Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett musikaliskt original.
gjH^|en som pä femtiotalet någon tiil
uppe-“sgp’ höll sig vid norra foten af
Thiirin-gerwald, skall nog kunna erinra sig en
äldre man, hvilken sommar och vinter
klädd i en gammal nattrock, med en
utnött pelsmössa på hufvudet, byxor, som
merendels voro instuckna inom
stöfvel-skaften och en lång tobakspipa i
munnen, vandrade från en ort till en annan.
1 byarne inqvarterade han sig hos
skol-lärarne och belönade vanligen deras
gästfrihet med en fantasi pä kyrkoorgeln,
som älven den ömtåligaste kritiker skulle
ha lyssnat på med förtjusning. I
städerna promenerade han i sin
besynnerliga kostym till ungdomens förnöjelse
långsamt genom gatorna, till dess hans
öra uppfångade tonen af ett piano;
hvilken lät höra sig från något öppet
fönster. Derpå gick han med glödande
ögon efter ljudet ända till dess han
funnit det rätta rummet, och utan att bry
sig om det eleganta sällskap, som kunde
vara församladt der, ja utan att besvära sig
med ’ett enda ord till förklaring,
beraäk-tigade han sig pianot och begynte spela
till de närvarandes stora förblulTelse,
hvilken dock snart öfvergick till andlös
beundran. Visserligen hände det ibland,
att han under sitt fantiserande glömde
hela verlden och timtals satt qvar vid
pianot, till dess man gaf honom till
känna all han började blifva besvärlig. Med
en majestätisk axelryckning och en min,
som uttryckte det djupaste förakt,
lera-nade han då huset utan att yttra ett
enda ord och begaf sig till ett hotell,
der, såsom han visste, det fans ett
annat piano i samlingssalen. Nästan alltid
utbröt ett stormande bifall, när den väl
bekante figuren inträdde, men först
sedan han sett en flaska vin framför sig
och fått skölja ner den förargelse, han
utstått nyss förut, kunde han låta sig af
allas böner bevekas att spela på nytt.
Härmed betalade han också förtäring
och nattqvarter samt vandrade vidare
dagen derpå i morgongryningen.
Denne man, som utan rast och ro
och med ett oföränderligt uttryck af
förtrytelse i sitt ansigte drog genom landet,
hette Louis Böhner och med honom
gick en man förlorad, som var utrustad
med den största musikaliska begåfning
och tillika såsom menniska hade den
förträffligaste karaktär.
I tidigare år var Böhner en allmänt
beundrad musiker; utom mänga andra
kompositioner af honom har man ett
»Ave Maria» (utkommet hos Breitkopf och
Härtel i Leipzig), hvilket ännu går i nya
upplagor — och för en ärorik
lefnads-bana stod honom ingenting annat i
vägen än — hans egenheter, dem han
med den jernharda fastheten i sin
karaktär ständigt vidhöll. Han var son af en
bonde frän Töttelstedt i Gothatrakten
och hade satt sig i sinnet att i
lefnads-vanor, umgängeston och drägt förblifva
bonde och att såsom kontrast till de
moderna virtuoserna med deras hofma-
ner och fina kläder, hvilka personligheter
han djupt föraktade, bryta sig väg
endast genom sitt snilles makt. I början
förskaffade honom denna kontrast, såsom
originalitet betraktad, en hastig framgång
på hans konstresor, men snart, då
nyhetens lockelse ej mera verkade, stötte
honom hans grofhet öfverallt tillbaka.
Alla bemödanden att få honom till
en större öfverensstämmelse ined hvad
som i verlden var brukligt slogo fel.
»Rocken och det fina talsättet gör ej
konsten!» var det svar, med hvilket han
afvärjde alla angrepp på det
bestämdaste sätt.
Böhner förföll allt mer och mer, då
han såsom den fria fogeln i skogen
aldrig tänkte på morgondagen och med
det han för tillfället kunde förtjena
ständigt hushållade efter ingifvelse af sina
besynnerliga nycker och infall. Så kunde
han hyra sig en konsertsal, som på det
mest lysande sätt eklärerades, innestänga
sig der med en korg champagnebuteljer
och ett piano och tillbringa hela natten
med musikaliska fantasier, — eller ock
valde han ut en ensam plats på ett högt
berg, der man hade en vidsträckt utsigt
och lät der, alldeles ensam, servera sig
en fin måltid utan att tänka på kostnad
eller andra omständigheter.
