Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnen från min konserttur i
Kaukasus.
Af Désirce Artåt.
___ (Slut.)
’Wfi tillbragte åter några hemska
da-gar, då i närheten af öknen der vår
väg gick fram inga menniskoboningar
funnos. Blott steg för steg färdades vi
under en tropisk hetta framåt, dock voro
vi vid godt mod. Ju längre vi inträngde
i Asien, desto intressantare, mera
romantisk och äfventvrlig syntes oss vår färd.
Då jag i Kisljar från konstnärsrummet
trädde ut på estraden, ryggade jag häpen
tillbaka. Föreställen er salen uppfvld af
en publik i de mest förunderliga
kostymer, dels i åtsittande pelsar, dels i vida
skynken, dels i björnskinnsmössor,
gördlar med pistoler och fältknif och i
handen en dolk! Så går Kisljar-publiken på
konsert. Här applåderas icke, utan man
vrålar, som vore vilda djur insläppta i
salongen. Oaktadt program der voro
utdelade förblef dock publiken qvar på sina
platser ännu sedan konserten var slutad.
Vi vordo förlägna. helst sällskapet icke
var att skämta med. Jag sjöng ännu
ett par sånger och — publiken förblef
sittande. Min man sjöng derpå några
arier; våra åhörare vrålade af förtjusning
men rörde sig ej ur fläcken. Vi
aflägs-nade oss båda sans adieu och hr
Stern-berg gick till pianot. Utan afbräck
spelade han allt möjligt om hvartannat:
valzer, marscher, etyder, allt intill kl. 3
pä morgonen, dä han ändtligen kom hem
yttrande leende: »Jag har i dag rätt
grundligt fortepianiserat!»
Invånarne i denna krigiska stad
åt-nöjde sig ej med att blott platoniskt
uttrycka sitt bifall; vid slutet af vår andra
konsert syntes en deputation, hvilken
såsom ett erkännande, en hyllning ät mig
och mina prestationer öfverräckte mig
en med kostbara stenar rikt prydd hjelm
från fjortonde århundradet.
Då vi i nästa stad Derbent suto
helt beskedligt vid vår konstiga måltid,
uppstod ett fruktansvärdt larm pä gatan;
tjutande och vrålande vältrade sig en
menniskomassa fram mot hotellet.
Förskräckta sprungo vi upp för att
efter-spörja anledningen till detta tumult. Vi
lemnades icke länge i okunnighet:
Der-bents befolkning ville bringa »den stora»
sångarinnan en »Ständchen». Den
musikaliska undfägnad som oss här
bereddes (ick dock icke något önskvärdt slut;
då hyllandet och hylandet, — som skulle
betyda sång, — beständigt steg och
en-thusiasmen slutligen vid min anblick
stegrades till storm, — syntes plötsligen en
trupp kosacker till häst, som störtade fram
och skingrade folkmassan. Det må
emellertid anmärkas, att, huru ringa kultur
än dessa asiatiska folkslag hafva, sä är
deras känsla för musik, förnämligast sång,
särdeles starkt utvecklad, i hvilka former
de än kläda denna känsla och uttrycket
deraf.
1 Baku syntes en halfvilde vid luckan
och köpte en biljett för 5 rubler. Efter
andra numret gick han med tårar i
ögonen ut och lade tigande fram en
femtio-rubels sedel. På Hr Denis fråga hvad
den skulle vara till, svarade tscherkassen:
»för min biljett.» Då man sade honom
att den redan var betald, ropade han med
en skakning på hufvudet: »O nej, min
herre, för 5 rubler skäms jag att höra
sådant storfolk!»
En annan löjlig episod: Då min
man efter konserten promenerade på
gatan i Tyminhatschura blef han igenkänd
af några ungdomar, som besökt
konserten. Förmodligen i afsigt att göra honom
ett nöje sprungo de efter honom och
sjöngo Tarantella af Rossini, den de hört
af honom, och det med italienska ord:
»Marna mia, marna mia», som de hade
lagt märke till. Ett bevis i allt fall på
att vårt musikaliska utsäde i Asien icke
fallit på hälleberget.
En ovation som egnades oss i
Oren-burg var dock af en högst egen karakter.
Direktören gaf nämligen oss till ära en
diner, hvarvid ett kosack-kapell utförde
taflelmusiken (ett radikalmedel att
frambringa hufvudverk!). Under måltidens lopp
betygade jag bland annat min artige värd
min beundran för den asiatiska —
häst-racen. Guvernören försvann under några
ögonblick, och efter en fjerdedels timma
öppnades dubbeldörrarne på vid gafvel
och en ståtlig arabisk gångare fördes vid
tygeln fram till mig. »Jag är förtjust»,
sade vår artige värd, »att våra hästar
vunnit ert bifall, och anhåller att ni,
Madame, täcktes emottaga min arabiska
gångare såsom en erinran af oss vildar.»
