Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personlighets fulla frigörelse i tanke och
stil, derom får framtiden döma, ty han
har ännu ej sagt sitt sista och knappast
sitt vigtigaste ord såsom komponist.
Skulle jag korteligen beteckna hans
nuvarande ståndpunkt ville jag — med ett
lån från det politiska språket — räkna
honom till centern, kanske dock till
ven-stra centern. Detta sammanhänger med
den omständigheten, att han till sin ande
är kritiskt anlagd och i sin musikaliska
uppfattning och smak närmast är
eklektiker. Han har icke svurit någon
bestämd riktnings fana och tör väl heller
aldrig ställa sig under något annat
baner än den fria konstens.
Det är alltid en svår punkt den alt
bestämma en betydande kompositörs
förhållande till andra och påvisa det
främmande inflytande hans utveckling varit
underkastad. Att man hos en komponist
kan träffa något, som har en viss yttre
likhet med en annan, bevisar icke att
der är någon inre slägtskap eller
påverkan; den ena uppfinningen kan vara
alldeles oberoende af en annan. Härtill
fordras något mera. För att med full
visshet kunna påvisa något sådant skall
det yttra sig med en viss styrka efter
vissa bestämda, organiskt
sammanhängande regler, med en viss lagenlighet.
På säkrare grund står man derför, när
det gäller att bestämma en kompositörs
förhållande till sitt lands folkmusik; ty
man har här flere faktorer gifna, och
man har i alla fall den lag för sig, att
en hvar naturligt talar sitt eget
modersmål. Det är egendomligt nog, att vi
fingo våra mera betydande komponister
med och efter insamlingen samt
bearbetandet af våra folkvisor och danser. Det
nationela elementet har dervid kommit
att spela en lika framträdande och
bestämmande rol i hela vår nyare
musikaliska produktion, som folkvisorna, sagorna
och den nationela historien i vår
litera-tur. Vi ha också i musiken fått våra
bondenoveller och våra nationalhistoriska
dramer.
Svendsens förhållande till vår
folkmusik är icke till den grad personligt,
att det nationela elementet helt och
hållet gjutit sig in i blodet pä honom. Han
har i sina kompositioner nytjat livad jag
vill kalla nationell färgade motiv, men
hans produktion är hvarken anlagd pä
det specifikt norska, eller så starkt
genomträngd deraf, att det blifvit en
personlig stil hos honom. Något helt annat
är det, att han dels behandlat ett par
norska melodier för stråkorkester, dels
sammanställ flere af dem till »norska
rhapsodier» för stor orkester. Här
föreligga bestämda melodier i sin egen form,
endast iklädda instrumentationens och
harmoniseringens rikare drapering och
förenade till en samlad bild medelst
inflätade öfvergångar. Delta är emellertid
något af det vackraste och i
instrumentalt samt harmoniskt hänseende finaste,
som Svendsen har gjort. Icke minst
beundransvärd är sjelfva sammanställningen,
hvari de olika melodiernas karaktärer
verka genom sin inbördes motsats. Till
denna grupp hör också de stämningsfulla
af välljud hugnande bearbetningarna för
sträkorkester af melodien till »iljol gjel’e
Gjeitin» och Ole Hulls »Sæterjentens
Söndag», kanske den skönaste norska
melodi vi ega. Långt skiljd härifrån är
den plats de nationalfärgade rnotiverna
och rytmerna intaga i hans
kompositioner i allmänhet. Vi må lägga märke
härtill, emedan det är egendomligt för
en konstnärsnatur sådan som Svendsens,
att det är den ljusa, lätta och glada
sidan af vår folkmusik, från hvilken han
väsentligen hämtat dessa motiv, och de
förekomma derför på ställen som t. ex.
i hans symfoniers allegro- och
scherzosatser. Den andra, mörka och
melankoliska sidan af vår folkmusik har
endast framskymtat ibland i Svendsens
saker, såsom t. ex. i violinkonserten.
O-aktadt Svendsens tondiktning således
upptagit det nationela elementet, kan den
som helhet betraktad snarare
karaktäriseras som kosmopolitisk än som
natio-nel både till anläggning och sträfvan,
motiv och form.
Svendsens arbeten framträda
väsentligen på instrumentalmusikens fält, och
af vokalsaker har han blott skrifvit några
sånger med pianoackompagnement, ett
par manskörer och kantaten vid
Werge-landsfesten för stor kör och orkester.
Hans madel äro för öfrigt väsentligen
den stora orkesterns eller
stråkquartet-tens, hvartill sluta sig violin- och
violon-cell-konserterna; han begagnar dels
symfoniens och kammarmusikens strängare
former, dels tonmåleriets och
programmusikens friare uttryckssätt. Men öfver
allt finna vi den fint formande
instrumentalisten, och till uttryck för de
egenskaper vi bär ofvan nämnt såsom
bestämmande för hans konstnärfysionomi
har orkesterns mångfärgade och
llerstäm-miga instrument ofta tjenat hans tanke
och fantasi. Han beherskar också i det
yttre orkestern som en härförare sina
trupper, och när han står på
dirigentplatsen och anför sina egna saker, då
får man ett osvikligt intryck af att man
har framför sig en helgjuten och
vederhäftig konstnärspersonlighet.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
