Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 107
Musikpressen. August Söderman: Hjertesorg. Dikt af G. W etterhoff, komp. för sopran, cliör och
orkester (efterlemnadt
arbete). Pianoutdrag 1,50. Huss & Beer. » Die Wallfahrt nach Kevlaar. Dichtungvon H. Heine, komp. fur Baryton, Chor und
Or-chester. Klavierauszug. Neue Ausgabe (1883). 2,50. H. & B. Om den förre af dessa ballader är redan taladt i denna tidning för fyra nummer sedan, om den senare i förra årets sista n:r. Vi behöfva således ej längre uppehålla oss vid de förträffliga verken, endast anbefalla dem i alla
kör-föreningars åtanke, såsom det i sitt slag yppersta svensk tonkonst kan uppvisa. Andrens Hallén: Rhapsodie n:r 2 (Schwedische R.) fur Orchester. Arr. fur Pf. 4 H. vom Componisten. M. 4. Berlin, Raabe & Plothow. » Das Aebrenfeld von Hoffm. v. Fallersleben, fur Frauencbor mit Pf. M. 2,50. Leipzig, G. F. Peters. Öfver rapsodien — som är en annan än den i Stockholm gifna och uteslutande grundad på svenska folkvisor —
meddelade vi, kort efter dess framgångsrika uppförande i Berlin, utdrag ur två tyska tidningars omdöme, hvilka voro eniga i att framhålla dess originalitet, glänsande genomföring, rika men måttfulla
instrumentation o. s. v. Båda anmärka äfven dess fullkomligt symfoniska behandling, hvilken Deutsche Musikerzeilung särskildt framhäfver såsom en fördelaktig motsats mot »det brokiga virrvarr som man finner i Liszts rapsodier, hvilka man vant sig att betrakta såsom typen för en rapsodi.» Sist nämda omdöme är för oss så mycket angenämare att anföra, som det är precis samma förhållande till Liszt hvilket vi redan 1875 i A. B. anmärkt mellan Halléns symfoniska dikt »Fritiof» och Liszts »Symphonische Dichtungcn.»
Troligen är det Svendsen, som i afseende pä fastare hållning med sina ypperliga norska rapsodier verkat välgörande. Att Hallén emellertid tillegnat Liszt sitt opus, är ju på sin plats, då denne i alla fall gifvit upphof åt genren. För öfrigt får man icke glömma, då man dömer öfver Liszts rapsodier, att dessa äro gjorda öfver
magyariska och zigenarmelodier, hvilka äro de mest vilda och naturalistiska i Europa, hvadan en viss excentrisk formlöshet der kan vara på sin plats, då deremot de svenska folkmelodierna äro hland de
form-skönaste i verlden och således äfven fordra en mera logisk behandling. Ett element tro vi att Hallén kunnat med fördel bruka flitigare än han gjort, nämligen det kon- trapunktiska, specielt det kanoniska. Kändt är, hvilken humor som kan ligga i
imitationen, och å andra sidan huru många våra polskmelodier kunna kontrapunkteras med hvar andra eller ock kanoniskt med sig sjelfva. Härigenom uppkommer alltid en rikare väfnad, en mera dramatisk
komplikation och äfven det »rapsodiska» får en fastare sammanslutning. Vi säga detta såsom ett önskningsmål, icke såsom ett klander mot stycket, hvilket är förträffligt sådant det är. Äfven är valet lyckligt af melodier, som ega beslägtade
motivdelar. Ett annat önskemål vore, om man framdeles kunde åstadkomma någonting för det nordiska karakteristiskt ej blott i melodi utan äfven i harmoni, hvilket lättast synes oss kunna eftersträfvas
genom experiment på den eoliska skalan, som är den af våra folkvisor oftast
använda (näml. de med mollklang; en stor del gå dock blott i dur, och då oftast utan utvikning till dominanten, enl. livad vi måhända få tillfälle att uppvisa, då våra tekniska observationer på nordiska folktonen blifvit afslutade *). Den
ungerska folktonen är i harmoniskt afseende mera direkt vägledande och pekar genom sin skala (g a b ciss d ess fiss g)
särskildt på öfverstigande sextackordet med dess afledningar (ess g ciss, ess g a ciss, ess g b ciss. Jfr L. Köhler, Allgem. Musiklehre, Leipzig 1883, sid. 190). Men för att nu återkomma till ämnet från dessa mera allmänna funderingar, så kunna vi — så långt det är möjligt att döma af pianoutdraget — ej annat än till fullo instämma i det tyska
berömmet öfver denna rapsodi (naturligtvis med undantag af talet om den melodiska
