Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prolog i himlen.
’jläSdån går upp. Det är skymning, moln
=<?<> och skuggor. Musiken spelar ett
preludium, der stora och majestätiska
ackord omvexla med ljufva harmonier.
Sä följer en koralartad, pä afstand hörd
kör af andar som lofsjunga all tings
skapare. Snart afbryter ett bizart
scherzo-motiv andarnas musik, och bebådar
Mefi-stofeles uppträdande. Han träder fram
bland molnen, betraktar stjernhimmeln,
och ställer sitt tal till någon deruppe.
Hälsar den höge och ber helt artigt om
ursäkt att han, utan att äga den fina ton
som är bruklig bland englarne, likväl
vågar komma för att helsa ifrån jorden
och rnenniskorna, dem han alltjemt tinner
lika små och ömkansvärda, med deras
afgud »förnuftet»! »Ja», slutar han sitt tal,
»naturens herre der nere är så ömklig,
att jag ej gitter fresta honom mer» . . .
Dä spörjer honom den mystiska,
osynliga kören derborta: »Känner du Faust V»
Den narren ja — honom känner han
väl orh skall åtaga sig att förföra honom
när som helst — denna så kallade lärde,
hvars kunskapstörst är oändlig och som
i högmod ville göra sig till Gud!
Meli-stofeles erbjuder ilen osynlige att ingå i
ett vad om denne Faust — ett vad som
antages, och prisar i följande scen sin
lycka, som tillåter honom att nu och då
sä der ogeneradi fä tala med Gud i all
vänlighet . . . men, hans rellektioner
störas af cheruberna, hvilkas sång plågar
honom liksom vore de en getingssvärm.
Cherubernas kör följes af de i lägre
regioner vistande penitenternas andante
religioso, som, slutligen sammansmältande
med cherubernas gladare strofer, bildar
en präktig final til! Prologen.
Första delen. Första akten.
Pasksöndag i Frankfurt am Main.
Utanför stadsporten. Folkmassor störta
ut ifrän staden, glada och upprymda.
Kyrkklockorna ljuda. Studenter, borgare,
flickor, jägare gå förbi, hvar grupp
sjunger i glada melodier sina körfragment.
Man ser Mefisto klädd som munk passera
scenen. Faust, en lutande gubbe,
kommer med Wagner. De betrakta naturen
och sjunga sina recitativ — ibland afbrutna
af folkets danser och glada säng.
Men på afstånd tror sig Faust se ett
spöke, som i underlig kretsgång närmar
sig. Det är dock endast en munk, som
äter försvinner då Faust går.
Scenförändring. Faust är i sin
studerkammare. Munken återuppträder,
företrädd af Mefisto-motivet i orcheslern,
presenterar sig — i tvenne kupletter,
livil-kas diaboliska karaktär är på det
tydligaste framhållen, och som i hånande
lui-delse icke lemna någonting öfrigt att
önska — som Metistofeles sjelf, och
erbjuder Faust sin tjenst, som skall räcka
så länge Faust är missnöjd med lifvet och
önskar det annorlunda. Endast da han
är fullkomligt tillfredsstäld och »ber
ögonblicket stanna» emedan han är
lycklig — endast dä, ej förr, bli deras roler
ombytta och Faust tillhör Mefisto. De
sjunga en duett, hvars starkt pointerade
rhytm verkar nästan enerverande, och
försvinna genom luften, stående på Melistos
trollkappa, under det grandiosa treklanger
i orcheslern göra sin ritornell som slut
pä första akten.
Andra akten.
I Marthas trädgård.
Qvartett emellan Margaretha och Faust,
Martha och Mefisto. Behagfullt lekande
motiv för de båda älskande, för alt och
bas ytterst karaktäristiska strofer, alla i
ori-ginel rytlnnisering sammanförda i »let
allegretto som följer pä duetten mellan sopran
och tenor; elt allegretto som kulminerar
i elt presto, hvars spirituella llägt slutar
denna scen.
Snabb scenförändring. .
Walpurgisnat-ten. Ohygglig bergstrakt pä Broeken.
Vild natur. Bödt månsken. En grotta.
Vinden tjuter. Roffoglar kretsa i luften
bland irrbloss och lyktgubbar. Mefisto
synes med Faust,’ och uppmanar honom
att skynda. Han kallar fram ännu flere
irrbloss att upplysa mörkret, och
inspirerade af dem sjunga vandrarneen förtjusande
duett full af friskhet och vild natur. Men
sa börja hexornas fest, deras sång, dans
och orgier. Melisto framträder, einottar
deras hyllning, dyrkan och messor.
