Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anlända midt under ouvertyren och stampa
och prata i korridorerna, allt under det
att vaktmästarne slamra i dörrarne för
att insläppa de sent ankommande. Dertill
föres såväl af dessa nykomna, som af
andra, redan placerade — det må nu
vara på hvilken plats i salongen som
helst, — en högljudd konversation med
anhöriga och bekanta grannar, detta
såväl under ouverturen som under
entre-aktsmusiken. Någon tanke på det
oskickliga häruti och att en hvar annan har
rätt att ostörd t få njuta af den musik,
som exequeras, tycks ej falla dessa
obildade egoister in. Skulle man väga att
nedtysta en sådan fridstörande individ,
betraktas det som en förolämpning, och
vanligen fortsättes konversationen lika
obesväradt. Det rätta vore emellertid
att en person, som gör sig skyldig till
en sådan oskicklighet, helt enkelt utvisades
ur salongen. Till förekommande af detta
störande uppträdande vore väl värdt att
på eller vid dörrarne till salongen tryckta
anslag uppsattes af ungefär föl jande lydelse:
»Respektive teaterbesökande
anmodas att infinna sig före
ouverturens början och att icke störa
sina grannar genom att prata under
pjesens gång eller då orkestern
spelar — vid äfventyr att varda
utvisade. Kgl. teaterstyrelsen skulle
göra sig väl fortjent af allmänhetens
tacksamhet — nämligen den musikaliska och
verkligt bildades — om en sådan lärdom
och påminnelse med fetstil trycktes och
anslogs flerstädes på väggarna i teatrarnes
förstugor och korridorer, och det skadade
ej om de andra teatrarne följde exemplet.
Samma uppmaning vore äfven på sin plats
i konsertsalongerna, derifrån en stor del
af publiken rusar ut innan konsertens slut
under pågående musiknummer — också
ett oskick som borde aflysas. W.
Musikanterna och deras raser.
Etnografisk föreläsning.
®|*usikanternas fmrskaror äro spridtla iifver all
"*s’’ jordens omkrets, om man undantar några
ännu oupptäckta öar i närheten af Nord- ocli
Sydpolen eller ett halft dussin ödsliga klippref,
der de i saknad af publik ej gerna kunna
vegetera. Lika så litet äro de att anträffa i
vattendrag, förmodligen af medfödd antipati mot detta
element. Det luftiga utöfvar större
dragningskraft pä dem, det eldiga älska de alla på ett i
vissa former till och med ganska utprägladt sätt.
Musikantstaten sönderfaller i sju raser med
deras olika underafdelningar.
Rasernas namn äro:
1. Kompositörer eller Xotkläekare;
2. Dirigenter eller Pinnsviingare;
3. Hammarsmeder eller Pianoklinkare;
4. Strvkare eller Stråkdragare;
5. Träblåsare eller Pipare;
6. Rleckflasare; och slutligen
7. Slagare (Slagtare).
I. Kompositörer:
Exteriören något vild och ovardad; blicken
romantiskt fantastisk: pannan en smula sublimt
förnäm, enligt Galls osvikliga lära om
hufvud-skålen. Fingrame fläckiga af bläck; krasnular
och ringar — oundvikliga följder af
dedikationer.
Denna ras anträffas mest i vindsvåningar,
åstadkommer mycket olje- och tobaksqvalm, —
älskar vin, ehuru sällan åtkomligt. Karaktär:
Kolerisk-sangvinisk. Plånbok: tom. Utsigter:
skrala, särdeles i Sverige. Hjertat: stort,
mycket stort och lätt i full låga. Ideal:
högtraf-vande och ofattligt. — Lifstid: odrägligt lång.
Tillgångar: otryckta manuskript, linieradt
notpapper och samtliga tjugufyra tonarter.
II. Dirigenter:
Utmärka sig för en något högburen näsa, en
jernhård min oeh derigenom, att de för det mesta
måste stå i försvarsställning på lniklienen,
all-denstund de beständigt ha att motarbeta en
ka-priciös sängpersonals krångel. — Hållning: rak;
öron: fränstående. Hustru och två underbarn.
