Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om ett yttrande af Pauline Lucca.
Af C. Kossmaly.
=H^fter ett meddelande, som gått genom
åtskilliga musikaliska och icke
musikaliska tidningar, skall Pauline Lucca
till svar på en besökandes anmärkning,
att Richard Wagner genom öfverdrifna
fordringar pä rösterna förderfvade de
bästa sådana, ha svarat: »Detta är bara
tomt prat. Hvarken Wagner eller
någon annan komponist ftirderfvar rösten
pä någon, som verkligen förstår att
sjunga. Våra sångare och sångerskor
nu för tiden tro, att när de ha studerat
ett är, så äro de fullfärdiga konstnärer
och kunna sjunga inför en stor publik.
Sex års flitiga studier beliöfs åtminstone
dertil], om rösten verkligen skall
utbildas enligt konstens alla regler. Må våra
konstnärer studera sina sex år igenom
och sedan flitigt öfva skalor, såsom jag
gör än i dag, och då skola vi också
hafva sångare, som icke blott kunna
sjunga Wagner, utan livad som helst.»
Visserligen är det lika intressant, som
tack värdt, dä en sångnotabilitet af den
betydenhet som en Lucca uttalar sina
af egen erfarenhet vunna åsigter om
konsten i gyllene, högst behjertansvärda ord,
och en hvar skall väl helt och hållet
instämma i hvad den berömda divan
sagt om »våra sångare och sångerskor»
nu för tiden, om den otroligt naiva
inbillningen att i en handvändning kunna
blifva konstnär, liksom om
nödvändigheten af ett flerårigt träget studium etc.
Annorlunda förhåller det sig dock med
en icke blott mot Richard Wagner utan
också mot några honom föregångna
operakomponister gjord anklagelse, mot
hvilken hon i slutfrasen inlägger
gensaga: den att Wagner och några hans
föregångare formligen arbetade pä att
ruinera rösterna. Denna förebråelse
gäller i första rummet de pä sångare och
sångerskor stälda öfverdrifna
repertoar-fordringarna, som mer eller mindre äro
af det slag, att de icke blott i hög grad
skada rösten utan rakt af kunna kosta
sångarne lifvet, i följd af de
ansträngningar som de förorsaka. Såsom
varnande exempel härpå vilja vi påminna
om tenorsångaren Schnorr von
Carols-feld.
Men denna ödesdigra verkan på
organet, hvilken ingalunda ensamt får
lill-skrifvas Wagners operor utan äfven
andra komponister (Spontini, Meyerbeer,
Verdi), beror å ena sidan på
tonsättar-nes ringa hänsyn till de särskilda slag
af röster för hvilka de skrifva, i följd
hvaraf t. ex. altstämmorna se sig hotade
med uppgifter och fordringar, som efter
naturens lagar knappt kunna ställas på
en sopran (Ortrud, Fides, Azucena); —
å andra sidan på den redan af Spontini
älskade och sedan af Wagner samt äfven
Meyerbeer och Verdi använda
ofantligt starka instrumentationen, som
tränger sångaren in på lifvet och nödgar
honom, för att kunna göra sitt parti
gällande, till röstansträngningar, dem hans or-
gan ej är vuxet, hvarför han snart
dukar under.
Att för öfrigt begäret för en
öfver-lastad instrumentation ej förskrifver sig
från i dag först utan redan under
föregående århundraden gjorde sig märkbar
och måste ha bringat skada, ja rent af
förderf, bevisar följande ur en gammal
Pariser-journal citerade epigram:
»Plus d’une Iphigenie et d’une Clytemnestre
Sont mortes it ringt ans, vietimes de 1’orchestre!»
till hvilket man med stor sannolikhet
anser Voltaire vara författare.
Från in- och utlandet.
Till direktör för k. teatrarne efter
öfver-intendenten H. West in har forord nats
intendenten A. Willtnan.
