Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp livad hon under en tioårig pina
mödosamt har trummat i sig. — Det ginge
väl an om dessa stackars hesatta nöjde
sig med att plåga sig sjelfva. Men en
tioårig öfningstid med tre arbetstimmar
om dagen gör 1095 timmar, under hvilka
fader, bröder, husfolk, grannar till höger
och venster och midt emot måste
fördraga alla marter från den första skalan
lill det hundra gånger genomtröskade
»Reverie» af Rosellen eller de evigt
ringande »Klosterklockorna». Tänk dig en
äkta man, han måste som en god sådan
älven höra och beundra alla systrarna,
kusinerna och väninnorna; tänk dig lians
med barn välsignade äktenskap––––tre,
fyra, kanske fem musikaliska englar, hvar
och en med Ire öfhingstinunar om dagen,
gör ärligen 5475 timmar!
Pianot, pianot endast har jagat mig
ur Berlin och Hannover, ur Wien och
Miinehen. Mer än en gäng — jag
tillstår det för dig onkel — mer än en
gång har mitt hjertas slag ökats vid
blicken frän etl par sköna ögon; men alltid
dä jag kommit in i flickans hem, står
det förhatliga instrumentet der, och det
slår aldrig fel att ju mamma inom en
lialftimme sagt sitt: »helt säkert tycker
ni om musik ? Min dotter är mycket
musikalisk?» Och så slår sig den hulda
ned vid pianot. De sköna ögonen stirra
på notbladet, armarne fara hit och dit.
händerna ledvridas, axlarne höjas och
sänkas, hufvudet slår takten — den
behagliga varelsen är vanstäld —
förvandlad till kinesisk nickdocka.
Ej nog härmed, — ty pianospelet
utbildar alla onda böjelser, hvilkas brodd
slumrar djupt i menniskosjälen.
Fåfänga och afund — man vill
öfver-glänsa alla inedlällarinnor och hatar hvar
och en som spelar bättre.
Hänsynslöshet och egoism — dottern måste
spela, under det mamma arbetar och
sköter hushållsbestyren, och pappa — ja,
det är han som skall förtjena ihop
betalningen för de dyrbara spellektionerna.
Grymhet — strax bredvid ligger en sjuk
som behöfver ro — hvem befattar sig
dermed, man kan väl ej försumma
spel-lektionerna för det heller, fingrarne komma
så lätt ur öfningen. Tröghet t. o. m.
— jag menar den andliga, som af all
tröghet är den värsta, ty att anden
under de vecko- ja månadslånga öfningarne
af etl paradstycke har det allra ringaste
att göra, det, käraste onkel, kan man
ej fä mig att tro. Tvärt om måste han
enligt mitt förmenande af detta eviga
läte blifva förslappad och förstörd;
betänk då, 1095 timmar om året!
»Men min snälla gosse», hör jag tant
fråga, »tycker du då alls inte om
musik?» Kära lilla tant! om du en slund
ville lyssna lill mig, skulle du strax
förstå mig. Tror du att det är musik som
dessa unga flickor traktera oss med, så
bedrar du dig storligen. Af tio
pianospelande flickor lära sig sju intet det
ringaste, trots sina 1095 öfningstimmar
om året; två blifva odrägliga
positivspelare; en ersätter i det närmaste en hel
orkester. En af hundra har kanske
håg för musik — men inte för
pianospel, som troligen, ja, helt säkert är en
uppfinning af den onde. —
Knappt har jag vaknat, ja, jag ligger
ännu försänkt i mina ljufva
morgondrömmar, då jag får höra ett trummande och
rasslande: »Réveil du lion.» Det är den
blonda missen midt emot, som med äkta
engelsk seghet öfvar sig sju till åtta
timmar dagligen. Förargad rusar jag upp ur
sängen, men min morgonloilett är ännu
ej slutad, dä man öfver mig börjar »Der
Erlkönig» af Schuberl, arrangerad af Liszt
— härligt, om det blott uppfattades och
utfördes bättre än af den lilla polska
grefvinnan. Jag tänder en cigarr, söker
skölja ned den tilltagande vreden med
en kopp kade och tar en tidning i hopp
att dennas falska notiser skola komma
mig att glömma de falska tonerna.
Plötsligen spritter jag till; under mig går det
löst; för skock millioner . . . börja ej det
berlinska geheimerådets döttrar spela
något för fyra händer med verklig
helvetisk bravour. Bredvid mig öppnas ett
fönster. — »Klosterklockorna» klinga
solstrålame till mötes under det alt der
nere på nedra botten man rasslar
igenom en den mest slagdängiga polka, och
snedt öfver gatan inölvas i dag liksom
för tre veckor sedan Ghopins »Marehe
Funébre». . . .
