Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det enda Mand lietriiHiindc nummer i Ilerr
If:s arbete, hvamti jag, enligt lians uppgift, skulle
liafva den som allraminsta del — 6 takter! —
vore X:o 51 a. Alldeles rigtigt, oeli detta,
emedan dessa takters melodi är rigtigt
fitergif-veti enl. 1605 ars jisalmlmk,* hvilkens redaktion,
melodien igenom, jag meddelat Herr II. Xn liar
Ilen- IT. »renoverat» denna melodi an att den liar,
utom nämnde takter, Kiga gemensamt med
melodien i nämnda |is’ilmliok. Artalet iifver denna
X:n 51 a iir saledes origtigt.
Herr II. slutar sin uppsats med det
väsentligaste »beriktignndet». 1 lan nämner, att jag
iiu-<ler vintren 18X0—81 (sanningsenligen hade bort
sta: vintrame 1870—80, 80—81) tillskiekade
honom ett ej obetydligt antal ** af mig
harmoniskt bearbetade *** och i trippeltnkt utförda
koraler, som lutfvudsakligen iiiljde melodiernas
redaktion i 1810 ärs koralbok. Detta är ett
missledande. Åtskilliga af mig meddelade koraler,
t. ex. X’:o 48 b oeli 50 b, finnas ej ens i nämnde
koralbok; af de öfriga äro mänga hemtade ur
1605 ärs psalmbok. Ett ringa antal har jag
visserligen lieg.ignat 1810 ärs redaktion till, dä
denna i allra närmaste öfverensstiimde med
ori-ginalmelodierna. Herr II. säger sig »ej kunnat
begagna mina tripjieltaktskornler», emedan han
vid deras liehandling varit i tillfälle att kunna
lie-gagna åtskilliga goda, bade äldre oeli yngre
koral-verk (utländska 7). Men uti huru mänga af dessa
koraler sparas ej 1605 oeli 1810 ars redaktioner?
— t. ex. Nfo 21 a Hieftners X:o 107, not för
not — ntom ett tillagdt kors lör e i l:a rytmen
— satt i trippeltakt; X:o 28 II:rs 480. likasa
(liegge tvä af Herr II. harmoniserade); X:o 176
Ilas 77, <k4i X:o 170 <«:1a 280 (bada
meddelade af undertecknad) m. (1. m. II.
Längt innan Herr II., sjelf erkännande sig
sasotn en äkta »Hieflnerian», kunde, efter mänga
»om oeli men», öfvervinna sin motvilja för
trip-|s‘ltaktskomler, o<-h innan lian ville törst» deras
värde, hade jag redan ur gamla goda källor
iliop-plockat en liten samling rytmiska koraler, hvar.if
de tlesta ega oftauämnde taktart; oeli just af
dessa meddelade jag. under ofvan angifne
vintrar, at Herr H. det nämnda, »ej olietydliga
antalet»; och hvarför jag dii Hera ganger liek
emot-taga lians tacksägelser. Ont han ej velat
begagna dem oförändrade, sa liar jag ej någon
skam deraf: skadan återfaller pä hans verk. .lag
kan ej, utan att bryta mot den takt och
grann-lagenliet, som den ena menniskan iir skyldig den
andra, vidare yttra mig i denna sak. Jag har
velat skonsamt framhalla obefogenheten i Herr II:s
»beriktignnde». Till sist nia tillätas mig att
till-lägga, att jag länge känt en djup ledsnad öfver
att jag haft min hand med i ett arliete, som
slutligen blef ett vanligt otillfredsställande
experiment pa kyrkosångens omrade.
Ockelbo den 6 ntars 1886.
J. F. I.agergrén.
Från scenen och konsertsalen.
Meflstofeles.
Hp sista veckornas stora musikaliska
evenement har naturligtvis varit
Boitos »Meflstofeles». Stora teatern har
hvarenda representation haft utsälda luts.
de musikaliska samtalen liafva rört sig
om ingenting annal och tidningarna halva
innehållit tvä. tre. fyra artiklar om samma
sak. Pä flere är har man oj skådat en
sådan uppståndelse för en opera: hvarken
»Tannhäuser» eller »Nordens stjerna»,
knappast ens »Aida» gjorde dylikt
uppseende.
Det är klart alt orsaken lill en
sådan retelse måste ligga oj hlolt i styckets
rykte, utan i stycket sjelft. 1 sjelfva
verket eger »Meflstofeles» i hög grad den
• Utom att en mellsm I Solje rytmen» »sira
hel-takt. blifvit bortskuren.
** Omkring- :?() n:r.
Fj alla.
egenskapen alt slrax vid första
åhörandet formligen fasttrolla uppmärksamheten.
Man blir af mycket deri förtjust, af
annat förargad, men man erfar aldrig
intrycket af denna ledsamma lysk-svenska
musikaliska egenskap, för hvilken
fransmannen funnit rätta ordet: longueur.
Hemligheten ligger deri, att Boito
framför alt tänkt pä huru allting »gör sig»
pa scenen, och han har iakttagit detla
med en naturalism, som hittills i
musikens historia varit oerhörd och inför
hvilken ofta alla musikaliska lagar få vika.
Så existerar för Boito hvarken något
qvintförbud eller någon gradskilnad i
tonarternas inbördes förvandtskap. Båda
delarne behandlar han med en
hänsynslöshet. som gränsar lill det slags Irots,
hvilket bortkastar regeln just hlotl
derfor att den är regel.
