Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiftade under dessa resor bekantskap ined
nästan alla den tidens lnusikcelebriteter,
lefde tillsammans med dessa ett rörligt
lif, rikt på konstnärlig frukt och
skördade samtidigt härmed, hvart hän hon
kom, de mest lysande triumfer hos
publiken. Men hennes kall var doek ett
annat än sångerskans, och ödet satte
henne också snart på den plats, dit hon
absolut hörde. Redan 1854 tillbjöd henne
direktör Hellniesberger anställning vid
Wiener-konservatoriet. Tillståndet vid
detta var ännu helt och hållet
barndomens; hon bragte ordning och fart i hela
utvecklingen, och då det år, för hvilket
hon ursprungligen var anstäld, gått till
ända, gaf man sig ingen ro förr än hon
förnyat sitt kontrakt för ytterligare sju
är. Jlon stannade der ej längre den
gängen. Fastän det uteslutande var hon,
som bragt konservatoriet till blomstring,
hopade det sig ständigt ller och (ler
svårigheter och obehagligheter pa hennes
väg. Hennes man, som var i Paris,
talade med Rossini, som erbjöd sig att
skalfa henne ett professorat vid
konservatoriet der. Men straxt vid den första
sammankomsten med Auber, som var
konservatoriets direktör, visade det sig,
att dessa tvä aldrig kunde arbeta riktigt
tillsammans. Han ville att hon skulle
adoptera »la méthode de chant du
con-servatorie», och hon hade sin egen. Hon
föredrog då att afsäga sig det erbjudna
engagementet. Ar 18(55 öfvertalade henne
Ferd. Hiller att låta anställa sig i Clöln.
Men efter uppehållet i Paris kunde de
små förhållandena der icke tillfredsställa
henne, och dä man i Wien trodde sig
kunna allägsna livarje strå pä hennes väg
och i ett som allt rätta sig efter henne,
endast hon ville komina tillbaka, flyttade
hon redan 1866 åter till Donaustaden.
Hon var nu i tolf år den ledande själen
här i konservatoriets verksamhet och
iein-nade det ej förr än i februari 1878.
Den yttre orsaken till brytningen var
också den gången chikaner och
orättinä-tigt åsidosättande, den vigtigaste och
verkliga dock säkert en annan.
De berömda elever hon hade
utbildat, de stora musikmästarne i alla land
hade, dä hon 1877 firade på samma
gäng sitt silfverbröllop och sitt
konstnärs-jubileum, kappats med kungar och
furstar om att hedra henne. Kejsaren af
Österrike och den tyske kejsaren,
kun-garne af Italien och Sachsen,
storhertigen af Sachsen-Weimar — gåfvo henne
kors och medaljer. »Societa Santa
Cecilia» i Rom såväl som »Accademia
mu-sicale» i Florens utnämde henne till
hedersmedlem, borgmästaren i hennes
födelsestad Frankfurt, direktionen för
der-varande konservatorium såväl som en hel
mängd andra musikföreningar etc. sände
henne adresser, — det var frän alla håll
opera-sällskapet i Neivyork. Han studerade
sedan för Garcia och kaliade sig som konstnär
Marehesi. Från 1851 firade lian som
baryto-nist stora triumfer i Tyskland etc. Såsom
skriftställare, komponist och sånglärare liar lian gjort
sig ett aktadt namn. Red.
ingen ände på hedersbevisningar. Men
likväl var hon icke fullt nöjd med sig
sjelf. Andtligen hade den under hennes
första lärarinneverksamhet närda planen
gått till mognad. Hon såg olägenheterna
vid det offentliga konservatoriet,
slentrianen oclt formalitetsrytteriet, som så lätt
smög sig in der, svårigheten, för att icke
säga omöjligheten, att gifva den
enskildes utveckling den individuella prägel
som den borde hafva. A andra sidan
motsvarade ej heller den privata
undervisningen, sådan den bedrefs, det ideal
hon sökte. Den sporre som låg i
samarbetet med andra elever lättades,
kretsen som gjorde eleven van vid en stor
publik och åtskilligt annat fattades
likaledes. Hvad hon sökt och nu fann låg
midt emellan dc begge
undervisningsmetoderna. Hon begynte i Wien den
bekanta Marchesiska skolan och flyttade den
1881 till det ställe, dit den bäst hörde,
till den verkliga metropolen för all konst,
Paris.
Denna skola är sångundervisningens
absoluta högskola. Den har alla
konservatoriets företräden utan att hafva någon
af dess brister. Elevernas antal är
bc-gränsadt, livar och en enskildt utvecklas
för sig med särskild hänsyn till speciel
talang och speciela dispositioner. Men
alla som befinna sig på samma
utvecklingsgrad utbildas dock tillsammans, så
att de ömsesidigt kunna draga nytta af
de gemensamma lektionstimmarne. Det
är tre klasser, en för röstutbildningen,
en för det egentliga sångstudiet och
slutligen en för instuderandet af roler, till
förberedelse för scenen. 1 förbindelse
härmed står undervisning i italienska, i
plastik och mimik, samt för de mera
framskridna inöfning af hela operor ined
mise-en-seéne pä en improviserad teater,
der sångutbildningen läres inom sjelfva
scenens ram under samverkan af fru
Marehesi och de dramatiska lärarne. I
hvar och en af de tre klasserna har den
enskilde eleven sin del af timmen för sig,
men de andra hafva, om icke absolut
forpligtelse, dock rätt till att vara
tillstädes, och de begagna sig alla af denna
rätt, ty de känna ganska väl hvilken
sporre det ligger i denna, indirekta
undervisning. Derjemte hällas matinéer och
soiréer, vid hvilka de elever, som stå i
begrepp att lemna skolan, fä tillfälle att
låta höra sig inför en utvald krets af
Paris’ lnusikcelebriteter och musikälskarc.
