Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kraus återuppstånden.
J£äsaren torde erinra sig, att bland
det galleri af porträtt till »Svenska
’kapellmästare», som först olfentliggjordes
i denna tidning förlidet år, saknades
Kraus’ anletsdrag. Vi ha ej häller
sedermera, trots ifriga forskningar och
rädfrågningar hos kände
samlare, lyckats uppspåra
någon afbildning af dessa
drag. Man döme då om
vår glada öfverraskning,
när vi oförmodadt från
andre stadsläkaren i
Norrköping, hr Wilh. Bergsten
— densamme som för
några år sedan lyckades
upptäcka Leopolds första
skaldeförsök och derför
erhöll ett Svenska
akademiens erkännande — lingo
mottaga ett bref, hvaruti
hr B. säger sig hafva på
en auktion öfverkommit
32 silhuettblad, deribland
profiler af Schröderheim,
Vogler, Lidner, Belhnan,
Wallqvist samt — Kraus.
Vi anhöllo genast att få
låna det sista märkliga
bladet, hvilket beviljades,
och hvarföre vi härmed
aflägga vår tacksägelse.
Hr B. säger sig
naturligtvis ej kunna ansvara
för likheten, men finner
en garanti för
densamma deruti, att liere af
de öfriga silhuetterna,
synnerligen
Schröderheim och Wallqvist, fullkomligt troget
motsvara den uppfattning af desse mäns
utseende, som man genom andra porträtt
af desamma bildat sig. Härtill kunna
vi lägga, att åtminstone teckningens
ålder intygas af det gulnade papperet och
den ålderdomliga stilen i det vidfogade
namnet: Kraus. Att emellertid denna
silhuett måste vara kopia och icke tagen
under Kraus’ lifstid, synes af papperets
vattenstämpel, som visar siffrorna 181
(slutet bortklipt). Kraus dog nämligen
1792.
Silhutten — som synes vara utförd
i tusch och här införes i träsnitt —
visar en mycket ungdomlig profil (man
erinre sig att Kraus’ lifstid nästan full-
komligt sammanfaller med Mozarts och
att han liksom denne dog ung), med
synnerligen rena och vackra drag, sådana
man mycket väl kan tilltro den genialiske
och finkänslige tonsättare, som var
Kellgrens intime vän och Marianne
Ehren-ströms idol. Baktill tyckes håret fälla
ned i vågor mot stångpiskan eller
rosetten, och hufvudet täckes med en bred-
skyggig hatt af en form, som ej sällan
skådas på teckningar frän denna tid.
»Kraus återuppstånden» ha vi betitlat
vår artikel. Ja väl, men det är —
äf-ven om porträttet är troget — dock
blott en skugga. Sin verkliga
äterupp-ståndelse kan han för öfrigt blott fira
i sina återuppförda verk. Vi ha
längesedan ifrat för en sådan
uppståndelse, dock
hittills förgäfves. Hvarken
behagade k. teatern taga
den minsta notis om värt
förslag att begagna Kraus’
»Dido och Eneas» till
jubelopera vid
hundraårsfesten, ehuru denna
opera var den för
operahusets invigning
ursprungligen hestälda, och ehuru
ett sådant försök nu
kanske hade lyckats bättre
än med »Gora och
Alon-zo», som är mindre
genialisk. Ej heller ha
symfonikonserterna och
kam-marmusiksoareema ännu
tagit itu med vår
främste instrumentalkompositör från förra
århundradet, och detta oaktadt
denne är af sådan
betydenhet att år 1783, dä
han skref sin
c-mollsym-foni, hade sjelfve Mozart
ännu icke gjort någon
lika storslagen sådan. Vi
rekommendera utom
denna symfoni äfven den
mera glada i Ess och
den praktfulla
instrumentalfugan i D, äfvensom uvertyren
till Dido och Eneas, som af Frigel
likställes med Glucks Iphigenie. Vi kunna
svårligen föreställa oss att Musikaliska
akademiens bibliotek skall vara någon
grundmurad sarkofag öfver våra • hästa
tondiktares tankar. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