Så hade jag nu äfven en arab! Då
nu transporten af denna qvadruped blefve
alltför bråkig under vår konsertturné,
engagerade jag en man att föra min
Orenburger-minnesskänk till Paris.
Emellertid anträdde vi efter mångfaldiga
äfven-tyr återfärden, hvilken dock här blefve
allt för vidlyftigt att detaljera. Den förde
oss åter öfver Tillis genom den vådliga
och hemska Militairstrasse och återigen
skulle vi här genomgå ännu en stor
lifs-fara. Årstiden var långt framskriden och
ingen dag förgick utan våldsamma
stormar. Dä vi passerade en klippväg, höll
vagnen plötsligen slilla; på vår förfrågan
om orsaken upplyste kusken att ett hjul
gatt sönder och måste lagas. Vi motsågo
ett tio minuters uppehåll, då vi i
detsamma hörde en nervskakande åsklik knall,
så att vi trodde vår sista stund var
kommen, helst som sand och stenmassor
slungades oss i ansigtet så att blodet
strömmade. Kusken korsade sig och
mente att ett klippstycke troligen
nedstörtat. Man kan göra sig ett begrepp
om stormens makt, då man besinnar
att detta klippras egde rum på en rysk
mils afstånd. Den lyckliga slump, som
nödgade oss att stanna för att reparera
hjulet hade vi otvifvelaktigt att tacka för
vår räddning; ty utan denna tillfällighet
hade vi säkert kommit att passera
olycks-stället i samma stund som stenkolossen
nedstörtade, under hvars tyngd vi då
blif-vit krossade. Nu hade klippraset emel-
lertid gjort vägen, betäckt som den var
med stenmassor, alldeles ofarbar;
dessutom kunde kusken icke få det söndriga
hjulet iståndsatt, och stationen Låg 18
verst bakom oss.
Hvad var att göra? Det återstod oss
intet annat än att skicka kusken med
våra saker tillbaka, under det att vi sjelfva
vid fortfarande sand- och stenyra
nödgades till fots fortsätta vår färd till näsla
station, allt med fara att bli stenade
under något nytt klippras.
Men ödet ville oss synbarligen väl och
vi nådde lyckligen stationen. Påföljande
dag kom kusken med våra saker. Utan
vidrigheter kommo vi derefter till
Wladi-kawkas, hvarifrån vi foro öfver Rostow vid
Don till andra sidan Ural och sålunda
närmade oss mera bildade länder i det vi
från Orenburg fingo fara med jernbanan.
Vår konsertturné, som nu varat 4
månader, nalkades sitt slut och hade öfver
all förväntan varit lyckosam.
Med tacksamma hjertan togo vi afsked
af hvarandra. Vi hade tillsammans
uthärdat alla möjliga strapatser; varit i
farlighet på vägen, i öknen, — utstått alla
tänkbara umbäranden, lifsfarliga äfventyr
och lidanden och voro nu tacksamma mot
ödet, som räddat oss från undergång och
slutligen så underbart fört oss i hamnen!
(Iosändt.)
Teater-oskick.
«i|p en tysk musiktidskrift läste vi nyligen
*5“ följande beaktansvärda lilla uppsats:
»Vi behöfde en annan Abraham a
Santa Clarä, som emellanåt hölle en
bitande kapucinerpredikan för de
ogrann-laga sengångare, som aldrig i rätt tid
komma på teatern, för de sladdrare, som
betrakta den sköna enlreaktsmusiken blott
såsom konversationsmusik, emedan de ej
ha begrepp om och sinne för orkesterns
symfoniska språk. Jag har fäst mig vid,
att innehafvarne af de dyraste platserna
visat största oförmåga att iakttaga det
passande i detta afseende. Der suto de
eleganta damerna pladdrande och fnissande,
under det musikens toner på det djupaste
anslog hvarje känsligt sinne. Anor hafva
dessa förnäma fruntimmer, men om
konstens betydelse hafva de ej den minsta
aning. Dä Tannhäuser ännu var ett
träto-frö, svärmade en dam i societén med
synnerlig ostentation för detta verk. Bland
hennes många uttryck af förtjusning var
också detta: »Herrligt! Gifves det
någonting skönare, än den der scenen, dä
Elisabeth visar sig med sina båda barn?»
Den anrika damen hade ingen aning om
att hon förvexlade »Tannhäuser» med —
»Norma». Något bättre torde det väl
blifvit pä de sista 30 åren. De flesta af
dessa höga patronessor äro nu kanske i
stånd att skilja Elisabeths bön från
»Jungfruns bön» — t i 11 och med i mörkret!» —
Tout comme chez nous. Den som
nedskrifvit ofvanstående besöker knappast
någon enda gång vår kgl. operasalong,
utan att blifva störd af personer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