uppfinningens »originalitet», då ju det hela — hvad tyskarne icke kunde veta — ej gör anspråk på att vara annat än en bearbetning af folkmelodier). Då det är att hoppas att stycket kommer upp på symfonikonserterna, skall det bli oss ett stort nöje att göra bekantskap med dess orkestrala skepelse. En mera sjelfständig tondikt och den i vår tanke hittills mognaste af samtliga Halléns kompositioner är det lilla
frun-timmers-körstyeket »Das Aebrenfeld». som man torde få höra på musikföreningens konserter. Hoffman v. Fallerslebens dikt skildrar en liten näpen idyllisk landtfest i sädesfältet, der gräshoppan är värden, skalbaggar, flugor, bin och mygg äro gästerna, samt trakteringen består af dagg och blomstervin. Musiken är ypperligt hållen, såsom en lätt och graciös, flyktigt poetisk lek, ej saknande sina ansatser af så väl humor vid tordyfvelns gravitetiska inträde, som vemod vid slutstrofen Heut ist gemälit (las Aebrenfeld, zerstöret ist das schöne Haus, und bin ist Kirmestanz und Sebmaus! — * Så mycket må nu nämnas, att denna
folkton ofta rör sig i intervall, bvilka kunde l>etraktas såsom ett tigureradt septimackord (t. ex. g b d 01 A. F. Lindblad har gifvit klaven i sin intressanta bearbetning af Neckens polska med liten septima. Hallén använder mycket ett snarlikt 7-ackord, dock i annan skiftning: g b dess f. Hvarken Mendelssohn eller Raff kunde bättre hafva träffat den rätta tonen. Emil Sjugren: Slafvens dröm. Ballad för basröst med piano. 1,50. Abr. Hirsch. » Contrabandieren. Spansk sång för bas med piano. 1,5 0. Hirsch. Två nya häften af denna talangfulla tonsättare motses numera alltid med
intresse, och man blir vanligen ej häller »skuffet». Helt olika till ämne och art, beteckna dessa båda stycken i lika mån afgjorda framsteg i afseende på denna objektivt målande karakteristik, som nu för tiden odlas såsom musikens nästan uteslutande uppgift och som ytterst pekar öfver på balladen och dramat såsom bäst mättande tidens musikaliska beliof.
»Contrabandieren» är emellertid mera lyrisk och kanske just derför mera frisk och inspirerad; dess karakteristik är blott stämningens, yrkets och nationalitetens. I sist nämda hänseende veta vi förut, att Sjögren med lycka behandlar bolerorytmen. Men äfven stämningens frimod och yrkets äfventyrlighet afteckna sig godt i Sjögrens toner, hvilka i allmänhet ega förtjensten att följa med tidens framsteg utan att derför urarta till altför abstrakta
wagne-ristiska nätbindningar. Sjögren tager
snarare svenskar och fransmän till mönster än tyskar. För den osängbara och
klangfula tyska tankemusiken bevarar honom hans sunda öra, äfvensom den för en sångkomponist alltid lyckliga förmånen att få skrifva för en bestämd sångare. Det är Johannes Elmhlads massiva bas (om hvars väldighet redan de båda
sluttonerna d’ — D i nämda stycke gifva ett begrepp), som vanligen bär Sjögrens melodier ut i verlden och särskildt i
Tyskland gör dem kända och omtyckta. — Ackompagnementet är särdeles
pianomässigt; det håller sig väl mycket i den djupa basen, men bidrager kanske just derigenom till det helas massiga tyngd, något hvarom vi ej vilja döma utan att hafva hört stycket utföras af den det är tillegnadt. »Slafvens dröm» är måhända mindre frisk fart uti, och dock måste man beteckna det såsom mera betydande än det andra, liksom det är utförligare och mera direkt målande. De anmärkningsvärda ställena äro de samma som i Longfellows vackra poem, hvars färgsaftiga romantik tydligen är det som mest inspirerat tonsättaren; det är liksom något af flamingons
djupröda glans utbredd öfver hela stycket. Inträdet af fraserna »Wide through the landscape of his dreams», »And then at furious speed lie rode», »Before him like a bloodred flag» är mycket lyckligt, äfvenså de följande tonmålningarna, särdeles af trumhvirfveln samt af flodhästen, som med sina tunga steg »erushed the reeds» (stället måste nödvändigt sjungas i original, emedan öfversättningen är misslyckad: musiken i */« takterna målar just detta »crushing», men hvarken något »flåsande» eller »rasslande». Ett annat prof på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
