- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 3 (1883) /
89

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 12.

Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: IIUSS & BEER.

Stockholm den 15 Juni 1883.

Pris: Helt ar 6 kr. llalft år 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.

Något om Offenbachiaden.

Ett upprop till pressen.

»’IEpndcr upplysningens, sig sjelf mycket
iaS" prisande tidehvarf sägo vi teatern
framträda med samma anspråk som
upplysningen sjelf. Den senare ville ersätta
kristendomen, teatern ville ersätta kyrkan,
båda ville lyckliggöra menskligheten med
moral. Och nu fråga vi: lmru gestaltar
sig våra dagars lif, sedt på teatern,
hvilken spegel af verkligheten framställer
det moderna dramat?

Vid besvarandet af denna fråga
förbigår jag helt och hållet det musikaliska
dramat, den klassiska och moderna
operan, emedan denna på grund af den allt
dominerande musiken förekommer mig
mera som en förkroppsligad musik, en
musik med illustrationer än som ett opus,
hvilket uppfyller de kraf vi liafva på ett
verkligt drama, hvarför ju ock de flesta
operatexter äro af en ganska anspråkslös
beskaffenhet. Men i stället måste jag
fästa min uppmärksamhet vid en splitter
modern företeelse, en vidunderlig bastard
af den komiska operan och jag vill icke
säga lustspelet utan farsen och
pantomimen. Jag menar den burleska
opera-buffan, kommen till verlden genom
Offen-bachs och hans hundra efterföljares
försorg. Dess musik dansar kankan eller,
om den skall vara rikligt allvarsam, vals,
i synnerhet om den är af tysk fabrik.
Den skummar och brusar af sinlighet
och målar i toner taflor, som en oren
fantasi med förtjusning känner igen
såsom kött af sitt kött. Och texten till
dessa operetter är på ytterst fä undantag
verkliga mästerstycken af fånighet, något
som en livar genast skulle medgifva, om
han ville tänka sig en dylik pjes,
beröf-vad sina mer eller mindre slippriga
qvick-heter och framför allt sitt — hur skall
jag uttrycka mig fint nog — sitt
anatomiska museum. Ett vattenhaltigt
fluidum, föga rent dock, med en stark
dosis cayennepeppar och serverad under
taffelmusik af en Hebe i genomskinligt
gasflor, se der hela anrättningen. Men

den är modern och förtäres med
strykande aptit, äfven om de fleste medgifva,
att den icke skänker verklig mättnad
och många sätta sig till bords mera för
musikens eller — lät gå! — för
uppas-serskans skull än för den magra
anrättningens. Äro nu dessa s. k. dramatiska
föreställningar en bild af det verkliga
lifvet? Ja naturligtvis, i motsatt fall
hade de aldrig existerat, aldrig blifvit
mottagna med bifall. De äro en
förträfflig illustration till våra dagars punsch
-och champagnelilosofi, som sätter lifvets
uppgift och mål i den sinliga njutningen
och som trifves oändligt bättre i
gaskronornas qvalmiga sken än under den
klara middagssolen. Långt efter det att
dessa operetter blifvit gammalmodiga,
skall deras minne qvarstå och deras
osunda verkningar göra sig gällande,
och den som framdeles vill teckna våra
dagars kulturhistoria skall icke kunna
underlåta att påpeka dem såsom högst
karakteristiska bilder af en tid, som sjelf
med välbehag satt dem på sin orlofssedel.
Må hända anser någon, att mitt omdöme
är för strängt och ensidigt, och vill
invända, att denna konstart alldeles icke
uppträder med anspråk att dömas efter
sanningens och det skönas måttstock,
den vill endast roa och skänka en stunds
förströelse till omvexling med lifvets
allvar. Härtill svarar jag blott, att den
förströelse och det nöje, som skall skänka
verklig vederqvickelse för kropp och själ,
måste framför allt vara rent, i annat
fall slappar det genom en osund retning
vår kraft i stället för att höja den. Att
dessa operetter icke utmärka sig genom
någon högre grad af renhet, medgifver
man villigt, men än sedan? De liafva
nu så länge herskat på scenen, att man
blifvit van vid dem, pressen talar om
dem i välvilliga ordalag och det
blaserade sinnet behöfver ju kittlas emellanåt.
Och så vandrar den högst aktningsvärda
och moraliska familjen åstad till konstens
tempel för att tjusas af retande
sängkammarkostymer och hela den öfriga
oblyga apparaten. Rättvist må emeller-

tid erkännas, att musikens bacchantiska
yra något satt sig i de senaste alstren
af denna »konstart», texten är dock
fortfarande lika präktigt fånig.

Vi tillerkänna staten rätt att vara
väktare öfver och främjare af den yttre
sedligheten, och vi fordra, att han med
kraft och allvar skall fullgöra sin uppgift.
Jag vågar förmoda, att statens sedliga
medvetande gent emot operabuffan en
gång torde vakna, liksom det redan
gjort det beträffande sångkaféer, lotterier
och annat. Hvad kyrkan angår har hon
ingen rätt att tiga, det är dock icke en
sådan teater hon erkänner såsom
medkämpe för humaniteten.»

* *

*



Ofvan anförda ord — ur J. G.
Malmströms »Kyrka och teater», soin härmed
vänligen må anmälas — äro särdeles
egnade alt inleda några ytterligare
betraktelser öfver det uppkastade ämnet.
På samma gång vi betyga vår aktning
för förf:s mod att med sådan skärpa
förehålla tiden hennes lyten — ett mod
som nog koinmer att korsfästas liksom
hvarje käckt uttalad öfvertygelse i vår
»toleranta» samtid —, vilja vi särskildt
fästa oss vid några punkter i förf:s
yttrande, såsom egnade dels att en smula
korrigeras, dels att bilda
anknytningspunkter för några förslag, dem vi länge
haft på tungan.

Till den förra sorten hör först och
främst förf:s term »operabuffa», ett
begrepp som är alt för vidsträckt för den
afart förf. velat brännmärka.
Buffaope-ran är nämligen ursprungligen af italiensk
börd och lika oskyldig som sant
konstnärlig, samt dertill äkta nationel; typen
för hela genren, Rossinis »Barberare»,
visar allt detta mer än tillräckligt. Men
förf. har uppenbarligen endast afsett den
franska vrångbild af genren, som gifvit
sitt eget namn, »bouffes parisiens», åt
den teater, som var förnämsta
skådeplatsen för Offenbachs tidigare
framgångar, och derför äfven efter denne sin
förnämste odlare blifvit kallad »offen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free