Fritz Arlberg tog d. 21 juni å
Djurgårdsteatern afsked frän scenen, enl. några uppgifter
för alltid, enl. andra åtminstone för lång tid.
Vi hoppas att det förra alternativet icke matte
ega någon grund och att det ännu måtte dröja
länge, innan vi nödgas teckna någon minnesruna
öfver den fräjdade sångarens afslntade sceniska
bedrifter. Hr Arlberg synes ännu vara i sin
fulla kraft och ätven hans sångröst är fortfarande
fullt användbar, åtminstone i mindre
ansträngande partier. Men väl är det med nöje vi se,
hurusom omretter af den art som »Lili» gä miste
om åtminstone en utmärkt framställare. Dess
torr skola de dö ut, ty ej sällan iir det uteslutande
genom ett förträffligt återgifvande som dylika
alster kunna lefva. Också kunna vi ej föreställa
oss annat, än att hr Arlberg såsom slutsten på
sin sällsynt ärorika skådespelarbana skulle önska
välja en värdigare uppgift än
trumpetaren-förföraren i »Lili», hvarmed dock visst icke skall
nekas, att denna roll med dess i alla akterna
olika faser ger den begafvade artisten tillfälle att
glänsa med en af sina mänga förtjenster:
mångsidigheten. Att linset var fullsatt och
ovationerna stormande behöfver icke särskildt sägas.
Johannes Elmblad har återkommit till
hemlandet och hufvudstaden, der han tänker
tillbringa sommaren. Hans fru, såsom liekant
mycket talangfull pianist, har nyligen under Franz
Liszts ledning fullkomnat sig i sin konst. Det
torde denna gäng under deras vistelse härstiides
blifva en möjlighet att få höra det här föga
kända, men i utlandet mycket värderade
konstnärsparet. — Enl. senare underrättelser kommer
lir E. nu icke att låta höra sig. lian leranar
snart landet, och är från i höst för 3 ur
engagerad i Wien.
–-+––
Hr Til. Blancli har i skrifvelse till Red.
anhållit om konstkritiska uppsatser och notiser
öfver hans utställning. Dess värre kunna vi
ej villfara denna begäran, emedan dylikt ligger
alldeles utanför vår tidnings uppgift, som är
uteslutande musikalisk. Emellertid må den i
allo utmärkta och hedrande konstutställningen
äfven af oss på det lifligaste rekommenderas.
Sångföreningen »Svea», som d. lOJuni
med mvcket erkännande konserterade i Ahus
kyrka, firade dagen efter sin tvååriga tillvaro
medelst en enkel kollation. Sångföreningen,
numera utgörande en väl sammansjungen
duhbel-qvartett, eger en ganska aktningsvärd repertoir
och har till sitt förfogande ganska goda
röstresurser. AT. Sk. P.
Sångarfesten i Trondhjem har varit en
storartad folkfest. Sedan man ordnat sig satte
sig den oöfverskådliga processionen i gang.
LTn-der oupphörliga hurrarop från de ofantliga
men-niskomassuma nådde slutligen taget upp till
»Kongsgården» kl. Vt 4 d. 17 juni. Här togo
de trondhjemska sångarne plats på den uppförda
estraden, och strax derefter tonade en ståtlig
välkomsthelsning af Grieg från den 150 man
starka kören. Då sången slutat, förklarade
fest-komitens ordförande den fi:te stora sångarfesten
öppnad i Nidaros. Hr Behrens, den berömde
sänganföraren, tackade. Första konserten gafs
aftonen derpå för en publik af 4,000 personer,
sä mänga den stora salen kunde rymma.