Tillbringa största delen af sitt lif på
repetitioner och i konsertsalen, ha för det mesta
komponerat någon opera som ej slagit an, hvarföre
de också vända ryggen åt publiken. Något
grofva i uttryck, afgjordt monarkiska, spela ej
bra piano. Genialiskt konstiga, lynnet
familj-faderligt. Allegro moderato.
III. Pianoklinkare :
Denna ras frodas som ogräs. Alla bära
de slätt, långt har, hvars tofsar pä modernt
sätt hänga framåt, för att under en paus kunna
strykas bakom örat. Fingrar mycket långa,
tåspetsarna uppåt böjda af den eviga
pedaltramp-ningen. Lefnadsvanor: i salongen frack och
glacéhandskar, thé med konjak. Karaktär: hjelp,
Samiel! Favorittonart: Dess dur.
IV. Strykare:
I allmänhet är denna ras något
blygsammare än den föregående, hvilket kommer sig
deraf, att flertalet är anstäldt i orkestern,
livari-genom deras tankegang blifvit mer praktisk.
A sträkförams venstra hand äro naglame
aftug-gade; mycket urringade ljusa västar, nervikta
skjortkragar. I venstra rockfickan vanligtvis en
silkesnäsduk i lysande färger, för att dermed
torka fingrar och strängar. Violin-strykarne
iakttaga merendels en finare umgängeston, och
ha i sitt väsen något anspråkslöst men icke förty
bestämdt.
Altviol-strykame äro underliga menniskor,
något kritiska, men mer tystlåtne än pratsjuka.
Silkesnäsdukar äro öfverflödiga för dem, emedan
soloföredrag nästan aldrig ifrågakonnna. I)e
hysa för fagottbläsarne en innerlig, illa dold men
aldrig uttalad sympati.
Violoncellistema ha känsla, elegi, nobless,
lugn. Utan tvifvel utöfvar Celion ett stort
inflytande på sin man. Cellisternas uppfattning
är mest subjektiv, de äro modesta, men
sjelf-belåtna. Västen mörk, — snygga manschetter.
Kontrabas-strykame äro mestadels af stor
muskulös, pelaraktig, statylik växt. Klädseln
består ibland annat af rock, stöfvel och handske.
De äro karaktärsfasta och svartsjuka pä
Tuba-blåsarne. — De snusa ohyggligt oeh alltid ur
Cellistens dosa. Deras handtryckning
påminner om guvernörens i sista seenen af Don Juan.
— De veta med sig att de äro Orkesterns
stödje-pelare, men låtsa ej derom, utom dä de helt
ogeneradt slunga ett glåpord ät Dirigenten,
emedan de ganska väl veta att denne måste hälla
sig på vänlig fot med dem.
V. Träblåsare:
Dessa äro merendels individer af
framstående genialité; de andas alla förstockad känsla
och svärmeri. Förste flöjtisten är något
sentimental; den andre, såsom Piccolist, något
näsvis. Begge älska de likör och bakelser, äro
lefnadslustige samt ha en söndagsfrack hängande
hemma i skåpet. < Iboeblasarnc äro igenkänliga
pä sina insjunkna kinder, tunna läppar, sitt
kortklippta hår, sin magerhet och blekhet. De
ha anlag för intriger, äro nyckfulla, finkänsliga
och odrägligt intagne af sitt instrument; anse
sig en smula misskända, lefva solidt och dricka
i smyg.
Klarinettisterna äro pretentiösare, uppträda
mera sjelfmedvetet, se välmående ut, ha mycket
fina läppar och stora anlag för ömhet. De
älska melodien samt äro i högsta grad hetsiga.
Fagottbläsarne äro i botten godmodiga, till
utseendet ljusskygga och kärfva, men ibland
vänner och bekanta originella, liesynnerliga och
humoristiska. Fagotten är deras trolofvade; allre-
dan under Ouvertvren gläda de sig åt 5:te akten,
der de fa tillfalla att briljera med ett Solo, som
räcker en hel takt.
