- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 3 (1883) /
110

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

habaneran är egentligen blott intrycket
af något mycket bisarrt och monotont;
men hör man den om igen ocli från
scenen, sjungen med det förstånd som
fröken NieholT viste lägga i dagen, så
uppfattar man först rätt dess värde såsom
musikaliskt paradigma för den sydlänska
lättjan och makligheten, bakom hvilken
lidelsen så ofta glöder. Denna melodi,
som egentligen blott består af en
kromatisk skalnedgång, basen, som alt igenom
hvilar på en enda ton — denna
domnande rytm och tvära harmonisering —
alt bildar sig til! en musikalisk
sydlands-typ, som säkert är gripen ur lifvet.
Fransmännen ha rätt i att säga, att Bizet i
habaneran velat idealisera »la morbidesse.»

Galli-Marié, parisarnes Carmen, har
lagt denna uppfattning till grund för sin
framställning af titelfiguren, och fröken
NieholT följer henne till en del. 1 alt
fall mera än hon följer Trebelli, som i
Carmen skall hafva fullföljt det
garnin-artade ända till det grimaserande, det
hjerta ända till det karikerande. Jag
känner hennes Carmen blott från
habaneran, men efter att nu hafva hört denna
i förbindelse med operan, ser jag hennes
uppfattning alldeles sjunka till jorden.
Hon sjunger den alt annat än makligt,
tvärt om; hennes bråda öfvergångar,
forcerade tempo rubato, hela hennes manér
tecknar parisgaminen i stället för
fabriksflickan i Sevilla.

* *

*



Fröken NieholT danade sin Carmen
utaf den rätta fattningen af habaneran.
Hon såg otroligt oförskämd, näsvis ut —
men lät icke detta felaktigt slå öfver i
kätja eller vildhet, hvilket är frestande;
nej, liknöjdheten, det oryggliga hvilandet
på sin egen medvetna älskogsmakt —
det var hufvuddraget och det rätta i
denna figur. Det kom ypperligt fram,
t. ex. der hon ständigt svarar på
löjtnantens examinering med sitt eviga,
irriterande (legmatiska trallande. Det bröt
förträffligt igenom i det betecknande
draget, att hon ingenstädes egentligen
kommer i affekt; ej ens i de olika
kärleksscenerna eller då hon vill locka José
att svika fanan. Hon eldar blott
oupphörligt till älskog genom sin långa, djupa
blick, som samtidigt eggar och lofvar
alt, genom dessa likgiltigt framkastade
intetsägande ord, som säga alt. Aldrig
en stormande omfamning eller en
brännande kyss. Alltid denna smäktande
dvala i löftet om de hetaste önskningars
uppfyllelse — detta eviga solsken, som
utbränner hjernan, slöar sinnena och
tänder driften.

Sådan är hennes Carmen. Den var
förträffligt genomförd och uppenbarade en
betydlig intelligens hos fröken Niehoff
jämte dramatisk begåfning. Hennes sång
var utmärkt. Hennes altklingande
mezzosopran, med sin mörka stillastående glöd,
passade förträffligt till partiet och figuren.
Skolan är utmärkt; en lugn, hvilande ton
och en ypperlig frasering.

Carmen är den enda qvinliga roll af

betydenhet i operan. Den näst största
är Micaela, som i första och tredje akten
har några scener och ett par
solonummer. Hon är den sämsta figuren i
stycket, en riktig teaterdocka, som säkert
icke brås på Mérimée, hvars novell
»Carmen» eljest ligger till grund för operan.
Hon går omkring och vill kalla den
förlorade sonen tillbaka till dygdens och
pligtens väg och till hans döende moder.
Hon griper annars slätt icke in i
handlingen och kunde mycket väl ersättas pä
provinsteatermanér — med ett bref.

Men då skulle vi ju ha gått miste om
fröken Ek och hennes präktiga sång:
henne kunde icke brefvet träda i
stältet för.

Hennes stämma är en ljus sopran
med en välfonnad, vek ton, som blott
skämmes en smula genom en liten
halsklang. Det är uppenbart ett biljud i
stämman, som icke kan aflägsnas, ty
eljest hade det säkerligen skett. Fröken
Eks röstutveckling är nämligen så
betydlig, att den i motsatt fall också skulle
varit rättad pä denna punkt och vunnit
seger der.