Din utpinade Henrik.
Min käre brorson!
Du är inte klok, pojke! Om du ej
kan liila de klinkande sköna — och du
kan ha rätt att de i längden blifva
tråkiga — så tag dig då ett enkelt och
husligt barn ur borgarklassen, som
aldrig haft tid till sådant pjask.
Jag måste väl ännu en gång taga dig
under armarne, ty utan brud, dervid
häller jag fast, min gunstig junker, kommer
du icke öfver min tröskel. Sä hör då
och var förnuftig, eller hvilket är det
samma, sätt dig då på första bantåg som
går lill Leipzig. 1 det hus, hvars adress
jag här medskickar, bor en gammal
bekant till dig: blonda Helene, min förra
skogvaktares dotter. Du mins väl så
vackra blå ögon hon hade? 1 byn
kallades hon allmänt för »lilla engeln». Jag
kom i delo med hennes far, han
lem-nade min tjenst, och jag hörde icke
hvart han tog vägen. Först för etl
hälft år sedan fingo vi höra att han
dött, efterlemnande familjen i knappa
omständigheter, och alt hans vackra
dotter försörjer modern och sig
genom sina händers arbete. — Min fru
har sedan dess skickat dem ett
regelbundet understöd och äfven en gång
haft dem här ett par dagar. Oss båda
har då den söta flickan rakt förvridit
hufvudet på — nå, resten förstår du,
och kom nu en gång till dig sjelf. Jag
behöfver godtgöra pä den lilla, hvad mitt
gamla tjurhufvud har felat mot fadern.
Din tant helsar dig; hon tänker redan
på utstyrseln och bröllopskalaset.
I hopp om att snart få se dig på
Stromfelde tecknar jag din tillgifne onkel
Ambrosius.
Käraste Onkel!
Sedan i middags är jag i Leipzig
och har sett Helene.
Sä stor och vacker hon har blifvit,
och likväl är hon ännu alltid den lilla
engeln frän min barndoms dagar! Hon
mottog mig som en gammal vän och
pratade sä okonslladt, enkelt och
förtroligt med mig om sina sorger och
fröjder. Modern var ej hemma, men Helene
bad mig komma tillbaka och jag ämnar
gä dit i skymningen. — Nu, bästa
onkel, tror jag att du skall bli nöjd med
mig. Den hulda flickan står beständigt
för mina ögon, jag kan knapt gifva mig
till tåls den lilla stunden, som är qvar.
Allt omkring henne var högst enkelt,
nästan vitnande om armod men
glänsande af renhet. Ett par blomkrukor
voro den lilla kammarens enda
prydnader. Ett sybord stod der betäckt af
arbete. Helene upphörde heller icke alt
sy, under det hon språkade med mig.
Välsignadt vare det arbete, som fängslat
hennes hand och sinne, så att hon ej
kunnat falla i modedemonens makt.
Din öfverlycklige och lydige brorson
Henrik.
P. S. Om möjligt öfvertalar jag
modern att genast resa med Helene och
mig till Stromfelde. Om vädret är
vackert. så skicka ned den öppna vagnen
till jernvägsstationen.
Onkel! Tant! (Express.)
Skicka ingen vagn, ställ intet rum
i ordning åt mig! Allt är redan slut,
jag är född till olycka! — Hör bara
hur det tillgick i går afton. Lycksalig
kom jag tillbaka till Helene, älskligt,
som på förmiddagen, mottog hon mig.
Modern var vänlig och pratsam som förr
i verlden. Jag lät henne prata af
hjer-tans lust. Helene satt framför mig, jag
försjönk i anblicken af dessa sköna, rena
drag. Emellanåt möttes våra blickar —
utan ord förstodo vi hvarandra. Plötsligt
sade gumman: »Lägg då bort arbetet,
lilla Helene, du förderfvar ju dina ögon»
— och efter ett ordsvall som jag ej
beaktade, hör jag: »du skall väl visa vår
käre gäst, att jag trots vår fattigdom
icke har försummat din uppfostran.»
Helene stiger upp och går in i rummet
bredvid; den pladdrande modern häller
mig qvar — jag hör ett sakta buller
— i nästa ögonblick klingar en ton. Jag
rusar upp och störtar efter flickan.
Onkel, onkel, der sitter hon, för hvars
fotter jag skulle velat nedlägga mitt hela
lijerta, sitter framför ett gammalt piano,
hvars glappande tangenter traktera mig
med — »Klosterklockorna»!!!
Huru jag kom ned för trappan och
ut pä gatan vet jag ännu icke. Halfva
natten sprang jag omkring som en
ursinnig. Den vaknande kärleken och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
