Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grossörer och monopolister, som i
England. Att under sådana omständigheter
en fri konstutveckling måste vara
oändligt försvårad, är ju helt naturligt; man
kan endast förundra sig öfver att den
fritt uppåtsträfvande nationela
musikriktningens svaga planta icke blifvit förqväfd
af de mäktiga parasiterna. —
Handelsmonopolet i musiken är så mäktigt, det
öfver hela England utgrenade
centralisationssystemet i fråga om konsertering är
så fast grundadt af de med stora kapi- I
taler arbetande monopolisterna, att ännu
årtionden väl komma att gå förbi innan
konsten lyckas afskudda sig de
handels-fjettrar, som omöjliggöra hvarje sund
utveckling af densamma. Jag anser mig
för den skull böra vid detta tillfälle rikta
en varning åt våra resande konstnärer. —
Hundratal af dessa olyckliga inbilla sig
finna i England ett Eldorado, som skall
fylla deras penningepungar. London är
ju stensatt med banknoter! Nittionio af
hundra bland dessa konstnärer vända
årligen tillbaka med tungt hjerta och tom
börs öfver Pas de Calais och skudda
Londons stoft af sina fötter, bedragna
i sina förväntningar. — Få hafva
för-tjenat någonting på affären. Rubinstein
och Sophie Menter äro bland pianisterna
de enda, som kunna uppvisa någon
nämnvärd finansiel framgång; Hans von Biilow
har ej på flera år varit der; Joachim
och Clara Schumann skola, om man får
lyssna till hvad som i förtroende
meddelats, tills för några få år sedan hafva
utlånats för så och så många pund
sterling för hvarje konsert och »dirigerats»
till Glasgow och Edinburg, Liverpool och
Manchester, Birmingham och Bradford.
Ett fåtal protegerade konstnärer,
knappt värdt att tala om, har stundom
lyckats genom inflytelserika
rekommenda-tionsbref till adeln (eller de judiska
han-delsfurstar och bankpotentater, som äfven
här kunna räknas till konstens
frikostigaste gynnare) kringgå
musik-handelscli-quens smala port och uppträda på några
mycket gifvande privatsoaréer, men ett
dylikt fräckt ingripande i monopolisternas
rättigheter hämnar sig ofelbart på dem,
som så tränga sig fram, i det osynliga
barrierer sedan ställa sig i vägen för
deras offentliga uppträdande. — Den lilla
framgång de »smugit sig till» var ruinen
för deras konstnärsutsigter i England; de
glömde att betala sin tull och gjorde sin
carriére om intet. Huru mången duglig
konstnär har ej i tysthet klagat för mig
sin nöd efter att rikare pä erfarenhet, men
fattigare på mynt ha vandrat åter till
hemlandet, der han åtminstone ej gått
miste om det erkännande, som är så
välgörande för konstnärshjertat.
Det är obegripligt hur den praktiske
och frihetsälskande Engelsmannen kan
ställa sig så under förmynderskap i
konstsaker. — Han saknar eget omdöme. —
1 frågfl om taflor litar han pä sin
konsthandlare eller följer blindt moderna,
såsom vid konstauktionerna i
Hamilton-palatset, då hundratals pund betalades
för en liten kopp eller ett litet bord från
14:de århundradet och tusental för
tvifvel-aktiga originalporträtt med otvifvelaktiga
»stamträd». — Äfven beträffande musik
fordrar han skvddsmärke; det som ej har
sitt trade mark är medelmåttigt eller
second rate, och han anser sig vara
en alltför god affärsman för att höra på
en »kringresande charlatan», som ej har
detta trade mark. Man kan ju ej taga
felt, om man vänder sig till erkända
auktoriteter, detta besparar honom för
det första mödan att sjelf utsöka
förtjenst-fulla konstnärer till sina soaréer, och
der-till är man ju säker att fä något
ordentligt för sina pengar. Vet väl den ädle
konstgynnaren i de flesta fall, under
huru-dana vilkor dessa engagerade och med
finaste skvddsmärke försedda konstnärer
spelat hos honom? När man i fullt
dagsljus beskådar de förhållanden, under
hvilka musikerna lefva i London, och har
tillträde till musik-handelsfurstarnes
palatser, der fru Musica putsar stöflorna åt
Mammon, så vänder man nog åter till
sitt »kyffe»; der flaxa för mänga korpar
och asloglar omkring för att den fria
sånggudinnan skall kunna röra sig i frisk
lifsluft. — Hon bara vegeterar.
En ytterligare orsak, och ej den
obetydligaste, dertill att musiken i England
saknar utrymme för sin fria utveckling
är monopolet på konsertsalarne. — Hela
London eger för sina fyra millioner
innevånare — huru många tror du väl, käre
läsare? Kanske tusen? Det lins ju öfver
2.000 kyrkor i London; det blir en pä
hvart 2,000-tal af innevånarne? Misstag!