Hr Ödman hade den i vokalt
hänseende otacksamma uppgiften att spela
älskaren, korpralen Don José. Partiet är
öfverdrifvet vanskligt och ligger icke för
hans stämma; han måste för ofta ned på
djupet och får blott ytterst sällan tillfälle
att hvila roligt i en musikalisk stämning,
der hans präktiga stämma rätt kan
utveckla sig. Enligt sägen skall ingen af
de betydande tenorer, som i utlandet
sjungit José, hafva förmått göra något af
partiet. Det är mer än sannolikt. Hans
utförande af rollen var icke dess mindre
särdeles anmärkningsvärde Något mera
manlighet skulle ha klädt honom och
öfver hufvud kunde han hafva spelat
starkare. Man förstod icke rätt att hans
Don José dräper Carmen.

Toreadoren hr Lange syntes denna
afton intaga hr Ödmans plats som n:r 1
i publikens gunst. Tycktes således vox
populi obetingadt vara för hr Lange, så
voro i stället »de lärdes» meningar
mycket delade om honom — icke så mycket
om sjelfva stämman, en god, vacker, men
ej särdeles stark basbaryton, som om
sångsättet, hvilket var så specielt franskt.

Hr Lange sjöng icke mycket »ut»,
men med en sombre, beslöjad klang,
som hade något inbundet i sig, men
ingalunda var illa. Det var åtminstone
mycken och fast »skola» — sedan kan
man ju disputera om värdet af denna
och sina sympatier för eller mot.

Den väsentligaste anmärkning, man
torde kunna rikta mot hr Langes föredrag
af toreadorens aria, är väl den att han
sjöng mycket smäktande — för
smäktande, med ett ihärdigt användande af
portamento. Men jag är visserligen
osäker om detta var manér hos sångaren
öfver hufvud eller om det icke med vilja
af hr Lange tillsattes till föredraget
såsom ett bidrag till karakteristik af
toreadoren — denna spanska typ, som enligt
pålitliga hemulsmän är en underlig bland-

ning af en chevaleresk slagtare och en
heroisk souleneur.

Det var något jag vet ej hvad i hr
Langes återgifning, som lät mig förmoda
detta; jag törs här icke bestämdt afgöra
»hvad är livad» — inför helt främmande
konstnärer har man i sådant hänseende
nästan blott en instinkt att rätta sig efter.

* *

*



Uppförandet af »Carmen» var som
helhet väl lyckadt, men icke rent ut en
sådan mönsterföreslällning som »Konung
för en dag». Kapellet, som blott haft få
repetitioner, hade en ingalunda lätt
uppgift i Bizets rikt och genialt
instrumen-terade musik. Tager man hänsyn till
bägge dessa faktorer, var resultatet godt
— men eljest blott någorlunda.
Nyansering och precision fingo åtskilliga gånger
sitta emellan. Ch. Kjerulf.

Internationella

No vitet- och Artistkonserter.

"j^l^i ha förut i en notis påpekat
tillva-<?-L- ron af dessa nya konserter i
Leipzig, men anse institutionen af sådan vigt
för dem hland vårt lands tonsättare och
exekutörer, hvilka vilja göra sig kända
utomlands, att vi nu mera utförligt
återkomma till ämnet, sedan vi från Leipzig
erhållit nödiga upplysningar.

Dessa konserter skola blifva ett slags
musikaliska utställningar, i viss mån ett
motstycke till den bildande konstens
expositioner. De skola ske inför ett valdt
publikum, under bistånd af hela kritiken
och under ledning af kapellmästar Hans
Sitt eller af respeetive tonsättare, samt
ega rum i det nya kristallpalatset i
Leipzig, egdt af Ed. Berthold, hvilken, jämte
nämde Sitt äfvensom kommissionsrådet
Kahnt och professor Zopff, är ledamot
af »Das Comité». En sakförståndig jury
skall — »i den mest humana riktning»
säges det — döma öfver hvilka noviteter
eller hvilka konstnärer som få tillträde
till konserterna.

Komponister och förläggare, som
insända nyheter till uppförande, förbinda sig

1) att lemna alt nödigt material,
såsom partitur och stämmor, i godt
stånd.

2) att erlägga den enl. nedanstående
tariff dem tillkommande andel i
kostnaden för utförandet, hvaremot
lokal m. m. erhålles gratis. — Det
insända får tillhöra hvarje art af
konsert-, kör-, solosång eller
kammarmusik.

Virtuoser och sångare tillåtas att
(på egen resekostnad) introducera
sig. Äfven de hafva att sörja för
samtliga stämmor etc. till de
stycken de ämna föredraga.

Den omtalade andelen i kostnad —
som insändes »an die Direction des
Krv-stallpalastes in Leipzig» före uppförandet
och efter juryns utlåtande — utgör för
orkester- och körverk, som vara i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1883/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free