Fru Marehesi står i personligt nära
förhallande till dem alla. Och det rykte
hennes skola har vunnit, hennes
bekantskap ined oclt inflytelse hos den
musikaliska veriden i alla Europas större
städer sätter henne likaledes i stånd att
jemna den första svåra vägen för eleven,
när det slutligen blir fråga om
teater-engagement. Från alla verldens hörn
strömma anmälningar till henne,
amerikanskor och ryskor kappas med Tysklands
och Paris’ talanger. Hon söker såvidt
möjligt är att tillfredställa alla; hon vill
blott att de elever hon åtager sig skola
vara verkligt lofvande och hon fordrar
som regel både att få begynna från
början med röstens utbildning oclt att leda
utvecklingen till slut, det vill säga, att
eleven skall tillbringa minst tvä år hos
henne. Hon vill dermed uppnå och har
äfven uppnått, att ett bevis om att ha
utgått IVätt Marchcsis skola är ett
vitnes-börd om att vara både en talangfull och
fullt utbildad sångerska. Ännu har ingen
af hennes elever bragt detta vitnesbörd
pä skam.
Sferernas musik.
j^jjest känd och omtalad bland grekernas
spekulativa fantasibilder iir vid — skrifver i
Tribune den tyske naturforskaren A.
Dubois-Reytuond — den s. k. sferernas musik. Den
härleder sig från Pytliagoras, hvilken
före-stidde sig och lärde, att de kristallsferer, på
hvilka planeterna voro fästa, vände sig och
dervid frambragte en musik af undebar
skönhet. För menniskoöron var den icke
förnimbar, emedan de hört den från lidelsen och
derigenom blifvit fullkomligt förslöade för den
samma. Vid första påseendet ter sig denna
tanke som ett inbillningsfostcr af galnaste art;
men tänka vi noggrannare efter, märka vi, att
den uppfinningsrika naturen här, liksom ofta,
öf-verträffar alt hvad vår vildaste fantasi kunnat
hitta på. Sferernas musik finnes i verkligheten
till. Men dess underbara skönhet? Ja, den
skola vi skärskåda.
Man tänke sig en stoppnål, försedd med ett
kulformigt hufvud och med andra iindan orörligt
fastgjord. Strvker man på nalen med en fiolstråke,
sä gifver den ifrån sig, alt efter som en längre
eller kortare del är fri, en djupare eller högre
ton. Ar tillräckligt läng det af nålen fri, sä skall
den vid öfverändan befintliga kulan beskrifva en
för ögat tydligt synbar ellips (aflang krets). Tänka
vi oss nu nålen borta och kulan fritt beskrifva
denna ellips, hafva vi en tåld i smått af en
planets bana. Tonen, som vår svängande kula
nu gifver ifrån sig, varder visserligen nästan
ohörbart svag, emedan resonnansen fattas; men
den linnes dock. Denna tons höjd beror pä den
tid, pa hvilken kulan genomlöper sin hana.
Fullkomligt analogt härmed alstra också
planeterna toner, i det de beskrifva väldiga
ellipti-ska vibrationer. Att man ieke kan höra dem,
kommer visserligen icke, såsom Pytliagoras trodde,
deraf, att man alltid hör dem, utan det är
följande omständighet, som beröfvar oss njutningen:
Menniskoörat liar liksom menniskorosten sitt
»omfång» och har vissa gränser, uppåt och nedåt,
utanför hvilka det icke urskiljer någon ton. Man
up|iskattar de högsta toner, vi kunna höra, till
4U,O00 svängningar i sekunden; dock aftager med
åldern förmågan att höra sådana toner. Körande
gränsen nedat är man icke ense; dock antages
vanligen, att toner, som hafva mindre än 33
svängningar i sekunden, icke mera äro hörlxira.
De djupaste pianosträngar göra åtminstone 40
svängningar i sekunden eller fullända en
svängning på högst ’/„ sekund. En ton, som läge
blott en oktav lägre och altså hade en
sviing-ningstid af 7j0 sekund, vore redan ohörbar.
Men en svängning af Merkttrius, hvilken hland
planeterna har högsta tonen, räcker nära 88
medellånga soldygn. Altså gör den djupaste
pia-nosträng mer än 300 millioner svängningar pä
samma tid, under hvilken Merkttrius fulländar
en enda, eller den ljuder ungefär som 31:sta
oktaven af Mcrkurius-toncn. Man kan göra sig
cn föreställning om dessa toners djup, i fall man
fortsätter pianot frän basen nedåt och tänker
sig denna tangentrad indelad i pianon på åtta
oktaver hvart. Da faller Merkurius-tonen
ungefär på öfre ändan af sjette pianot, medan de
öfre planeternas toner pä oregelbundna afstånd
fördela sig öfver det sannna och den djupaste,
Xeptun-tonen, faller ända in på det sjunde.
Hvad nu denna s. k. harmonis skönhet
vidkommer, så är att märka, att intet bland de
olika planeternas svängningstal står i musikaliskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