VI. Bleckflåsare :
Aro af undersätsig statur, utan andlig
skönhet, temligen frodiga och ha alla stor böjelse
för sjelfsvåld. De dricka gerna qvantiteter öl och
slå käglor.
Hombläsarne är de känslofullaste, de svärma
för naturbarnet, men blåsa dock hellre
ventil-bom. Skoningslöst skälla de ner de nyare
kompositörerna, alldenstund de skrifva så svårt; vid
förekommande solo klicka de regelmässigt vid
ansatsen, skaka då sjelfkritiserande på hufvudet
och sänka ögonlocken.
Trumpetame ha något käckt, tilltagset, äro
mera hetlefrade och älska med hänförelse de
öppna tonerna, särdeles tvästrukna C.
Basunistema äro något hänsynslösa, sitta
ledigt, kokettera i Wagner- och Meyerbeerska
Operor med sitt instruments mångsidighet och
svårhandterlighet. Linder blåsandet se de
särdeles arg:i ut, vid pauserna deremot påfallande
oförargliga.
VII. Slagare:
Denna ras har den mest intetsägande
fysionomi af alla, med undantag af pukslagam,
hvilken städse, förutom väl skötta små mustascher,
besitter stor intelligens och tycker om att man
ger akt på honom. Han högaktar Berlioz och
Meverbeer för deras puk-idöers skull, och älskar
pukskinnet som sitt eget skinn. Få äro de
Pianister, som dunka pä ett så själfullt sätt
som pukslagarne.
Den turkiska trummaren och bleckslagaren
(Janilseharema) äro af orientalisk — kinesisk
lefnadsaskådning samt älska Donizetti, hvilken
framför alla andra gjorde dem oumbärliga och
förstod att med förkärlek använda dem både vid
bataljnmsik och vaggvisor.
En stämyaffels inflytande på
trädgårds-spindlar. Mr Bovs berättar i »Nature» några
roliga försök härmed. Då han satte en
stiim-gaflél i svängningar och satte den i beröring
antingen med sjelfva spindelväfven eller med det
underlag, hvarvid den är fäst, vred sig spindeln
ögonblickligen, om han befann sig i midten af
väfven, mot stämgaffeln, i det han med de
främsta fötterna kände efter längs hvilken tråd
svängningarna försiggingo. Då han hade
kommit på det klara härmed, störtade han längs
denna träd till gaffeln, som tycktes verka lika
förtrollande på honom som nagon fluga, ty
spindeln grep tag i den, famnade omkring den och
sprang längs dess ben, så ofta den bragtes att
ljuda, i det djuret icke af erfarenhet syntes kunna
lära, att något annat kan surra än dess
naturliga föda. Då en spindel har lockats till kanten
af väfven och gaffeln derpå tages bort samt
sedan åter föres nära der intill, så märker
spindeln dess närhet oeh riktningen der den är samt
sträcker ut sina ben så långt som möjligt efter
den ; men om en stämgaffel förts nära intill en
spindel, som ieke har varit störd, utan sitter
och väntar som vanligt i midten af väfven, så
sänker han sig ögonblickligt ned i stället för att
sträcka sig efter gaffeln. Om man derpå berör
väfven, klättrar han ögonblickligen åter upp i
midten. Medelst en stämgaflél kan man få en
spindel att äta hvad han eljest skulle finna
motbjudande. Mr Bovs tog en fluga, som hade
drunknat i paraffin, satte den i spindelväfven
och ådrog den samma spindelns uppmärksamhet
genom att beröra den med stämgatléln. Sedan
spindeln kommit till det resultat, att det icke
var passande föda, och lemnade den, så berörde
han ånyo flugan med stämgaffeln; spindeln kom
då tillbaka, och på detta sätt förmåddes han att
äta en god portion af flugan. Husspindlarne
tycktes icke sätta värde pä stämgaffelns toner,
utan drogo sig tillbaka till sina gömställen, som
om de voro skrämda. Man påstår, att
spind-lame tycka bra om musik; skulle det icke på
ett eller annat sätt ha sammanhang med
ofvan-staende iakttagelser ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
