Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 8.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: IIUSS & BEER.
Stockholm den 15 April 1883.
Pris: Helt är C kr. Ilalft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn.r 25 öre.
Arg. 3.
Der Rose Pilgerfahrt.
(Musikföreningens nästa program.)
=|N|et ovedersägligaste beviset för att
Schumann vid valet af sina ämnen
förfor okritiskt leinnar kompositionen till
sagan »Der Rose Pilgerfahrt» af
Moritz Horn. Dikten är så obetydlig,
att man till och med från den hastigt
och rastlöst skapande mästarens
ståndpunkt knappast kan begripa, huru den
kunde fresta honom till att skrifva
oratorisk musik. Denne tondiktare, som
lät hvarje om än aldrig så enkelt
pianostycke framgå ur en bestämd idé, som
städse försökte rätta sig efter hjertats
eller fantasiens bestämda fingervisning,
griper här efter en dikt, som saknar
förnuftig grundidé och som i sitt utförande
är sä godtycklig, att de musikaliska
moment den erbjuder väl aldrig skulle ha
förmatt någon annan tänkande tondiktare
att sätta den i musik. Vi måste äfven
förkasta texten till »Genoveva», men
endast derfor, att utförandet synes oss föga
läinpadt för scenen och emedan
handlingens motiv äro allt för mycket
förbrukade.
Sjelfva sagan om »Rosens
pilgrimsfärd» är ganska platt. Den handlar alls
icke om någonting, som en »ros»
upp-lefvat, utan om en ung flickas helt
vanliga öden, hvilken genom rosen, som
»aldrig får fälla ur hennes hand», förråder
h vari från hon är kommen. Hvar och en
annan af kärlekstränad gripen planta eller
till och med hvarje sten skulle kunna
upplefva precist detsamma, om
elfdrott-ningen hade förvandlat den. Icke
mindre vanlig än sagan sjelf är dess
behandling, sa att komponisten endast haft
tillfälle att skapa några karakteristiska
tonstycken, som väl ej äro synnerligen
djupt anlagda eller snillrika, men dock
halva en vacker dekorativ betydelse.
Redan sjelfva inledningssången är en
frisk och intagande hymn till våren.
Särskildi i melodiskt hänseende höjer sig
denna långt öfver sångerna från denna
period, och den blifver sedan på strängt
kanoniskt vis tvåstämmig så fritt och
otvunget, att Schumann sällan lyckats
bättre härutinnan. Då den sedan i de
båda sista stroferna blifver trestänunig,
vinner det harmoniskt klangfulla
elementet öfverhand. Elfvornas körer äro högst
karakteristiska. Ehuru skrifna
trestäm-miga, äro de likväl hufvudsakligen hållna
tvästämmigt. Andra sopranen och alten
följas ät enstämmigt nästan hela vägen.
För underståmman fann mästaren
hvar-ken alt- eller sopranklangen fullt
nöjaktig; han behöfde en ny kolorit och vann
den genom sammansmältning af de häda
stämmorna. Ej mindre bländande färger
hade Schumann för skogsdoft och
skogs-luft också, hvarför manskören »Bisl du
im Wald gewandelt» är ytterst effektfull
och har blifvit ett af Schumanns
populäraste musikstycken. Äfven den
otyglade glädjen, som framträder i
bröllopssångerna: »Was klingen denn die
Hörner» och »Im Hause des Möllers»,
förstod han tolka musikaliskt pä ett
mästerligt sätt. Här behöfde han endast välja
i del rika förråd af medel, som stod
honom till huds, och dessa fogade sig
då sjelfva tillsammans under hans hand
med ledning af texten. Äfven duetten:
»Zwischeu grunen Bäuinen» ma här
nämnas, såsom vuxen på samma mark.
Dessa rent dekorativa körer och
sånger bestämma den förherskande tonen i
det hela. De moment, som erbjuda
tillfälle till en djupare fattad psykologisk
utveckling äro mera sällsynta och af
skalden flyktigt utförda. 1 första delen
är det egentligen endast »Grafsängen»
som kan räknas hit, hvilken Schumann
också med de enklaste sångmedel
framställ pä ett gripande sätt.
1 andra delen kunde quartetten »O
Wonne, o du Himmelslust» föranleda en
ensemblesats af rörligt känslolif, om icke
orden vore så torftiga, påminnande om
en vanlig operatext. Vi inse väl att det
ej var möjligt för Schumann att göra
någonting mera af dem. Sålunda är det
i denna delen egentligen endast ett
nummer, duetten: »Ich weiss ein Röslein
prången», der ett drag af djupare
känslolif kommit till uttryck. Allt det andra
är endast ord, dem Schumann ock
begagnat såsom sådana. Han hade också
ej annat att göra här än att sätta
musik till dem utan Ulligare inre kallelse.
Under den lid, dä hans
kompositionsteknik ännu var föga utbildad och da den
först genom ett bestämdt innehåll måste
framkallas, skulle detta säkert varit
honom omöjligt. Nu var han i fullständig
besittning af de musikaliska medlen, sä
att han kunde använda dessa i alla
möjliga och omöjliga fall.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
