Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emellan a ena sidan dc bada rigtningar, hvilka
iiro ense derom att koralernas rytm bör
bestiuu-ntiis efter den norm som gäller for systematiskt
bildade musikstycken i allmänhet, och dem som
pasta att de musikaliska konst reglerna måste
afstå frän den uteslutande bestämningsriitteiv öfver
församlingssången, emedan de icke aro rätt
lill-liimpliga på sånger af det slag, hvarom här är
fråg.i: m. a. o. en strid emellan dem som
l>e-traktn frågan frän musikteoretisk standpunkt och
dem som anse henne i företa rummet vara en
kyrkligt liturgisk fraga — d. ii. mellan dem som
af kyrkosången fordra tillfredsställelse for det
estetiska skönhetssinnet och dem som fordra en
praktisk uppbyggelse.
Detta är skeft, som man väl kan finna. Den
strid som här vid lag senast giilt och
naturligtvis uteslutande måste gälla, är emellan dem som,
utrustade med erforderlig kunskap jemte
sakin-tresse, påyrka återupprättandet af den verkliga,
ursprungliga och oförfalskade evangeliska
foreani-Iingssängen, hvare mäktigaste kännetecken är
dess märkligt pulserande, i afviigda notvärden
lörsinligade, musikaliskt och metriskt motiverade
rytm, och dem som föga eller intet veta eller
vilja veta hiiraf, titan som med förutfattade
meningar göra upp system pä fri hand, utgifva
koralliöcker af minst sagdt tvifvelaktigt slag med
ohållbara företalsresonnemang, personer som i sin
samhällsställning och talförhet finna medel att
imponera pä de i ämnet okunnige, som under
en förebttren nitälskan för en »något lifligare
rytm» striifva att tillintetgöra sista återstoden af
densamma. l’a sistnämda standpunkt förutsättas
inga bemödanden att intressera
församlingsmed-lemmarnc att ens i yngre år söka lära sig sina
gudstjenstsanger, ingen mottaglighet, ingen
musikalisk fattningsgåfva, ja ej ens något minne för
(|varhältande af en inlärd melodi; dereinot synes
hr A. antagit de obildade menigheterna vara
ganska högt utbildade i deklamationskonsten, sä
att de liisii icke blott metriskt rigtigt, utan
derhos ega denna fina urskiljning som fordras för
ett felfritt iakttagande af den logiska accenten.
Xn är var psalmtext metrisk vers; således ju
korrektare versifieringen är (en sak som
psalm-boksrevisionen bar att sörja för), ju noggrannare
alltså den logiska betoningen sammanfaller med
de enligt versmåttet langa (starka) stafvelserna,
desto regelbundnare framflyter läsningen och desto
friare och naturligare uppgår texten i sin
mot-svariga sångmelodi, hvars rytm utan kränkning
af accenten kan vara på olika sätt gestaltail.
Genom ett alldeles oförklarligt förbiseende hiiraf,
har förf. med sin afstubbade koral, tvärt emot
den i versen nedlagda metriska nödvändigheten,
kommit att hamna — i mess-sangens pa
prosatext grundade (örodrag, hvilken sång,
fränsedt nu från denna alldeles onaturliga
mal-placering, omöjligen skulle kunna sammanhållas
af någon sjungande menighet.
Men hiirmed sammanhänger på det
närmaste författarens förnekande af att
»forsamlingens psalmsång vore att hänföra till verklig
kyrkomusik». Alltså det som i konsthistorien
kallas den evangeliska k vrkosangen skulle
således vara — buller och skral? Men om den
sålunda skulle betraktas, hvad kärlek och livad
intresse katt man du vänta för densamma? 1
det författaren äflas att vilja hänföra all
men-surerad sång till begrcp]iet: »konstmässig musik»,
(förglömmande den mensurerade takten i t. ex.
