Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Svendsen.
^Qlenne brödralandets nu måhända
stör-sle tonsättare, hvilken snart kommer
att utbyta sin befattning som Kristiania
musikförenings dirigent mot
kapellmästa-retjensten i Köbenhavn, har för
af-sigt att innan kort här i Stockholm
gifva ett par konserter med uteslutande
egna kompositioner, efter livad som säges.
.Johan Svendsen är visserligen ej obekant
för oss; några af hans tonsättningar ha
gifvits här och vunnit bifall, men arten
och vidden af hans verksamhet älVensom
hans personlighet äro, efter hvad vi tro,
föga kända i Sverige, ehuruväl Svensk
Musiktidning i sina Krist ian iabref ofta
nog haft att tala om hans stora talang
såsom dirigent och komponist.
Vi vilja derför nu presentera den
ärade gästen för vårt lands musikaliska
publik och tro oss göra det bäst genom
en hans egen landsman, som uti en serie
artiklar i Nordisk Musiklidende 1881
lemnat en utförlig karakteristik öfver den
norske tonmästaren.
Om jag i få ord skulle nämna, yttrar
denne, livad som är det bestämmande
draget i Johan Svendsens
konstnärsindi-vidualitet, ville jag säga: en stark
disciplin, säker uppfinningsförmåga, virtuositet
och bravur. Han begynte som militär;
det var ingen tillfällighet, ty det militära
låg hos honom i blodet. Öfverfördt i
hans musik har detta blifvit en
disciplinerad hållning, som mästrar hans
fantasi och förer hans penna i en obruten
linie, hvarvid den musikaliska
utvecklingen följer med en marschkolonns afmätta
säkerhet. Det ligger derför någonting
beherskadt i lians musik; vi minnas
aldrig att vi funnit en rå effekt i hans
klangverkan, medan omvändt ett
populärt anlagdt motiv genom den nobla
hållningen på sannna gång är bevaradt från
banalitet. Det är kanske till en del i
kraft af detta inexercerade och väl
disciplinerade herravälde öfver den
musikaliska tanken, som hans uppfinning verkar
så säkert och bestämdt. Man skall ha
svårt att i hans arbeten, särdeles hans
senare, påvisa inånga ställen, der ämnet
sprängt formen, der den musikaliska
kraften har lupit bort med komponisten eller
känslan öfverväldigat kontrapunktisten.
Man märker snarare en böjelse för att
stanna vid den första omedelbara
impulsen, en skygghet för att öppna
personlighetens allra innersta gömmor,
verkstadens allra heligaste för den profana
blicken; man märker en konstnärligt
detaljerad pröfning af enskildheterna men också
en stadig och säker blick riktad på det
hela, pä kompositionens totalitet.
Derför göra hans arbeten alltid ett intryck
af någonting färdigt, fullgänget, moget;
hans stora teknik tillåter icke blott
frihet och lätthet i rörelsen utan för honom
också naturligt ut öfver skissen till det
hela genomarbetade konstverket. All
Svendsens produktion består också
endast af sådana färdiga, afslutade saker;
vi finna icke hos honom de lösa utkast,
hvilka såsom älskvärda kapriser,
lättvindiga skisser eller halft improviserade
albumblad fylla en stor plats i många
tonsättares produktion. Svendsens hade
endast nått ett ganska blygsamt opustal,
då han redan hade vunnit ett namn i
Tyskland; men hvarje opusnummer
representerade också ett verkligt, på tanke
och arbete innehållsrikt konstverk. Detta
förhållande, som ju faller sig naturligt i
fråga om en komponist, hvilken
företrädesvis rör sig med symfonisatsens större
eller kammarmusikens finare förmer, har
ock sedan betecknat hans produktion;
opustalen ha ej vuxit i samma grad, som
hans namn vunnit i berömmelse.
Det disciplinerade och bestämda i
Svendsens konstnärsfysionomi har till
motstycke en smidig virtuositet, en
mångsidig bravur. Den kan vara djerf som
hos en fransk soldat, praktälskande som
hos en österlänning, sprittande liffull
som hos en italienare under karnevalen
och derjemte raffinerad i sin
färgsammansättning som hos en modern
kolorist. Betrakta sålunda det sätt, pä
hvilket han börjar B-dur-symfoniens första
Allegro, partier af hans »Zoralmyda»,
Scherzo-satserna i hans symfonier eller
»Pariserkarnevalet», indroduktionen till
den stora oktetten — exempel tagna i
högen, men som torde vara tillräckliga
att illustrera denna bravurs olika sidor.