Nå, hundra konsertsalar då, alltså en för
hvart 40,000-tal?
Icke heller det; der lins en, S:t James
Hall vid Regent Street, rymmande högst
4.000 personer, och denna hör nästan’
uteslutande till monopolisterna.
»Albert-Hall» i Kensington begagnas kanske 20
gånger om året till utförande af oratorier
och ibland af musikaliska Barnums till
monster-konserter med 20 bastrummor,
100 piccolaflöjter, 50 kontrabasar o. s. v.
och kan derför ej tagas med i räkningen.
K r i s t a 11 p a 1 a t s e t i Sydenham ligger långt
utom staden, och vidare hafva vi för
musiktillställningar de sällan till konserter
disponibla Willis Rooms och S:t
Georges Hall, och hland salar som på sin höjd
rymma 500 personer hafva vi Roy
al-Aca-d e m y - salen, Stein w a y- och N
eumeier-Hallsamt Marlborough-Rooms,hvilka
emellertid ej på allvar kunna komma
i betraktande dels för sin dåliga akustik
och tarfliga utrustning, dels för det tvång
som älägges i val af konsertflyglar. —
S:t James Hall är, den dag i dag är, i
Herrans år 1883, den enda brukbara
konsertsalen i London. Och beati
pos-sidentes sörja nog för, att publiken ej
heller der kan klaga öfver för mycken
komfort.
Af stora konsertföretag ges det fem.
a) De populära Måndags- och
Lördags-konserterna, som ega bestånd sedan
20 år tillbaka, utgöras af cirka 36
utmärkta kammarmusik-konserter under
höst-och vintermånaderna och patroniseras af
ett rikligt antal abonnenter, af hvilka
många äro tyskar och rika judar.
Clara Schumann är der än i dag
tillika med Joachim den enda säkra
dragningskraften, som alltid förmår fylla
kassan; till och med namn sådana som fru
Norman-Neruda, Janotha, Charles Hallé,
Marie Krebs och Paehmann förblekna
inför Londonboarne vid sidan af dessa.
Här hemmavarande konstnärer, huru
för-tjenstfulla de än må vara, blifva här
endast undantagsvis tålda, ty herr Chappcll,
direktören för dessa konserter, hvilken
mer än någon annan i England gjort sig
fortjent om kammarmusiken, känner sin
publik, — och den vill endast ha
någonting stort, d. v. s. främmande.
b) »Ballad-konserterna», hvilka ega
rum under samma tid på året, tjena en
stor musikhandel såsom monsterreklam.
Programmen bestå för det mesta af 20
eller flera solosånger, till största delen
utgifna af konsertgifvaren. — De bästa
engelska sångarne, Lloyd (tenor),
Sant-ley (bariton), Sims Reeves med sin
nu utsjungna men likväl än i dag
värderade tenor, F o 1 i (en irländare, bas),
irländaren M ay b r i ck(komponisten Stephen
Adams), fru Patey (alt), Mary Dav is
(sopran) hänföra å dem hvarje vecka en
stor publik, som visserligen är rätt
blandad men merendels enthusiastisk och
uthållig. Men du arma konst! De
starkaste sluttonerna vinna der det starkaste
bifallet. Sparsamt inlagda piano- eller
violinsoli af goda konstnärer blifva der
jemt och nätt tålda. — Äfven här känner
direktören sin publik, — och denna
tycker endast om lättfattliga, sötsliskiga
melodier och skarpt markerade rytmer.
c) Orkesterkonserter gifver den geniale
Wiener-kapellmästaren Hans Richter
årligen åtta stycken under det säsongen
är i sitt flor, och han bevisar genom
dem för hvarje år allt mer, livad en god
dirigent kan uträtta med det materiel
som finnes att tillgå. Han bjuder mest
på Beethoven och Wagner och dessa
med en hittills obekant liness i utförande
och uppfattning. Dessa konserter med
sitt konstnärliga utförande höra väl till
de förnämsta i England. — De förr sä
berömda och ansedda ph il harmonisk a
konserterna lida af ålderdomssvaghet
och närma sig sin upplösning.
d) De verldsberömda
lördagskonser-terna i Kristall-palatset under den
utmärkte dirigenten August Manns
ledning äro ännu fortfarande samlingsplatsen
för kännare af instrumentalmusik. —
Dåliga saker komma ej i fråga der.
Hvar-ken virtuoser eller komponister blifva der
uteslutande hyllade. — Ära den som
äras bör! En lagerkrans åt Mauns och
Richter! —
e) Oratorierna hafva under ledning
af den energiske organisten vid adelns
och den förmögna klassens skola i Eton,
Josef Barn aby, sin lokal i den
oin-nämda Albert Hall. Utförandet af dem
är vid jemförelse med Tysklands bättre
sångföreningar, ganska medelmåttigt.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