Delta medför liell naturligt a ena
sidan en ögonblicklig, fascinerande
verkan samt det bifall, hvarje andligt rörlig
och frisinnad menniska gerna är böjd
alt skänka ål en genialisk framtidstanke.
ett djerft experimenl. Men del medför ä
andra sidan ock den faran, all
fascineringen vid upprepadt åhörande kan
försvagas och alt experimentet kan visa sig
vara verkligen mera ell experiment än
dit konstverk. Boito har ganska rikligt
icke undgått denna fara.
Något helgjutet konstverk kan
nämligen »Meflstofeles» icke kallas. Bedan
texten saknar verkligi dramatiskt
kedje-sammanhang och liknar mera en rad
gnistrande, olikfärgade kulor, uppträdda
på Meflstofeles’ bockfot eller trollkappa,
som då skulle göra anspråk på att
tjenst-göra såsom ilen »röda tråden». I witzig
mening kan delta anspråk försvaras, icke
i dramatisk. Meflsto är trots titeln icke
lmfvudpersonen. 1 några de vigligaste
lokalerna, såsom trädgården, fängelset och
Peneios’ strand, spelar han rätt och slätt
en biroll, och medelpunkt är han endast
i Blocksbergets orgier, hvilka, bos Goethe
blott episodiski symboliserande Fausts
upprörda själstillstånd, här breda ut sig
lill en fristående feeritablå. såsom sådan
visserligen erbjudande ett praktstycke i
det grotteska, utan att likväl ega vare
sig den skogsfriska poesien i Webers
vargklyfta eller den bedårande sinligheten i
Meyerbeers nunneballett, hvilka båda stått
modell. »Negationens ande» kan häller
aldrig varda någon dramatisk
hufvud-person — annat än pä sin höjd i en
komedi. Här är han deremot en
fullständig balettflgur, och atl lir I.ange så
uppfattat honom — hvilket en kritiker
riktigt anmärkt — anse vi för vår del
såsom det amplaste beröm som kan
sägas ål den begåfvade framställaren.
Dermed skall icke nekas att Meflsto hos
Boito fäll en viss krasst diabolisk
karakteristik. om den än icke är så
musikalisk som hos Gouuod. med hvilken Boito
ej häller i teckningen af Fausts och
Margaretas erotik kan mäta sig.
Trädgårds-scenen är nog, för att vara så flyktig,
särdeles väl gjord, men den saknar
ädelhet och är nära nog cynisk — hvilket
Boito visserligen sannolikt med flit afselt.
dä ju hans Margareta skall representera
sinligheten. något som hon dock sedan i
fängelset icke gör. För öfrigt hör
fängelsescenen i och för sig lill de
skönaste; äfvensom den följande klassiska
val-purgisnatten, hvars början, den originella,
plastiskt smäckra och smekande
sopranduon — i förening med hr Janssons
glimmande inånskensdekoration —
frambringar ell så ölVerväldigande
slänmings-intryck, att man vore färdig med Faust
hänryckt utbrista:
Son sul suolo di Grecia!
Ogni min fibra c posseduta dallamnr.
Skada alt fortsättningen icke öfver all
håller hvad början lofvat. Dansen af
eoreatider och fauner är likväl ett
sannskyldigt mästerverk, ej mindre än den
annorlunda hållna nationelt humoristiska
»Ohertas», som förekommer i påskfesten,
en bjert folklifsskildring af genialiskt
djerf drastik och rytmisk originalitet.
Den musikaliskt värdefullaste delen och
den enda som — utom fuga infernale —
röjer en mera genomförd komposition,
är obestridligen prologen, som dock för
sin rätta verkan fordrar köriska och
sceniska resurser, hvilka i dess återgifvande
här på Stora teatern icke äro för
handen. Starkare körer än de. som här
öf-verröstas af orkestern, äfvensom rörliga
fonder med omvexlande englagrupper torde
vara nödvändiga, för att denna
obeskrif-ligt praktfulla och stort tänkta prolog
skall göra det afsedda sublima intrycket
och befrias från den matta orörlighet,
som här vidlåder den samma och
lem-nar publiken jämförelsevis kall.
Kombinationen af flerdubbel kör i denna
prolog liar någonting af de gamla
venetianar-nes storslagna manér, och verkligen
underrättar oss ock M. Boeder, alt, Boito
med synnerlig förkärlek studerat den
nobla stämföringen i Marcellos psalmer.
Koloriten genom afvexling af osynliga
körer. a cappella eller med orkester, orgel
och aflägsna fanfarer är alldeles
hänförande. Särdeles originell är cherubernas
barnjoller — hvars infernaliska motstycke
utgöras af hexornas likaledes uti
itere-rade intervall frammumlade messa på knä
för Meflsto i Blocksbergscenen —; och
ehuru delta joller är af en vågad
realism. som nästan påminner om pladdret
i en småbarnsskola, så är det likväl
oemotståndligt: man ruskar möjligen på
huf-vudet — men man opponerar sig icke.
Om operans början är bäst. så är
åter slutet sämst, all ifrån den
omotiverade skildringen af Tröjas förstöring med
följande banal unisonduo, samt epilogen,
som argt travesterar Goethe och
musikaliskt lefver å la Wagner på föregående
ledmotiv. — Totalomdömet om Boitos
opera blir frän vår sida, alt der väl
tinnes mycken osmak och förflugenhet. ja
okunnighet (såsom då Boito i klassiska
valpurgisnatten kallar en simpel
d-dur-melodi för »dorisk» samt tror sig skrifva
antik hexameter!); men der finnes ock
två egenskaper som lörsona oss med all:
det är ungdom och geni. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
