Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 SVENSK MUSIKTIDNING.
bachiaden.» Men äfven denna art bör, så vidt den skall tänkas innefatta alla offenbachiska operetter, icke obetingadt förkastas. Vi hörde ju för icke
längesedan på Mindre teatern en liten kostlig satir öfver pratsjukan, botad på
liomöo-patiskt sätt genom sig sjelf; denna pä Gervantes grundade text, »Les bavards», är ej det minsta anstötlig, ocli då äfven musiken bör till Offenbachs bättre — om än ej alla nummer visserligen äro af bästa smak — så vore det väl nog strängt att förbjuda pjesen. Detsamma kan äfven sägas om sista nyheten på samma teater, Millöckers
»Tiggarstudenten», hvilken hör till de nyare produkter, hvari icke blott »musikens bacchantiska yra satt sig», utan der äfven libretten — med förlof, hr förf. — alls icke är så »präktigt fånig.» Dock — vi hafva härmed endast velat begränsa det område, som förf. fattat något för sväfvande, men vi vilja derför ingalunda neka, att inom vissa gränser verkligen hans ljungande
anatema fullkomligt träffar prick. Det är mot den smaklösa ocli frivola
operetten, mot offenbachiaden i inskränktare ocli sämsta mening, som detta anatema är riktadt, och denna operett må sä mycket bällre nu lysas i bann, som den redan hunnit det stadium, hvari förf. riktigt säger, att den ännu såsom
»gammalmodig» skall visa förderfliga
verkningar. Offenbachiaden är nämligen — och detta är en ytterligare liten
begränsning i förf:s allmänna påståenden — ett kulturalster icke så mycket af samtiden i det hela, som fast mer specielt af det andra franska kejsardömets oerhörda sedeförderf. En herskare, hvars välde hvilade på svek och despotisk fanatism, pä humbug och tillverkade folkopinioner, en kejsarinna, hos hvilken flärden slutit äkta förbund med bigotteriet, ett hof, hvars prydnader utgjordes af samvetslöse äfventyrare sådana som Saint-Arnaud, Maupas och framför alt Morny — detta fulländade mönster af allsköns osedlighet —, och hvars musikaliska smak
karakteriserades deraf att
konservatoriekonser-terna försummades och cafés chantants uppmuntrades — se der den tongifvande kretsen under andra kejsardömet! Och sådan herre, sådan dräng; sådana de maktegande voro, sådana blefvo de
underordnade. Det gick med franska folket under det andra kejsardömet — säger T. Säve i lllustr. Verldshistoria — som med det romerska under cæsarernas tid: beröfvadt sin frihet och derigenom bortvändt från alla högre intressen, sökte det sin ersättning i att tillfredsställa sina lägre och vändes derigenom mer och mer till sjelfviskhet och njutningslusta. Ur denna pöl af moralisk ruttenhet och estetisk osmak var det som
offenbachiaden i egentlig mening stack upp, en giftig svamp, som dess bättre dock äfven har svampens kortvariga lif. Detta lif ligger nämligen redan i
dödsryckningarna: stormästaren Offenbach är död och ingen af hans lärjungar eger samma djerfva och brutala genialitet: också
representera de (lesta operetter, som nu mera produceras, icke genren i dess
renhet, utan slå mer eller mindre på
öfver-gången till andra områden, än till
vådevillen, än till feeriet, än till opera
eomi-tpie. Men ännu jäser likväl den gamla surdegen, dess mera odräglig, ju envisare dess välbekanta typer gä igen och spöka i sletna plagg och med utlcfvade
dumheter på läpparne. På 50—70-talet egde offenbachiaden onekligen en rätt alt existera. Han var dä en verklig kulturprodukt, ett uttryck af tidsandan i Frankrike, ocli teatern skall ju vara en spegel af tiden. Vi kunna till och med gilla, att han äfven hos oss togs upp (dock icke på kungliga scenen!) såsom profstycke på
smakriktningen i ett land, som i alla fall i viss mån med rätta dominerar alla andra i fråga om scenisk konst, och då dess utom gjorde det äfven i både politiken och moderna. Men livad vi ogilla är, dels att hans till och med sämsta
representanter någonsin fingo inträde här — hvilket var alldeles onödigt för blotta kännedomen om genren —, dels att han ännu, då han redan är gammal och saknar åtminstone de ursprungliga
förutsättningarna för existensens berättigande, tillätes husera på våra sekundteatrar med sådant raseri, alt oupphörligt den ena sämre produkten efter den andra utan betänkande uppsättes, och att repertoaren till största delen beherskas af dessa