Da Svendsen 1863 kom till Leipzig
var det närmast Robert Schuinann, som
bar de yngres fana. Man hade passerat
Mendelssohn och var ännu icke fullt
upptagen af Wagner. Den inflytelse
Schu-mann direkt öfvat på hans produktion
* är emellertid ej lätt att påvisa. Hur
mycket han än beundrat den store tyske
mästaren, mycket intensiv har denna
inflytelse knappast varit. Schumanns
musik var, så att säga, för tung och
inåtvänd till att kunna väcka någonting
be-slägtadt till lif i ett konstnärssinne, som
var sa frimodigt och öppet, som den
unge norrmannens, hos hvilken lifvets
ljusa sidor ännu voro förherskande
trots alla vedervärdigheter. Deremot
i-genfann han i dessa förhållanden sin
ungdomskärlek till Beethoven, och det
är väl dennes mäktige ande, som, när allt
kommer omkring, fängslat honom starkast,
och studiet af honom, hvilket mäktigast
inverkat på Svendsens produktion. Man
har alltid och särdeles i första tiden
velat finna Wagnerska impulser i
Svendsens musik. Det är sjelfklart, att en
ung konstnär af ett så eldigt
temperament och med sä utpräglad begåfning
för instrumentalkomposition, som
Svendsen, icke utvecklar sig under
förhållanden sådana som de tyska på sextiotalet,
utan att dessa lemna märken hos
honom, och utan att en ande sådan som
Wagner, den der trycker en så stark
prägel på dessa förhållanden, väcker hans
öra och sinne för mycket i musiken.
När dertill kommer att Svendsen under
dessa år och än mera senare offrade åt
denna musik ett särskildt studium efter
sin personliga bekantskap med mästaren,
kan man väl förstå, att detta har kunnat
fä inflytande på hans riktning såsom
musiker. Direkt har Wagner emellertid
knappast leninat stora spår i hans
kompositioner eller deras form. Om man
ändtligen det vill, kan man möjligen
här och der finna någon slägtskap i
harmoniseringen, ehuru det just är på den
punkten, som Svendsens individualitet i
regeln träder så fördelaktigt i dagen.
Man kan också möjligen i hans präktiga
kröningsmarsch och — så vidt jag
minnes den — i sorgmarschen öfver Carl
XV finna något, som påminner om den
Wagnerska marschformen. Men gent
emot Svendsens produktion i sin helhet
är detla en försvinnande del, och i
af-seende härpå kan Wagners inflytande på
honom ej anses ha större betydelse än
det efter sakens natur måste ha på hvarje
modern instrumentalkomponist.
Efter vår mening har detta inflytande
derför endast bidragit till att skärpa
Svendsens egen individualitet, klargöra
hans musikaliska medvetande och
bestämma hans riktning som musiker, en
riktning, som dock lika litet kan sägas
vara fnllblods-Wagnerianarns och
fram-tidsmusikerns som den konservativa
klas-sicitetsdyrkarens. Det senare är han nu
minst af allt. Svendsen är som
musiker en modern ande; han har icke
stannat vid hvad forntiden sagt och
uträttat utan har med öppet öra och
vil-li« fantasi följt de rörelser, som på
musikens liksom andra andens områden rör
sig i hans samtid. Om denna riktning
bära alla hans arbeten till innehåll som
form det otvetydigaste vitnesbörd, och
om detta behöfde någon bekräftelse, finna
vi den i hans personliga musikaliska smak,
det som han älskar och beundrar och
det han vill hafva sin samtid att älska
och beundra, uttryckt genom det urval
af musik, som han under en följd af år
i egenskap af konsertdirigent framlagt
för vår publik. Man ser här den
moderna musiken, såväl vår egen som
utlandets, starkt representerad! Men å
andra sidan äro i hans egen produktion
liksom i del man korteligen kan kalla
hans program som musiker de moderna
riktningarne icke representerade till
ytterlighet eller ensidighet; ty han är minst
af allt doktrinär och skulle knappast
kunna erkänna livad som representerade
en doktrin eller princip om det icke på
samma gång vore verklig, lefvande konst.
Han är som komponist icke radikal och
har icke lösryckt sig från traditionen och
dess former; han har som musiker ej
sprungit öfver konstens utveckling och
historia.
Svendsens produktion är i det
hänseendet kontinuerlig och står i god
organisk förbindelse med de äldre mästarne.
Den gar långt i individuel frihet, längre
än mängen af det äldre slägtet har
kunnat följa med, den är myndig och
modig; men den söker ej att storma
himmelen. Derför blifver han aldrig förfelad,
aldrig misslyckad; om han å andra sidan
skall nå det allra högsta, sin musikaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