en vallvisa), för att enligt sitt uppgjorda ideal
utestänga den ifrän kyrkan, sa föri(väfver han
den sanningen att mangen ’Kirchcnlied’ (koral)
upptogs såväl fran den andliga som den
verlds-liga folksangen, och användes och sjöngs med
lif och lust af församlingen vid gudstjensten.
just i sin taktmässiga (tnensurerade) form. Häraf
framgår grundlösheten af åtskilliga författarens
påståenden, sasoin: »konsten är och förblir ett
aristokratiskt väsen» (sid. 09). »dessa
musikproduktioner» (de skriftliga minnesmärkena af
15- och 1600-taIens koral) »torde i de flesta
fall afsett den öfvade kören». »Konsten
måste nedstiga frän sin konstnärshöjd», säger hr
A., »och ödmjuka sig som församlingens
tjena-rinna, icke genom att lyfta församlingen upp till
sig(!) ete.»; koralkonsten är väl doek i sin
älsklighet en omedelbar gudagåfva, är andaktens
själ och menniskoandens vinge, hon lyfter ome-
delbart alla med känsla och gehörsinne
begåf-vade, som icke stälsatt sig mot goda inflytelser,
pä samma gäng som hennes melodier kunna af
gammal och ung, hög och låg gnolas, sjungas,
älskas, ja utgöra en tröst för lifvet. »De skiftande
rytmerna (i den äldre lutherska
församlingssången) bära — menar förf. — endast vitthesbörd
om ett bemödande, att medelst noter eller andra
tecken utmärka den traditionelt vid de särskilda
sångerna fastade deklamatoriska© praxis» —•
aristokratiskt och styft, men fullkomligt
ohistoriskt, lika väl som omusikaliskt taladt!
Med ledsnad ltafva vi nödgats upprada alla
dessa prof på författarens egendomliga, sig
sjelfva vederläggande meningar. Men de iiro
icke de enda af sådant slag i hans kria. Så
kan han ej adagaliigga sin aversion mot
trippel-takten annat än med ledsagning af obevisliga
påståenden. Hatt söker »förklaringen till hennes
allmännare tillväxt deruti, att med den
fullkomliga frånvaron af all accentuering, som tyvärr
sa ofta kännetecknar korals|telet» (det hjel|>er ej
att trycka hårdt på orgeltangenterna!) »man
allt mer begynt känna behofvet af rytmisk
ät-skilnad — — —»; »då de gamle genom
notskrift gifva anvisning i detta afseende, utmärktes
den ätskilnad, som i psalmtexten vanligen endast
var beroende af olika accent-betoning medelst
noter af olika tidsviirde(?) Deraf anse vi att i
senare tid mängen koralltearbetare blifvit
förledd etc.»; så talas om att Yogier satt koralen
121 i trip|ieltakt: derpa uppräknas de flesta
koralerna fran 93 till X22 såsom bevis pa att
ju också de skulle kunna ga i samma takt.
Hvilken lieklaglig obekantskap med ämnet
förråder icke allt detta! De som med allvar sökt
intränga i koralrytmens rätta förstånd, lära ge
oss rätt, da vi siiga, att 8-taktsrvtmen i
allmänhet blifvit af äldre mästare med en
beundransvärd finkänsla afviigd, utstakad och bestämd,
helst de sjelfva ofta k omponerat psalmtonerna,
sä att med den saken iiro vi, gudi lof, på det
klara. Men ej nog härmed: tretaktsformen ingar
ej sillan som integrerande beståndsdel af den
jemna taktarten, dels som vid vanlig taktvexling,
dels med tätare vexlingar, detta likaledes pa ett
bestämdt sätt. Iläruti ser vår författare
emellertid »som i sä mycket annat ett hvimmel af
subjektivt godtycke». Da man af
sjelltillfreds-stiillelse anser det vara oltehöfligt att sjelf lära
innan man uppträder för att lära andra, får
man halla till godo med att bli motsagd, helst
det förhållande eger rum, att ej alla musici åro
seinimtrii-elcver. Att »dirigents ledning» skulle
erfordras lör utförande af tretaktskoraler, de må
nu vara harmoniserade med tvä eller tre
ackord i takten, iir af erfarenheten så fullkomligt
vedcrlagdt, titt vi derpa icke vidare iulata oss.