utväxter på sund smak (jämför t. ex. i notisafdelningen statistiken öfver Nya teaterns spelår). Hafva då hrr
teaterdirektörer förlorat alt skönhetssinne och all känsla af forpligtelse, och huru länge tro de att de ostraffadt kunna
för-derfva sin publik genom att ockra på dess vulgära lidelser ? Man må icke vända emot oss den gamla trallen, att den ofta rätt vackra musiken skulle försvara de oftast usla texterna. Detta är icke sant. Sådant kan med något skäl sägas om en stor, genomkomponerad opera, der musiken intager ett så maktpåliggande rum, att libretten nästan försvinner eller glömmes (en riktning som dock, äfven den, är i sina öfverdrifter oförnuftig och med rätta framkallat Richard Wagners opposition). Men i en operett är och blir texten en hufvudsak, det tjenar till intet att slingra sig ifrån den sanningen, som
bevisas redan deraf, att ännu aldrig ens den skönaste musik förmått rädda en tråkig operett från en snar undergång, då deremot å andra sidan en
underhållande operett-text kan gå sina hundra gånger äfven med obetydlig eller rent af underhaltig musik. * Det är derför på texternas värde — och märk väl: * Också har F. v. Flotow i sina
intressanta erinringar om Oflfenbacli (<lem vi
framdeles skola meddela) med riitta framhållit, att man ej bör göra Offenbach sjelf ansvarig tor de klumpiga frivoliteter, som hans librettister virkat ihop, och livilka å andra sidan ej varit möjliga, om icke franska dramat redan förut genom Seribe och Dumas fils varit depraveradt. icke blott deras underhållande utan
äfven rena och smakfulla beskaffenhet — hrr direktörer främst borde ha ögonen fästade vid sitt val, i stället att som nu blott hänga upp sig på en och annan smekande valsmelodi eller på en
möjlighet till att poussera en populär
sångerska eller exponera några vackra
fruntimmersben och några dyrbara
skrädderi-och modistarbeten. Musiken kan väl vara smaklös, men är åtminstone i och för sig aldrig osedlig; texten är ofta
bådadera, och livad värre är, han drager då ned äfven musiken till det lascivas sfer. Micaelas vackra arragonese i »Både hjerta och hand» skulle göra sig mycket
vackrare i en mindre tillkryslad och afsiglligt betänklig situation, hvilken nu på
förhand neddrager stämningen till en nivå, som är underlägsen musikens egen. Att hoppas någon förbättring från tcateregarnes sida synes emellertid vara fåfängt. Icke häller lär staten eller
kyrkan kunna blanda sig i saken, såsom hr Malmström synes vilja; förbudet mot sångkafeer, hvarom förf. talar, är ju — om det ens ännu existerar — för öfrigt betydelselöst (vide: varietéteatrarne samt de s. k. »hundfröjderna» i Blanchs kafé i vintras). Frågas då: kan icke
pressen uträtta något? Hr Malmström
utslungar en förebråelse mot pressen, och dess värre frukta vi den ej är alldeles obefogad. Vi vilja dermed icke säga, att ej
musikreferenterna i allmänhet gjort sin pligt genom att med klander anmäla
upptagandet af åtminstone de mer än lofligt korkade eller obscena alstren: ja man har till och med sett tidningar, hvilka annars äro denna genres adoratörer, någon gång, när oblygheten gått altför långt, hälla händerna för ansigtet — och det är ju vackert så! Nej, vi syfta icke pä kritiken, men väl på det vidsträckta puffsystem, hvaråt operetten har att fröjda sig, och som ofta står i den löjligaste inkonseqvens med musikreferentens
efteråt kommande förkastelsedom. Det förefaller oss som om hvarje tidning — oberoende af sin ståndpunkt — dock borde iakttaga följdriktighet i sitt eget handlingsätt och icke låta Belzebub
söndra sig mot sig sjelf. Vi se emellertid i andanom hurusom en teaterdirektör, som nyss läst en förkrossande kritik öfver den dagen förut framförda operetten, med rättvis skadeglädje jämför detta nummer af tidningen med ett föregående, der, innan pjesen var gifven men efter
teaterdirektörens egen uppvaktning och
anhållan, intogs en rekommendation af samma pjes, grundad på utlänska
reklamer, jämte välvilliga ord om direktörens påpasslighet och arbetsamhet, om tiden för operettens uppförande, med
uppmaning till allmänheten att för all del icke försumma sig, samt förteckning på
personalen, kanske äfven på primadonnans klädesplagg eller de hänförande
dekorationerna i andra akten. Detta är ju jämt upp alt hvad direktören önskat, och en efteråt kommande förkastelsedom kan dä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
