Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsten att tiga.
Kåseri.
Wrølpånga äro de som studera konsten
Mfä’- att tala, många äfven att sjunga,
men huru många vinnlägga sig om den
mycket svårare konsten att tiga?
Och dock är det erkändt, att tala är
silfver, men tiga det är guld. (Sjunga
skulle på sin höjd då vara koppar.)
Erkändt är också att det är bättre
att tiga, än illa tala, men i många fall
kan man säga att det är bättre att tiga
än väl tala, ty vältaligheten är ofta
ingenting annat än en sammansättning af
grant klingande fraser.
Förmodligen har du någon gång
å-hört öfverläggningarne i ett parlament,
och kanske sedan läst den stenografiska
berättelsen derom. Huru mycket deraf
anser du väl ha varit värdt alt uppteckna
och trycka? Tio procent! Väl knappast.
Kanske har du bevistat någon större
middag i England, Tyskland, Danmark,
Sverige, och vet då hvilken tortyr det är,
att efter det en tallrik potage knappast
hunnit framsättas för dig nödgas åhöra
en ändlös rad för det mesta alldeles
tanketonnna tal, det ena efter det andra.
Du har salt dig till bords med den mest
strålande aptit, men denna lider
skeppsbrott under de tantalusqval du uthärdar
vid din bespisning med ord, ord, ord i
stället för de läckra rätter, af hvilka du
känner odören, men hvilka du blott får smaka
efter sä långa pauser, att när de komma,
aptiten är borta. "Och icke nog med
att ditt tålamod hårdt pröfvas under
denna ordbespisning, du måste äfven
efter hvarje slutadt tal klappa händerna
eller ropa bravo!
Huru tacksam skulle du icke varit
mot dessa talare, om de tegat och låtit
dig i ro och mak njuta af de
kulinariska mästerstycken, som serverats, och om
hvilka du nu blott fått en falsk idé, då
spetsen af din aptit var bruten långt
innan du kunde bearbeta dem med knif
och gaffel.
Det medgifves alt konsten att tiga ej
är lätt och sättes på många svåra prof,
i synnerhet i musikaliska situationer,
hvilka här egentligen intressera oss.
Du eger t. ex. någon talang, spelar
ditt piano så, att du kan »roa dig sjelf
och andra», blir på denna grund bjuden
i sällskap och uppmanad att låta höra
dig. Du är ej difficil, sätter dig till och
intonerar din Notturno af Chopin eller
livad du kan ha att bjuda på, men har
knappast hunnit öfver de fyra första
takterna, innan ett nyförlofvadt par der
borta i vrån, fästman och fästmö, i hälft
hviskande ton meddelar hvarandra sina
åsigter om de der möblerna, de för
bosättningen varit och sett på, och sedan
nu isen är bruten, börja do två fruarna
Maver och Almström i en mindre
dämpad ton utbyta sina tankar om sina
respektive pigor, hvarpå det icke dröjer två
minuter, förrän hela salongen är i full
konversation. Det återstår ännu hälften af din
Notturno;^ hvad skall du göra? Skall du af-
bryta och taga din halt och gå? Det skulle
göra uppseende, och kanske skulle man
endast skratta dig på ryggen. Eller skall
du — det har passerat någonting dylikt
— midt i Notturnoo stiga upp från din
kullerstol och fråga: ursägtar herrskapet
om jag spelar medan herrskapet
pratar? Nej, ingendera delen, bäst att
spela din Notturno till slut och svälja
förtreten.
Eller du är bland de åhörande
gästerna i salongen. Efter att länge ha
låtit bedja sig, framträder fröken Psyche
Jönsson till pianot, och ställer sig till
höger om ackompagnatören, som fått
Beet-hovens Adelaide uppslagen framför sig.
Det är första gången du ser fröken
Psyche Jönsson, och du blir lialft hetagen
i hennes milda ögon. Hon börjar.
Tystnaden är allmän, ty man har egard för
fruntimmer. Din förtjusning blir icke
långvarig, ty redan under de första
takterna förnimmes en märkbar detonering,
som alltjämt tilltager under Allegron, och
slutar med att fröken Psyche sjunger i
en helt annan tonart än herrn vid
pianot spelar uti. Ett sorl af bifall
genomströmmar salongen, men du tänker
för dig sjelf: O, om bara den stackars
fröken hade lärt sig konsten att tiga!
Från scenen och konsertsalen.