Då slutligen hans pekuniära
förlägenhet biel’ alltför svår, drog han sig full af
förbittring mot menskliglieten undan till
sin födelseort, der församlingen såsom
ett erkännande af hans storhet, fritt
öf-verlät åt honom begagnandet af en
herdekoja. Der komponerade han, utan
något piano och endast betjenande sig af
en på ett bräde uppritad klaviatur,
en mängd stycken, dem han vanligen
för en spottstyfver sålde till den för-
ste. som kom i hans väg. Med hans
båda förnämsta verk, som han der satte
i musik, gick det ännu värre.
Del första var ett oratorium, med
hvilket han en bister vinterdag begaf sig
å väg till bokhandlare X i Y. Han
begärde hundra thaier för sin komposition.
»Men i Guds namn, Böhner!» utropade
den gamle X. då han genombläddrade
manuskriptet, »hvem skall köpa det der?
Här står 6 par pukor, 12 basuner och
8 horn, det kan på sin höjd komma att
uppföras en enda gång vid någon
storartad musikfest — hur skall jag kunna
få igen så mycket som tiondedelen bara
af tryckningskostnaden?»
Böhner blef blossande röd i ansigtet,
men X. af bröt svaret, som sväfvade på
hans läppar.
»Vänta dock, jag vill göra er ett
förslag, — jag kan nog förstå att arbetet
är godt! Vill ni ej ändra
instrumentationen, så att det kan utföras af en liten
orkester?»
»Jag ändrar inte en not, herr X!»
»Så, hm! kunde tänka det. Vet ni
Böhner, en annan skulle låta er genast
gå er väg —, men jag känner er, ni är
nu i daliga omständigheter, ehuru
visserligen ej sjelf skuld dertill — men det
angår mig inte. Jag vill säga er mitt
sista ord. Jag ger er 50 Thaier för att
hjelpa er och vill ställa till en
subskription å ert verk, kanhända kunna vi bli
af med tio eller elfva exemplar deraf.
Den förlust jag lider derpå kanske mina
barnbarn kunna få ersatt af detsamma.
Men vill ni arrangera pjesen så, att en
förnuftig menniska kan hoppas få
afsätt-ning på den, så betalar jag er 150
Thaler.»
Böhner blef röd som en kalkontupp
i ansigtet.
»Om ni tänker att man kan ändra
ett musikaliskt konstverk, så, som
skräddaren ändrar en rock, då är ni oerhördt
dum, herr X!» utropade han. »Och om
ni anser er sjelf kunna sätta pris på ett
snilles produkter, så är ni förfärligt
enfaldig. Jag säger er, att ni vanhedrar
mitt verk genom ert anbud. Vill ni,
sådant det är, ge mig hundra Thaler
för det eller ej?»
»Nej, Böhner!»
»Godt, så vill jag hellre förstöra det
än låta det komma i händerna på er,
ni kristne jude!»
Och innan den gamle X. hann resa
sig upp, låg manuskriptet längst inne i
den gammalmodiga kakelugnen, der en
sprakande brasa flammade som bäst.
Men Böhner gick tillbaka till sin
herdekoja i byn och tyckte sig rikare, än
om han haft i sin ficka dubbla summan
af hvad han begärt.
Hans andra större verk var en opera
»Der Dreiherrenstein», till hvilken han
hade planen i sitt hufvud men som han
komponerade helt och hållet utan
textbok. Mänga bitar ur densamma blefvo
utförda i Coburg, Gotha och Hamburg
såsom konsertstycken, men ända till sina
sista lefnadsdagar sökte han förgäfves att
få fatt i en diktare, som ville gå in på
hans barocka idéer och hade färdighet
nog all underlägga de gifna melodierna
en värdig text.
Innan Böhner försjunkit i det tillstånd
vi här i början skildrat, ryckte han ännu
en gång upp sig i ett ögonblick af svår
nöd. Den siste uppriktige vän, som
återstod honom, var musikdirektör i Gotha.
Till denne kom han en morgon med
enträgen begäran att han skulle arrangera
en konsert för honom.
»Men Böhner», sade denne, »hur
tänker ni då uppträda? Edra kläder äro ju
nästan alldeles utslitna och dessutom vet
ni hur få vänner ni förvärfvat er här
genom edra hondmanér!»
Böhner ryckte på axlarne och
förklarade i sitt betryck att han ville göra
någonting för att behaga publiken, bara
han kunde få till stånd en konsert.
»Kan ni då till i afton skaffa er en
svart frack och ordentliga byxor?»
frågade musikdirektören efter litet
betänkande.
»En frack? måste det vara en frack.»
»Ja, Böhner, och det vore väl, om
nöden en gäng kunde göra er förnuftig.»
»Godt, jag skall skaffa mig en frack!»
blef svaret, som åtföljdes af en mörk
uppsyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
