Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig att jag, förskräckt i mitt sinne,
trugade mig huru det skulle blifva möjligt
lör violinerna alt utföra vissa orimligt svara
ställen. Sedan dess har en lång tid
förflutit, men än i dag kunna ej violinerna
öfvcr-vinna dessa svårigheter. Man finner
visserligen i denna bacelianal en utomordentlig
kompositions förmåga och alldeles nya medel
i gruppering och användande af
instru-menterna, men man finner ock rader af
förminskade septimer, som vittna om en
beklagansvärd smak, och kromatiska
qvint-följder, livilka framkalla den jämmerligaste
ellekt. Om man vill vara uppriktig måste
man tillstå att denna sinneutsväfning är
frainstäld genom ett förfärligt charivari,
som ej har mera gemenskap med musik
än namnet. På ett ställe i texten heter
det, att (malierna resa sig upp förskräckta.
Oppenhjerligt sagdt, sa halva de verkligen
skäl dertill. Det är mer än utsväfning;
man är frestad att gripa till häroldsslafven
och näpsa denna fruktansvärda storm.
Hvad som deremot sedan följer, det
långsamma, i oändliga nyanser sig stegrande
förmildrandet, dessa på hvarandra följande
klangfulla tonvågor, som smånigom dö bort
i en ocean af djup harmoni och älsklig
melodi — allt detta är underbart, och
den som ej hört del. kan ej göra sig en
föreställning derom!
* *
*
»I m a t ra är namnet på Wagners nyaste
opera. Anmet är hemtadt frän Finland;
kompositören befann sig nämligen i N
i-borg(!) när den underrättelsen hann
honom, alt hans »Tannhäuser» blifvit
ut-hvisslad i Paris och lian aflade en ed att
han skulle skrifva en opera, hvars lijelte
hnatra(l) skulle bli.» — Denna för vära
läsare säkerligen öfverraskande notis stod
att läsa i Ny Illustrerad tidning för 14 är
sedan.
Beethovens Erard-flygel. Vid
expositionen i Wien 1873 linde regeringsrådet Exner
anordnat en utställning af musikinstrument.
Denna historiska utställning innehöll fullt
autentiska klaver, som tillhört Havdn, Mozart,
Sclmbert o. a. llland dessa fanns iifvcn en frun
museum i Linz ditsiind Eraril-flygel med
årtalet 1804 oeh påskrift: »Fortepiano hvilket
staden Baris förärat kompositören L. van
Beet-hoven. Gifvare: herr Johann van Beethoven,
pri-vatjierson i Linz» (lians liroder). Prof.
Ifans-liek i Wien, som bevistade nämda utställning
och naturligtvis siirskildt tog notis om
musik-afdelningen, betviflade emellertid riktigheten af
denna inskrift. En hyllning af staden Paris
at Beethoven pä en tid da helt fa Parisare
visste att någon Beethoven existerade! Dertill den
kända otillförlitligheten hos Johann v. Beethoven,
som ej var sä nogräknad med sanningen 1
Herr Bannelier har emellertid i Revne et
Gazette musieale uti en artikel om
Wiener-utställningen gifvit klarhet i denna sak, och det
steg som ledde honom dit var en undersökning
af Arman Erards handelsböcker. Dessa
konstatera att 18 Thermidor ar XI (1803) Sebastien
Erard skänkt en flygel (un piano forme elavecin)
at Ludvig van Beethoven, hvadan alltså ieke
Paris utan chefen för den berömda
pianofabriken har äran af att åt den da 33-årige tyske
mästaren ha skänkt denna hyllningsgäfva.
I teaterfrågan.
nödgas återkomma till denna rubrik
j anledning af den kungl.
proposition, som nu väntar på riksdagens
af-görande. Hufviiilinnehållet i densamma
(försäljning af Dramatiska och entreprenad
af Stora teatern) var visserligen kändt
förut; men deremot är det åtskilliga
punkter deri äfvensom i finansministerns
utlåtande, livilka inbjuda till
kommenterande. Till en början anföra vi de af
finansministern föreslagna garantier,
hvar-igenom han trott sig kunna förebygga
faran af konstanstaltens andliga vanskötsel
under enskild entreprenad. Ministern
yttrar följande (kursiveringen af oss):
Den hufvudsakliga invändning, som vid den
nämnda pro|Kisilionens behandling inom
riksdagen framstiildes emot teaterns upplåtande till
enskilde, var, att i sådant fall tillräckliga
garantier komme att saknas för, att teatern skulle
bibehålla sig på deu höga ståndpunkt i estetiskt och
moraliskt hänseende, som en af staten understödd
konstanstalt bör intaga. Nu, liksom da, häller
jag visserligen för min del före, att genom
uppställandet af lämpliga vilkor för teaterns
begagnande oeh siirskildt genom förbehåll för e. k.