Inför sin tyska kollega, seminarie-inspektor
/ a h n, synes hr A. något förlägen. Han kan
icke undgå att lata nedhngla nagra af de
dråpslag, dem hans einlietsbroder på kontinenten
riktat just emot den urartade, mekaniserade
koralform, som hr A. för egen del i grunden
hyllar; men låtsas dock icke märka sitt
nederlag!! Han kan ej liestrida att ju /alm haft
framgång i sitt ärofulla viirf att i hela
konungariket Bayern återupprätta den
evangeliska församlingssången; men se
— Hieflher är dock en äldre kärlek. /.
grundade sin, redan i nio upplagor utgångna
koralbok pä lärda föregångares (en v. Winterfelds
in. II.) arbeten. A:s och T:s koralbok, hopgjord
pa fri hand, lär icke rönn någon efterfrågan.
/. tilljublas en hel bildad samtids bifall; A.
siger sig (sid. 111) mera värdera en förnumstig
bondes nere på östgötasliitten. Xäja! Om tycke
och smak kan ingen disputera.
Koralvän.
Verldens 10 största teatrar iiro: 1. Den
gamla teatern i Panna, 2. San Carlo i Neapel,
3. La Scala i Milano, 4. Grand Opera i Paris,
5. Her Majesty’s Theatre i London, 0. Carlo
l’t’lirc i Genua, 7. Teatro Pugaliano i Florens,
8. Kejserliga Teatern i Mosktva, 9. Teatro Reale
i Turin, 10. Academv of Mitsic i Newyork.
Skisser
ur tonkonstens historia.
Orlando. Palestrina.
T)en siste och störste af ncderländarne,
sjelf bildande en epok ltir sig, var
Paleslrinas samtida Örlandtts Lassus
(1520 —1591), hvilken ej blott afslnlade
sina landsmäns kontrapunktiska
ökenvandring, utan älven, lik Moses, fick kasta
en fjerrblick in i ett nytt förlofvadt land.
Äfven han förnekar väl ingalunda sin
nederländska härkomst, äfven hos honom
har ej sällan stämkoinbinalionen företräde
framför melodien, hvilken derigenom
hindras i sin fria utveckling och
uttrycksfullhet. Men liksom å ena sidan hans
mångåriga förbindelser med den tyska
musiken starkt inverkade pä honom, sä
blef han å andra sidan ej oberörd af
tilldragelserna inom både den andliga
och verldsliga musiken i Italien, särskildt
hos venezianarne. Sjelfva den form, i
hvilken hans kyrkliga konstverksamhet
kulminerade, nämligen motetten, gaf han,
påverkad af den verldsliga madrigalstilen,
en ny prägel, i det han ofta bygde
densamma på ett sjelffunnet tema i stället
för pä den häfdvunna kyrkliga Cantus
firmus. I kyrklig renhet och stränghet,
i linhet och harmonisk afrundning står
han efter Palestrina, hvilken dereinot icke
öfverträtTar honom i tonspråkets styrka,
i harmoniernas och samklangens
väldighet. Dess utom var han mångsidigare
än Palestrina, och lika berömd i den
verdsliga som den andliga sången; han
hade ock i sig upptagit mera
omvex-lande bildningselement genom sin vistelse
blanfl olika nationer: redan vid 21 års
ålder blef han kapellmästare i Rom,
besökte senare England, Frankrike, Holland,
och slutade såsom kapellmästare hos
Albert V i Munchen.
Hos Lassus skymtar redan del
moderna tonsystemet aningsvis fram under
det gregorianska. Så finner Ambros i
några motetter en afgjort! antydan om
den moderna qvintcirkeln, och Burney
tror sig i en annan ha funnit det första
i musikhistorien förekommande aiss.
Med Lassus är Nederländernas
musikaliska mission uppfyld. Italien träder
nu i spetsen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