Egendomligt verkar här den unisont satta
»ryska messan», som på knä framsjunges
af hexorna. Iklädd sin kungaskrud med
jordgloben i handen sjunger M. en ballad
om menniskans och verldens uselhet. Vid
de sista orden slungar han föraktligt ifrån
sig globen, som går i spillror; hvarefter
hexorna sjunga sin fuga infernale, en kör
som är en af de ståtligaste man kan höra,
full af glänsande kolorit, och eldig
diabolisk fart. Andra akten slutar med denna
stormiga final, som ger en alls icke oäfven
försmak af sjelfva helvetet och dess egen
icke sä alldeles harmonirika framtids*
musik.
Tredje akten.
I fängelset.
Margaretha ligger pä sin bädd af halm.
Hon stiger upp och sjunger en i d-moll
hällen klagan, hvars underbart sköna
melodi är en af perlorna i operan. Faust
träder in. Ypperlig duett, ett af
glansnumren hvars skönhet är obestridlig.
Texten följer alltjemt Goethe. Margaretha
låter ej öfvertala sig att fly, utan stannar
qvar, sedan hon bedt Faust begrafva
hennes mor som hon mördat, hennes barn
som hon kastat uti vattnet derborta i den
öde skogen — och henne sjelf. Melisto
kominer — igenkännes af Margaretha som
satan. Margaretha, fasande för Faust,
ber doek den heliga jungfrun för honom.
Hon dör — ej fördömd, utan frälst af
englar. Faust skyndar bort med Mefisto,
under det ridån fäller.
Iloilo lemnar nu första delen af Goethes
Faust och fortsätter i djerfvaste mod med
den andra — naturligtvis utelemnande
Fausts äfventvr i kejsarstaden, hans
vandring genom Hades etc., — och för
honom direkt in i sagoverlden, den
skön-hetsrika ideala sagoverlden. Det är ell
grekiskt mänskenslandskap med doriska
tempel och blomstermattor: sirener och
nymfer omgifva den Iron af perlor, på
hvilken Helena, sagans sköna Helena,
hvi-lar med sin väninna Pantalis. Faust
synes på afstånd och svärmar vid stranden
af en glittrande flod. Goreatiderna dansa.
Han har hunnit sin längtans mål orh
betraktar med entusiastisk hänförelse Helena,
hans ungdoms drömda sagoideal. Han
aliör hennes svärmiskt hållna duett med
Pantalis, corealidernas kör — som så litet
behagar Mefisto, alt han upprepade gånger
tillropar dem sitt »häll er mun» — och
hennes ballad om Tröjas förstöring. Faust
gör sin kärleksförklaring för ilen evigt
sköna på tonernas mest glödande språk.
Hon hänförs också följaktligen, och den
derpå följande duetten, aekompagnerad af
harpor och andra kärleksinstrunieut, kan
väl anses för ett af operans glansnummer.
De försvinna i dimmor medan ridån sakta
går ned.
Epilogen.
Fausts död.
Scenen helinnes ånyo vara, liksom i
första akten, Fausts studerkammare. Faust
ligger, insvept i pels verk, i sin länstol,
medan Mefisto står bakom honom, och
magiska stämmor omsusa dem ifrån höjden.
Faust lär plötsligt upp och sjunger
om sitt Hydda lifs fåfänga sträfvanden och
huru han funnit att, under sökandet efter
både det verkliga och ideala alting
bedragit honom — ty det verkliga var —
sorg, och idealet — dröm! . . .
»Men livad vill du då?» — spörjer
honom Mefisto, »du har ju blott att önska.»
»Jag har en dröm hvilkens
förverkligande måhända kunde göra mig lycklig.
Att bli kung öfver ett folk som jag kunde
göra lyckligt och som skulle välsigna mig,
som gifvit de visa lagar hvilka skänkt
frihet, fred och tillfredsställelse! — Jag
ville vara kung för ett sådant folk — då
vore jag lycklig!»
Och Mefisto gör sig tillreds, besvärjer
elementen och breder åter ut sin
trollkappa för att ännu en gäng föra dem
bort till obekanta nejder .. . men —
himmelska englar höja i stället sina stämmor
och basuner och beskrifva saligare fröjder
för den häpnande Faust. De sjunga och
locka och låta ej skrämma sig af Metistos
hot och hän. Mefisto försöker
magneti-sera Faust för att fä honom alt följa sig,
men Faust, alltmer hänryekt af
cherubernas hiuilasäng, utropar slutligen det
ödesdigra: »o ögonblick, stanna, du är
så skön!»
Då är uppgörelsens timme! — Mefisto
står färdig att gripa sitt rof, endast
till-bakahällen af Fausts hön med bibeln i
Boitos Mefistofeles.
II.
Andra delen. Fjerde akten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
