Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sångens Öfversta-prestinna.
(Från vår korrespondent i Paris.)
^fangens Öfversta-preslinna — är det
den blonda nordiska Ofelia, är det
den brunögda Adelina, är del
Bcrlinar-nes Lucca eller Parisarnes Krans eller
Wienarnes Etelka? Det är ingen af dem
alla. Lät dem vara drottningar i
sångens rike, prestinnor i dess tempel äro
dc icke. Det är deras egen lierriighet,
hvars evangelium de draga ut att
förkunna, det är sig sjelfva de dyrka i kapp
med hela tillbedjarskaran, som ligger i
stoftet för deras fötter. Men prestinnans
gerning är en annan. Hennes lif är att
tillbedja, icke att blifva tillbedd.
Glansen, som strålar ut från templet, hvars
vaktare hon är, samlar hon ieke såsom
gloria kring sig. Stilla och okänd för
de profana sitter hon vid trefoten och
sköter om den heliga elden.
Sångens öfversta-preslinna — hon
har varit det och hon är det ännu för
den generation, i hvilken vi lefva. Hon
har aldrig på gathörnen i främmande
länder prunkat som Barnums fenomen, hon
har aldrig kastat boll med millioner,
tid-ningsreporterna ha ieke lefvat af hennes
meriter och salongskonversationen af
beundrans fraser om hennes gudomlighet.
Men sängens verkliga dyrkare, de känna
henne ganska väl. Det är bland dem
icke en, utan tio, som stå i
tacksamhetsskuld till henne. Jag såg nyligen ett
album, i hvilket hennes senaste elever voro
två gryende nordiska framtidsstjernor.
Ingeborg As och Georgina
Somme-lius sade sin kära lärarinna farväl,
innan dc styrde sin kosa ut i stora
verl-den. De skrefvo just sitt namn och sin
helsning på näst sista bladet. Pä det
sista står plats öppen för en danska, den
tredje i ett klöfverblad, som snart skall
kappas om att taga arf efter Jenny Lind
och Kristina Nilsson. Men albumbladen
innehöllo tjogtals namn på sådana, som
hela verlden för ögonblicket jublar åt
från London till Newyork, frän Bio de
Janeiro till Petersburg. Jag plockar ut
ett och annat ur den lysande buketten;
det största af dem allra först: Gabriella
Kraus, primadonna vid stora operan i
Paris; Amalie Fabrici, italienarnes tillbedda;
llona de Murska, den exotiska
kaliforniska stjernan; Caroline Salla, Francoise de
11 i min is framställarinna; Treinelli, Etelka
Gerster, Rosa Papier, llisley och nu senast
Nevada, den unga sångerskan, som
kommer frän triumftåget i Italien för att straxt
derpå blifva parisarnes afgud. »Mätte
himlen höra min bön och belöna er för hvad
ni gjort för er elev, som evigt skall ära
och älska er», har Kraus skrifvit i detta
allenastående album, och lika uppfylda
af innerlig tacksamhet äro orden frän alla
de andra. Ty livad Garcia och Yiardot *
voro för ett äldre slägte, det är Madame
Marchesi för vårt.
Hon är nu närmare sextio- än
femtiotalet, född 1820 i Frankfurt, der
hennes far, grosshandlaren Graumann, hörde
till stadens mest ansedda och en tid
äf-ven mest välmående familjer. Han
förlorade emellertid plötsligen sin
förmögenhet, och den yngsta, ogifta dottern måste
dä tänka på att med egna krafter draga
sig fram i verlden. Från det hon var
litet barn hade hon med passion älskat
musik. När hennes mormor tog henne
med pä teatern att höra Jenny Lind eller
Liszt, kunde hon gråta af förtjusning hela
dagen. Hon hade en förträfflig röst,
sade alla, och pä den hade hon redan
bygt dristiga drömmar en tid innan
olyckan träffade familjen. Lyckligtvis hade
hon en gift syster, som gaf henne
pengar till att studera hos Wiens dåvarande
förnämste sånglärare, kapellmästaren Otto
Nicolai. Denna första vinter — det var
1843—44 — under konstens fana
skildrar den snart sex tioåriga ännu med
ungdomlig hänförelse. Wiener-operan stod
i sin skönaste blomstring. Det var el t
frosseri af njutning dag efter dag. Men
plötsligen kastades der in en disharmoni
i det ungdomliga jublet. Kapellmästarens
* Red. tillåter sig att tillägga: Henriette
Nissen.
elev besökte en dag M:mc Yiardot och
sjöng för henne. »Ni är icke på rätta
vägen», sade den berömda konstnärinnan.
»Ni skall begifva er till Paris, till min
bror Manuel Garcia». Hennes lugn var
i samma ögonblick borta, och dä just
vid den tiden hennes lärare friade till
henne och hon kände, att bon omöjligen
kunde blifva hans, beslöt hon att lemna
Wien för att i sin födelsestad Frankfurt
genom information söka förtjena den
summa, som var nödvändig för en
studievistelse i Paris. Hon gjorde
bekantskap med Mendelssohn, han fick henne
att uppträda pä en konsert i Diisseldorf.
Redan mot vintern 1845 kunde hon
tillsammans med komponisten och virtuosen
Jacques Rosenhain och hans hustru draga
hän till Paris, till Garcia. Han prölvade
henne länge och förklarade alt rösten
var god, men att det beholdes en
utbildning på liere år. Detta var ett åskslag
för henne; de hopsparda pengarne räckte
ej till för mer än sex månader. Men
älven den gången kom hjelpen. Och det
stannade ej blott vid de ursprungligen
bestämda tvä studieåren hos Garcia.
Marsrevolutionen i Italien förhindrade hennes
uppträdande just som hon koin till
Milano för att debutera. Hon vände då
åter till Paris, och der lades nu ett lielt
nytt år till studietiden hos den store
läraren. Det är under dessa tre är, dä
hon samtidigt informerade mästarens yngre
elever under hans tillsyn, som hon lagt
den förträffliga grunden till det kall, som
sedan skulle utfylla hennes lif.
Derpå styrdes färden ut på
konstresor bl. a. till Italien, sedan hon 1852
hade gift sig med en ung italiensk
sångare, som uppträdde under namnet
Sig-nor Marchesi men i verkligheten tillhörde
en gammal adlig italiensk slägt och var
marquis af la Rojata de Castrone*. Hon
* C. Salvatore de Castrone måste för sina
lilierala tendenser lemna sin hoftjenst i Neapel
1840 vid 18 ars alder, hvarefter han i sin
födelsestad Palermo studerade filosofi oelt juridik
samt musik. 1840 sjöns lian flir Lamperti och
Fontaua i Milano, maste efter revolutionen 1848
Hy till Amerika och taga anstidlning i italienska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