•jjj^en störtsjö af konserter, som dränkte
mer än */„ af april månad, kastade
sina svallvågor äfven in i maj, men som
publiken nu med skäl hunnit blifva trött,
var det endast företeelser af mera ovanlig
art — såsom Svendsen-konserterna och
studentballetten — som kunde påräkna
folk, hvaremot en artist ur första ledet,
sådan som T i vadar Nachéz, måste nöja
sig med ett fåtal åhörare. Dertill bidrog
väl dock äfven, att vi blifvit så
bortskämda med utmärkta violinister, så alt
vi med misstänksamhet betrakta hvarje
nytt namn, som vill göra anspråk på att
äfven höra till de främsta. Delta
anspråk kan emellertid Tivadar Nachéz
försvara. Han torde ej behöfva tveka att
upptaga handsken med Sauret, ehuru båda
ega olika egenskaper. Mendelssolms
konsert lemnade osökt tillfälle till jämförelse:
mellansatsen spelades af Nachéz med mera
ädel, bred och elegiskt varm ton,
der-emot låg han under i finalen, som af
Sauret utfördes med större verve,
aban-don och finess. Nachéz besitter alla en
fulländad virtuostekniks konstgrepp (att
han i början spelade mindre rent torde
varit en tillfällighet) och särskildt är han
stark i oktavpassager, hvarför oek
Paga-ninis oktavetyd utgör hans stående
käpphäst. Huruvida han verkligen ej kan
spela Beethoven — såsom tyska kritici
påstå — lingo vi ej tillfälle att
kontrollera. dock skulle detta vara förvånande
hos en violinist som i så hög grad
till-egnat sig Joachims förträffliga stråkföring.
Svendsen ha vi redan i förra
numret presenterat för våra läsare, och sedan
dess har han presenterat sig sjelf. Att både
publik och medverkande konstnärer icke
tyckte illa om bekantskapen märktes
nogsamt på det varma mottagandet med
applåder, bravorop och till och med (hos oss
ovanliga) orkesterfanfarer, eller »tusch»,
som tysken säger. Det är ganska
märkvärdigt att icke Svendsen förut varit mera
känd här, ehuru det är vida mindre långt
mellan Stockholm och Kristiania än
mellan Norge och Tyskland eller Frankrike,
för att icke säga Amerika, i hvilka alla
länder Svendsen redan länge varit spelad
och uppburen. De
instrumentalkompositioner af honom, som förut gifvits
liärstä-des, äro så vidt vi kunnat utforska
följande: af Meissners kapell år 1873
D-syinfonien, 1875 kröningsmarschen och
inledningen till Sigurd Sleinbe, 187G
violin-konsertallegro, 1878 isländska melodier och
rapsodi 2, 1882 B-symfonien; af
hofkapel-let 1881 rapsodi 3; af Heekmann och
hof-kapellister 1875 stråkqvartett i a-moll.
Härtill kom nu hans stråksättningar af
svenska och norska melodier (de sista i
synnerhet utmärkta) samt hans poetiska
orkestermålning »Zorahayda», så full af
goda ideer, hvaribland vi endast framhålla
det fagra violinsolot och den med
öfver-raskande sprituell naturalism utförda
målningen af vattenstänket. Man måste i
sanning vara en född orkestersjäl för att,
sedan Wagner, Berlioz och Saint-Saens synas
nästan hafva uttömt alla tänkbara
klangfärger, kunna uppfinna nya sådana; detta
har Svendsen emellertid gjort och särskildt
i fråga om pizzieati-effekter åstadkommit
saker, som troligen förut varit ohörda.
Äfven träinstrumenten egnar han ett
särskildt intresse och anmodar dem om
utomordentliga svårigheter. Hofkapellet
hedrade sig betydligt i detta eldprof, som
kanske aldrig var hetare än i
D-dursymfo-niens scherzo, det i vår tanke bästa
stycket af alla, liksom öfver hufvud denna
symfoni befans vara i innerlighet och
inspiration öfverlägsen den i B, hvilken nogsamt
skönjes vara ett senare arbete, visserligen
utmärkt af större mogenhet (med
Schu-manns sätt att disponera satserna), men
äfven af en något kyligare reflexion. 1
allmänhet är Svendsen mera underhållande
än värmande och väcker oftare beundran
än rörelse. Vår i förra numret citerade
biograf gissar, att den militäriska
disciplinen hos honom i någon mån kanske
hindrat det personliga att komma fram;
för vår del tro vi dock snarare att han
ter sin personlighet sådan den är. Denna
personlighet synes nämligen vara en
absolut lyckligt anlagd, positiv och obruten
karakter, som alltid ser frimodigt på lifvet
och eger accenter för intelligensen och
kraften snarare än för känslan och lidandet.
Men just derför är han, visserligen icke så
sympatisk som Grieg eller vår Söderman,
men i stället af en verkligt välgörande
betydelse i en tid, då musiken har alt för lätt
att domna af i formlöst känslosvall och
weltschmerz. — Dess utom beundrar man
hos honom ej blott tonsättaren utan kan
ske lika mycket den rent af genialiske
dirigenten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
