita en enda utgång till en
så stor sal är redan afvita, oeh ännu
värre att det allt för smala kapprummet
har en enda dörr, der ut- och ingående
skola trängas. Dessutom får man extra
janitscliarmusik från spårvagnarnes
klockor samt då oeh då tillfälliga
orgelpunkter från bangårdens lokomotiv! — brrrrr....
Nej, må man ändtligen icke öfvergifva
Berns’ salong, för öfrigt den jämte Stora
teatern bästa akustik i hela Stockholm!
Å Stora teatern hafva försiggått några
lyckliga debuter. Hr Johanson, som
redan i »Figaros bröllop» visade prof på
alldeles afgjord både musikalisk och
dramatisk talang, har som Leporello
ytterligare styrkt den öfvertygelsen att han,
när lian tillegnat sig bättre sångkonst,
skall blifva en verklig vinst för scenen.
Fröken Laurins Zerlina har en väl späd
röst för den större scenen, men sjunger
rent oeh tydligt samt har ett ledigt och
vinnande sätt. Guvernören sjöngs af hr
Lundqvist. — Den stora nyheten,
»Melistofeles», har, då detta skrifvc-s, ännu ej
gifvits offentligen, hvarför vi måste tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