m:t att genom siirskildt utsedd person utiifva
kontroll dfen- de teaterstycken, som
ifråga-komma till uppförande, skulle kunna till fyllest
blifva sörjilt derför, att teatern fortfarande komme
att fylla sin uppgift att bildande oeh förädlande
inverka pä allmänheten. För detta antagande
hem tar jag iifven stöd från förhållandet i
främmande land; sa vidt jag kunnat inhemta är det
nämligen endast i Kjöbenhavn, som den med
statsmedel understödda teatern drifves omedelbart
för statens räkning, hvaremot de teatrar i Europas
öfriga förnämsta städer, livilka icke sortera
direkt under landets lioflörvaltning, i allmänhet iiro
upplåtna åt enskilde, utan att det med fog liirer
kunna påstås, att dessa teatrar fylla sin uppgift
på ett mindre tillfredsställande satt. — —
. Om emellertid oaktadt de inskränkande
vilkor i afseende a den sceniska verksamhetens
be-drifvande, hvarmed en upplåtelse af teatern bör
oeh kan omgärdas, betänkligheter kunna hysas
mot en sådan upplåtelse till en enskild person,
SV 11 os det mig, att dessa betänkligheter borde,
åtminstone i det väsentliga, kunna undanrödjas,
om teatern lemnades i händerna pa ett
konsortium af personer med känd, allvarlig nitälskan
för den sceniska konsten. Intresset för denna
konst iir i vårt land och siirskildt i landets
liuf-vudstad så lifligt, att jag vågar antaga, att,
särdeles om upplåtelsen af teatern kunde förbindas
med förmåner, som gjorde den ekonomiska risken
mindre, någon svårighet icke skulle möta att fa
teatern öfvertagen af ett konsortium, livari
deltagarnes personer i och för sig utgjorde en fullt
tillförlitlig borgen för teaterns värdiga
haml-hafvande.
Vi ämna icke här yttra oss angående
det mer eller mindre betryggande i dessa
föreslagna garantier för konstinstitutels
upprätthållande, men måste medgifva att
åtgärderna i och för sig äro tänkvärda.
Men deremot är det en annan punkt,
rörande hvilken man lemnas i fullkomlig
oklarhet, men utan hvars utredning likväl
ingen sann konstvän lär kunna önska
framgång at k. m:ts proposition, och det är —
livad vi fortfarande anse såsom det allra
vigtigaste — anslagsfrågan.
Finansministern har föreslagit rättighet
för de blifvande entreprenörerna att
uppbära endast det nuvarande statsanslaget
(00,000 kr.), men icke ifrågasatt dettas
förhöjning, och det oaktadt ministern
redan för det nu närmast följande interims-
året förklarar- sig anse ett extra anslag
af minst 40,000 kr. vara alldeles
oundgängligt. Hur bär det ihop? Tror hr
finansministern att teatern i enskild hand
skall blifva så mycket billigare att sköta,
att all anslagsförliöjning då skall varda
obehöflig? Detta lär väl svårligen blifva
fallet, om ock någon besparing torde
kunna göras genom att nedsätta löner
och aflägsna sinekurer, livilka onekligen
frodas lättare under kunglighetens hägn
än under privatregemente. Med rätta
säger också statsrådet Ryding i sin
reservation :
Att uti en tid, då allt större och större
fordringar ställas på den sceniska utstyrseln,
minska anslaget till en dylik institution, såsom skedde
med den k. teaterns anslag år 1808, då
statsanslaget sänktes från 75,000 till C0,0d0 kr.,
synes mig oriktigt och ledande just till den
skuldsättning, de k. teatrarne nu ådragit sig, och enda
sättet att godtgöra ett dylikt begånget felsteg
iir att åter höja årsanslaget ej allenast till livad
det var redan 1858, således för 25 år sedan,
utan till en något högre siffra.
Denna osäkerhet rörande det blifvande
anslagets tillräcklighet förvärras ytterligare
derigenom, att i k. m:ts proposition ej
linnes med ett ord antydt, huruvida
konungen vore villig att älven till Stora
teatern såsom privat anstalt fortfarande
bidraga med sina G0,000 kr. såsom
abonnement för en loge. Indragandet af ett
sä hederligt abonnementspris vore tydligen
för teatern en förlust, som af intet annat
kunde ersättas. Vi hoppas alt all
misstanke om en sådan indragning är
oberättigad; alt den emellertid kan uppstå,
inses deraf att när entreprenad förra gången
försöktes, år 1818, så indrog d. v.
konungen verkligen samtidigt alt bidrag från
sin egen »hand- eller hofkassa». En
bestämd förklaring härulinnan hade altså bort
inryckas i k. m:ts proposition, som äfven
är oklar rörande beskaffenheten af den
verksamhet, som på Stora teatern under
entreprenaden tänkes komma att utvecklas:
huru vida densamma då skall blifva både
dramatisk och lyrisk, eller blott det senare.
Detta finnes nämligen endast för
interims-året antydt, men icke för den följande
tiden.
Vi hoppas att under diskussionen i
kamrarne alla dessa formella brister i den
k. propositionen skola påpekas och fä sin
tillfredsställande förklaring. På andra
vilkor lär den väl ej kunna påtänkas. Oss
synes för öfrigt obestridligt att, vare sig
teatern kommer att tillhöra konungen,
staten, kommunen eller enskilda, är ett
tillskott af minst 40.000 kr. utöfver de
nuvarande 00,000 från staten och 00,000
från konungen, i alla fall lika nödvändigt,
om nämligen var lyriska scen skall kunna
ens någorlunda värdigt upprätthållas och
operan i Sverige komma att åtnjuta blott
tillnärmelsevis samma förmåner som dem,
livilka hon i mänga långt mindre stater
längesedan eger. Hvarifrån detta tillskott
skall komma, om frän stat eller kommun
eller annorstädes ifrån, derom kan tvistas;
men om dess behöflighet icke. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0078.html
