Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla hatet hade en het strid att ut-’
kämpa — men hatet behöll segern; jag
skall aldrig återse Helene.
Henrik.
Käre brorson!
Det var verkligen en fördömd
historia! Utan brud kan du ej komma
till Stromfelde — jag har lofvat det, och
skam den som ej står vid sitt ord! Det
skulle väl vara sjelfva fan, om det inte
i hela Tyskland skulle linnas en enda
giftasvuxen flicka, som ej kan spela piano !
(lift dig gerna med din tvätterska,
men laga så att du snart kommer hit
till din onkel Ambrosius.
Käre Onkel!
Afven det förslaget gick upp i rök!
•lag frågade här om dagen min
portvak-lares dotter, om hon inte ville gifta sig
med mig. Naturligtvis upptog hon det
som ett skämt och sade leende: »hvarför
icke»; men derpå tillade hon allvarsamt
rakt ur djupet af sill lijerta: »då skall
jag först lära mig spela piano.»
Din tillintetgjorde Henrik.
Sedan den tiden, d. v. s. sedan elt
och ett halft år tillbaka, halva de mest
lästa tidningarna flora gånger i veckan
haft att uppvisa följande annons:
Giftermålsanbud.
»En ung man med glänsande
förmögenhets-vilkor söker sig pä detta sätt en maka.
Fordringarna äro endast: (iodt anseende, anständig
härkomst, — åldern mellan 18 och 25 år. Och
edlig bekräftelse på följande tvä punkter: 1. Att
den tinga Hickan aldrig licrört tangenterna på
ett piano. 2. Att hon i sitt hus, vare sig på
landet eller i staden, aldrig tål ett sådant
instrument, äfvensom att hennes barn under intet
förhållande tillåtas lära sig pianospel. För ett
betydande enkeunderhall garanteras.»
Hittills har intet svar inlupit.
Gatans ton. Med anledning af en artikel
om »Xiagaras ton» nr Scribners Magazine
yttrar The musical Times: »Apropos, i en
liten brochyr, med titeln: Music and musical
Physies af D:r J. W. Bernhardt, finner man
prof på en dylik undersökning rörande helt
vanliga fenomen. Påstående att alla ljud komma
till oss med någon inneboende skönhet, säger
D:r B.: »ljudet frän en cab rullande på den
gata, jag bebor, kommer till min öfre våning
som en bestämd och konstant ton. Aterljudet
frän de angränsande husväggarna, förstärkt,
sam-ladt och bestnmdt genom resonnansen i mitt
arbetsrum, bedömer jag alltid vara samma ton
eller noten F på fjerde linien i hasen, i en
förtjusande forening med högre ljud, som jag
tydligt hör sviifva i luften, likt en orgelpunkt med
ett fint utfordt ackompagnement af på afstand
varande violiner con sordini.»
»Vi äro glada», tillägger den engelska
musiktidningen, »att kunna möta den amerikanske
musikerns otroliga uppgift med en lika god fran
vår sida och salunda blifva vi qvitt. Faktum
iir i alla händelser att vi här i London hafva
så god gatmusik, att både tyska musikband och
italienskt dudeldei blifva öfverflödiga.»
Wagneriana.
anledning af Wagners död hafva från
åtskilliga franska och italienska
mästare framkommit omdömen, ltvilka vi
här återgifva, dess hällre som de
fullkomligt öfverensstämma med Red:s eget
bedömande af Wagners operareform.
M. Victorin Jonciéres (en af de
mest avancerade framtidsmusikerna i
Frankrike!) har i »Liberté» egnat en
mycket intressant nekrolog åt Wagner,
strax! efter det nyheten om dennes död
anlände till Paris. Han har i en senare
följetong återkommit till det stora ämnet
och framställ sina innersta tankar
deröf-ver. Jonciéres beundrar utan
reservation mästarens verk allt ifrån Rienzi
till Lohengrin och anser endast att hans
sista arbeten: Tetralogien och
Parsifal ej kunna vänta sig något längre lif.
»Här — säger han — är mästarens
snille mer och mer beherskadt af den
tyska metafysiken och upphör alt vara
fullt begripligt för oss. Här linnas ulan
tvifvel sublima saker, lonsatser af
hög-slämd känsla och kraft, men denna
outhärdliga fångkedja, som belastar
åhöraren och hindrar honom alt draga andan
utan ett ögonblicks frihet, utan en
sekunds hvila, denna invecklade
kombination af öfverväldigande partier, dessa
förfärliga dissonanser, kalkylerade och
destillerade med en känslolös grymhet —
allt det der försänker oss i en slags
domning, som omtöcknar våra
själsför-mögenheter och hindrar oss alt
analysera våra känslor.
