Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Rätt så, Boliner, och jag skall
genast sätta mig i rörelse för att bringa
konserten till stånd. Jag lofvar er 50
thaiers inkomst. Är ni nöjd med det?»
»Ja, herr direktör!»
Längre tillbaka i tiden bodde en baron
T—z, en stor musikvän, i Gotba, hvilken
hade gjort sig stor möda att omvända
vår musiker från hans obehagliga
egenheter. Nu var mannen död, men hans
son lefde såsom kammarherre vid
hertigliga hofvet. Till denne vände nu Böhner
sina steg.
Betjenten ville förvägra inträde åt
den paltigt klädde figuren.
»Åsna!» sade Böhner energiskt, »jag
var den gamle herr baronens vän och
måste tala med hans son. Begriper du?
Anmäl mig!»
Betjenten åhörde dessa ord helt
förbluffad och dörrarne -öppnade sig för
virtuosen.
»Jag är Böhner, herr baron!» sade
han, i det han inträdde till
kammarherren, som förvånad blickade upp på
honom.
»Böhner? Jag känner ingen familj
med detta namn. Hvad vill ni?»
»Jag var en vän till er far men har
ej velat följa alla hans uppmaningar att
kläda mig modernt, såsom ni kan se pä
mig. Nu är jag tvungen att göra det,
då jag kanske annars ej kan gifva min
konsert i dag.»
»Men min herre —»
»Vänta, herr baron. Ni har en
utmärkt svart frack och lika så präktiga
benkläder, såsom jag i dag fick se på
gatan. Då jag nu är i stor förlägenhet
rörande dessa klädespersedlar, så får jag i
er herr faders namn bedja er att för i
afton få låna dem!»
»Herre! är ni förryckt?» utropade
kammarherrn i vredesmod.
»Jag kanske kommer att se litet
förryckt ut, om jag i en kammarherres
kläder utöfvar min konst», svarade Böhner
kallt, »men ni kan vara öfvertygad om
att er herr lär skulle fröjda sig i sin
graf, om han såge mig i ett sådant
tillstånd.»
Kammarherrn ringde.
»Kasta ut den här karlen, Johan!» och
innan Böhner hann att besinna sig, fann
han sig temligen omildt placerad ut på
gatan.
Till hans lycka kom musikdirektören,
som straxl efter honom lemnat sin
hostad, framåt gatan och mot denne såsom
upphof till frackidén släppte nu Bölmer
hela sin vrede lös.
»Ah, en sådan menniska!» utropade
musikdirektören, skrattande, »med er är
det som att kosta krut på döda kråkor!
Gå nu hem till ert logis; men leninar
ni det om också bara pä en minut,
innan jag kommer och hemtar er, så tar
jag tillbaka mitt löfte rörande konserten.
En drägt åt er skall jag sörja för.»
Böhner lydde brummande.
Redan samma eftermiddag var
underrättelsen att Böhner skulle uppträda i
svart frack, äfvensom historien om hans
misslyckade lånaffär bekant i hela staden,
— konsertsalen var alldeles fullsatt på
aftonen. Böhner blef så fort han visade
sig i den lånta fracken mottagen med
applåder och allmän munterhet och till
sist helsad med beundran.
Efter konsertens slut lemnade honom
musikdirektören 50 thaier och sade: »Gå
nu tvärt hem till er by, köp er i
morgon en ordentlig rock och tag vara pä
edra penningar.»
»O min vän!» utropade Böhner, i
hvars ansigte minnet af förra tiders
lycksalighet afspeglade sig, »jag skall i denna
dag återvända hem, men först dricka vi
en flaska tillsammans.»
»Det kan jag inte förr än om
lialf-annan timme!» svarade vännen, »men
jag skall emellertid komma, och dä dricka
vi en flaska öl, som jag vill betala. Hvar
hor ni då?»
»På Mohren», lydde det något
låg-mälta svaret.
»Mohren? — Som jag säger: ni är
oefterrättlig! men jag har lofvat och jag
skall komma.»
»Mohren» var nämligen det bästa och
dyraste värdshuset i residensstaden. Med
en skakning pä hufvudet frågade
musikdirektören på qvällen efter det rum, i
hvilket Böhner logerade.
»N:o 1», svarades det.
Men såsom varande det första
rummet i huset, brukade vanligen endast de
rikaste adelsmännen logera der.
Ännu mera skakande på hufvudet
gick han trappan uppför, öppnade den
anvisade dörren och blef stående der,
som om han träffats af slag.
Pä en elegant soffa satt Böhner
insvept i en turkisk nattrock, ur en
turkisk pipa rökande en välluktande tobak,
med ett bord framför sig, på hvilket fyra
vaxljus brunno, och i hvilkas sken
glänste två präktigt slipade glas och två
flaskor champagne.
»Böhner!» utropade musikdirektören
häpen, »är ni då verkligen totalt
förryckt !»
»Förryckt? nej visst icke, gamle käre
vän; kom nu hit, låt oss dricka och än
en gång känna oss riktigt sälla!»