Jublande bifall mötte hvar oeh en af de
uppträdande sångföreningarnas sång och blomsterregn
höljde två gånger estraden. Hvarken
studenterna eller Kristiania köpmannaförenings
sångkör sjöngo denna gång. Andra konserten,
kvrko-konserten, säges vara obeskriflig. »Något så
mäktigt gripande, så öfverväldigande
högtidlig-hetsfullt — skrifver en korrespondent — som
då tonerna fylde det stora rummet, ljudande
tillbaka frän hvalfven och brusade öfver oss som
en ström, tror jag få af oss upplefvat. Särskildt
var det, då alla föreningarna samfäldt afsjöngo
Bernli. Kleins gripande »Himmel og jord skal
förgå», som intrycket af det brusande tonsvallet
blef så vidunderligt stort.» — Af en annan
korrespondent betecknas den tredje konserten, som
gafs den 19 på aftonen, såsom den dittills
varande festens glanspunkt. Då sjöngo
bergen-sarne, Kristiania köpmannaförenings sångkör,
studenterna, »Johanniterna» m. fl. af föreningarna.
Särskildt tog studenternas glänsande utförande
af »Olaf Trvgvason» och »Brumbassen» publiken
med storm och deras nedträdande från estraden
skedde under blomsterregn. Gripande eftfekt
gjorde slutnumret »Ja, vi elsker dette landet»,
som sjöngs af föreningarna samfäldt, och efter
hvars slut Behrens tackade allmänheten och
under sångarnes oeh allmänhetens entusiasm och
hurrarop utbragte ett »Lefve fiiderneslandet».
Svenska operasällskapet gjorde i
Köben-havn, såsom var att vänta, en storartad Ivcka,
och kritiken har varit enhällig i beröm.
Fröken Eks Margareta sades vara den vackraste
och mest poetiska af de mänga Margaretor man
der sett. Hr Langes Melistofeles ansågs vara
intressant oeh tilltalande, trots det han hade
att utstå jämförelsen med den omtyckte Scliram.
Hr Odmanns tenor frapperade såsom någonting
sällan hördt å denna scen. Hr Lundqvists
mäktiga stämma var der bekant förut. Fröken
Nie-boft’ excellerade företrädesvis i Carmen, fröken
Andersson i Konung för en dag. I allmänhet
berömdes ej blott de sköna rösterna utan äfven
tekniken, och särskildt framhölls artisternas
ensemble. — Hr Nordqvists lilla lexa åt
artisterna i ett tal, der han uppmanade dem
att taga exempel af Köbenhavn och lägga bort
de ovärdiga bugningarne för öppen ridå, var
ganska väl placerad.
Äfven om man nu tager Köbenhavns
beröm »cum grano salis» i betraktande af dess
egen operas underlägsna ställning, så varder
det dock alltid uppmuntrande. Ännu större
betydelse skulle ett uttalande ega från andra
utrikes orter, i fall artisterna beslöte sig för att
äfven der väga lyckan. Tanken är framkastad,
måhända är den ej alldeles förflugen. Vi ha
skickat våra studentsångare och vår
damqvar-tett utrikes, hvarför ej också vår opera? Säkert
är, att den i genomsnitt ej är underlägsen dem
pä många andra orter, om den än f. n. icke
eger några stjemor af allra högsta ordningen.
Men hur mänga operascener ega sådana?
––+––
Kristina Nilsson yttrar uti sin mycket
omtalade »essay» i tidskriften North American
Review bl. a.: »Enligt min åsigt ha
amerikanerna under de senaste tolf åren gatt högst
betydligt framåt i uppskattande af god musik.
Äfven på mindre platser har jag blifvit gladt
öf-vermskad att finna insigtsfull glädje öfver
klassisk musik. Denna företeelse har sannolikt sin
grund deri. att det i Amerika finnes så litet af
provinsialism. Det ymniga mätt af enskild och
offentlig rikedom, som utmärker Amerika, och
dess företagsamhet, som icke ryggar för de
största kapitalanläggningar, när det gäller en värdig
sak, framträda också i det stora antal
konsertsalar och operahus, i hvilka musikaliska
föreställningar kunna gifvas pä det mest fulländade
sätt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