Denna bekännelse skall måhända
förvåna dem, som anse mig för en af
Wagners ursinnigaste förkämpar. Ja, jag har
varit en af de första alt offentligen
erkänna Wagners snille, och detta under en
tid, då författaren till »Lohengrin» var
misskänd nästan öfver allt. Jag har
bibehållit min beundran från första tiden för
det sköna, som är förbehållet åt framtiden
att taga vara på, men jag kan ej
erkänna de sista Bayreuth-verken såsom
den dramatiska musikens kulmination.
Det puerila hos ämnena, den
fullkomliga bristen på smak och måttfullhet
göra dem alldeles omöjliga på en fransk
scen. Här linnes utan all fråga en
o-fantlig arsenal af nya ideer och medel,
hvaraf den musikaliska konsten hos alla
folk skall i rikt mått draga nytta, men
den helt och hållet tyska anda, som
herskar i dessa bisarra och monströsa
alster, skall alltid blifva antipatisk för
det franska temperamentet.
Detta oaktadt skall Wagner alltid
blifva en af de största musiker, som
någonsin existerat, och han intager sitt
rum efter Bach och Beethoven, hvilken
sist nämdes ärorike efterträdare han är.»
1 liknande riktning uttalar sig
Saint-Saéns, som särskildt påpekar Wagners
stilfel att allt mer vilja behandla
musikdramat såsom ett polyfont symfoniskt
motivarbete. Samma stilförvexling
mellan opera och symfoni klandras ock af
det franska framtidsorganet »La renais-
sance musicale», hvilket äfven erinrar
om den skuld, hvari Wagner står till
Berlioz.
Ej mindre märkliga omdömen om
Richard Wagner af Gounod och Verdi
stodo nyligen att läsa i Deutsche
Mon-tagsblatt. I detta blad berättar en
tysk musiker, Martin Roeder, som länge
uppehållit sig i Italien, om några
samtal han haft med den franske och den
italienske maestron rörande den tyske
mästaren.
»Wagner», sade Gounod, »är den
mest geniale teatermusiker som
någonsin funnits. Men han var blind. Hans
anhängare beröfvade honom hans ögons
ljus. Hade denne sällsynte man fortgått
på den väg han beträdde med
»Tann-häuser» och »Lohengrin», genom hvilka
han eröfrade sina landsmäns hjertan och
hela den bildade konstverlden, så hade
vi ännu i dag inför oss en
konstföreteelse, hvars make verlden kanske aldrig
sett. — Men nu» — och han ryckte
dervid medlidsamt på axlarne — »går
Wagner under, och han har gräft sin
egen graf! Gå ni och säg honom, att
jag sagt er detta!»
Gounod sprang plötsligen liksom i
vild hänryckning upp från kåsösen och
utropade exalteradt: »O gudomlige
Mo-zart! livad har icke du med dina två
mollskalor och guvernörmotivet i »Don
Juan»-ouvertyren åstadkommit för en
verkan, genom de enklaste medel! —
Il n’y a que ^a! Il n’y a que ^a,
mon cher! Och säg ni er Wagner,
att han är elt stort geni, ett stort geni
— men att han glömt att vara försynen
tacksam derför.»
Verdi yttrar sig, med anledning af
»Lohengrins» uppförande i Bologna i
följande ordalag:
»Wagner är dock en hel karl! Men
bara inga efterapningar!! — Af
storheten i hans idéer, af ihärdigheten i deras
utförande må man lära att modigt trampa
konstens törnbeströdda stig, oförhindrad
af allt det som omger oss! — Jag har
hemma i Sant Agata partituren till de
fyra musikdramerna, som bilda
Nibe-lungenringen. Mycket deraf begriper jag
ej, det gör mig konfus, jag förkastar
det — — men, men Wagner, det är
ändå er. hel karl!» En fråga rörande
framgången af Verdis »Boccanegra» pä
hofoperan i Wien besvarade den
italienske maestron sålunda:
»Hur kan väl min klara musik med
sina afslutade satser vinna något varmt
emottagande der i en tid, då en skara
af Wagner-härmare vill demonstrera för
menniskorna, alt man numera ej bör
höra annat än Wagner-musik! Så högt
jag än värderar mannen och konstnären,
skulle jag dock vilja strängeligen
förbjuda livarje konstalumn, som ännu ej
är sadelfast i alla den enkla och dubbla
kontrapunktens konstgrepp, att taga ett
Wagner-partitur i sin hand. Der har ni
dem alla, våra mest begåfvade yngre
komponister, som vilja göra efter hvad
maestro tedesco gjort. Utan fyrdubbla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