»Nej, jag tar inte ett steg i det här
rummet», svarade den förbittrade gästen.
»Hvad är det för en pipa ni röker ur ?
och dessa glas, och denna champagne!
och denna nattrock — Herre min Gud,
hvart har väl edra pengar tagit vägen?»
»Ni vill se mina pengar?» svarade
denne och tog fram ett tvågroschenstycke
ur fickan. »Här är pengar, och var nu
inte någon filister längre, utan kom hit!»
»Böhner!» ropade musikdirektören
uppbragt: »Ni har i dag förlorat er siste
vän. Ni är och förblir en narr och
jag vill ej vidare ha med er att göra!»
Han ämnade begifva sig ned för trappan
igen, men Böhner hade sprungit fram
som en blixt och drog honom åter in i
rummet.
»Min vän», sade han allvarligt. »De
här glasen förarga dig, de kosta något,
men hvad gör det?»
Och innan den andre hann säga ett
ord fiögo de båda ut genom det
öppnade fönstret. »Denna champagne, denna
pipa» — båda följde glasen åt — »är
ni ej min enda vän, och är ni nu nöjd?»
Musikdirektören lät endast höra en
djup suck, tog sig med båda händerna
om hufvudet och skyndade ur rummet.
Sedan den stunden lyckades Böhner
aldrig få ihop en konsert; men den
turkiska nattrocken har vandrat omkring i
Timringen, till dess egaren slutade sina
föga ärorika dagar.
Paris-operans bibliotek. Det nya
bibliotek, som stora operan i Paris inrättat och för
någon tid sedan gjort tillgängligt för
allmänheten, befinner sig i operahusets första våning, i
de runt, som förut voro afsedda för det
kejserliga liofvet. Det egentliga opera- och
musikbiblioteket eger en fullständig samling af alla de
operor oeli balletter, som sedan operans
grundläggande 1071 blifvit uppförda der. Detta
jiitte-materiel — 25,000 band och häften — bestar af
följande hufvudafdelningar: 1. Partitur,
orkesterstämmor, körstämmor och roller till 250 operor;
2. Partitur och orkesterstämmor till 120
baletter; 3. 184 partitur utan orkester; 4.
Fullständiga orkester- och körstämmor till 94 operor,
till hvilka partituren fattas. Största delen af
dessa musikalier linnes naturligtvis i manuskript.
Utomordentligt många af dessa operor och
balletter, som gä ända ned till ar 1869, ha aldrig
blifvit utgifna, och 50 partitur i detta bibliotek
ha aldrig kommit till uppförande. För operans
och särskildt instrumentationens
utvecklingshistoria äro dessa manuskript af högsta värde,
många af dem iiro helt igenom utskrifna af
kom-positörerne sjelfva. Bland dessa kan man
siir-skildt nämna La tiaissance d’Osiris och
Daphnis et Chloe, af Rameau, första och
fjerde akten af Glucks Armida, talrika icke
utgifna stycken af Profeten och
Hugenot-terna af Meyerbeer, hvilken, som bekant,
rättade utomordentligt mycket, innan allt blef som
han ville ha det, fragment af Rossinis Wilhelm
Tell och Korints belägring m. m. Derefter
komma musikaliska autografer fran alla de
kom-positörer, som sodan operans grundläggning
skrif-vit flir den samma, bland andra af Piceini,
Sa-lieri, Sachini, Isoard di Malta, Grétry, Berton
ända ner till vår tid. Spontinis enka har till
biblioteket skänkt samtliga sin aflidne mans
egenhändiga partitur, Hérold ett egenhändigt
fragment af Zampa ni. m. Det specielt
dramatiska biblioteket räknar omkring 7,000 band och
innehåller en kopparstickssamling om 60,000
blad, hvilka samlats under loppet af två
århundraden af operans intendenter och äro af den
största vigt för kostymväsendet. Lika vigtig och
rikhaltig är en samling, som liestär blott af
originalteckningar af kostymer till 200 uppförda
operor och bal letter.
Förbjudna melodier. I dessa dagar har
konstaterats, att franska musici kunna göra sin
rätt som kompositörer gällande äfven gent emot
— positiv. Egaren af en karusell i Paris hade
i det positiv, som uppmuntrade den gamle häst,
hvilken drog det samma, och lockade publiken
att bestiga karusellens trähästar, inlagt melodier
ur “tömevilles klockor» och andra franska
operetter, utan att inhemta kompositörernes
tillåtelse. Han hade emellertid gjort upp
räkningen utan lagen af den 12 juli 1791 och artikeln
428 i strafflagen, som bekräftar denna gamla
lag. Han stämdes, måste betala 500 fr. i
böter och 25 fr. i skadeersättning utom sakens
omkostnader, och han har måst uttaga de
muntra melodierna ur sitt positiv. En tröst har
han qvar — verk af Mozart, Beethoven,
Wagner och hvem som eljest icke hör till »Société
des compositeurs et des auteurs dramatiques»
kan han ostraffädt använda för sitt positiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
