Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meyer-Hartmann’ska saken i
Dresden.
’Jjjjen skandalaffär, som i Januari egde
■M-r3 rum mellan hustrun till
musikkritikern i »Dresdener Nachriehten» Ludvig
Hartmann oeli violinvirtuosen Waldemar
Meyer, har nu fått sin afslutning på ett
sätt, som väckt allmänt och rättmätigt
uppseende. Man torde erinra sig (se
n:o 3 af denna tidning) att herr Meyer
i Leipzig om herr Hartmann fällt
yttranden, som gingo ut på starkt tvifvel
rörande dennes redbarhet såsom kritiker
och följetongsredaktör i nämda tidning.
Fru Hartmann bjöd derpå herr Meyer
lill sitt hem under föregifvande att göra
honom ett meddelande, men i sjelfva
verket för att i närvaro af en student
Reichardt, samma person, som gifvit fru
Hartmann del af det yttrande, för
hvilket Meyer beskyldes, insultera denne
genom ett slag öfver hufvudet med en
ridpiska och ett slag med handen i ansigtet,
och detta, enligt herr Meyers påstående,
inom slutna dörrar. Då herr Meyer
stämde fru Hartmann inför rätta,
besvarade hon det med en anklagelse för
miss-firmande. Vid domstolen har en mängd
vittnen varit före, af hvilka somliga,
såsom hofoperasångaren herr Bulss,
musikhandlaren Franz Ries och (lere andra
forebragt ett rent af förkrossande
material angående Ludwig Hartmanns
bestick-lighet. Herr Bulss t. ex. uppgaf, alt
han endast kunde köpa sig till goda
kritiker af herr Hartmann genom skänker,
hvilka alltid öfverlenmades af honom vid
den tidpunkt, då herr Hartmann började
visa sig kylig i sina kritiker öfver herr
Bulss. Herr Ries intygade, att han före
uppförandet i Dresden af Briills opera
»Bianca» på uppdrag af komponistens
fader måste betala 500 mark ät kritikern.
Domen i denna sak, som kastar en ful
dager öfver konstlifvet i Dresden, lydde
på 5 månaders fängelse för fru
Hartmann jemte betalande af
rättegångskostnaderna, hvartill hon måste återtaga
anklagelsen mot Meyer, dä dennes yttranden
bevisligen i väsentlig mån grundats på
sanna förhållanden.
Domen väckte för sin oväntade
stränghet stort uppseende i alla kretsar; fru
Hartmann, som sjelf försvarade sig och
genom sättet, hvarpå hon gjorde detta,
förvärfvade sig föga deltagande, mottog
med lugn sin dom, mot hvilken intet
vad är möjligt. Hennes man har genast
efter rättegångens afslutande blifvit skild
från sin befattning vid »Dresdener
Nach-richten».
Pä oss (säger A. D. M.) som stå
utanför saken har hela denna angelägenhet i
mer än ett afseende gjort ett pinsamt
intryck, men på det hela taget måste man
önska alt förloppet med denna rättssak och
de afslöjanden som med den blifvit gjorda
skola verka på vissa förhållanden såsom
ett rensande åskväder. Att Dresden och
de konstnärer, som besökt den sachsiska
residensstaden suckat under en
bestick-lig konstkritikers förtryck och faktiskt
lidit deraf har sedan längre tid tillbaka
ej varit någon hemlighet mer. Men då
en man af sä stort anseende, både som
menniska och konstnär, som Hans von
Bulow af respekt för konstens värdighet
och Meiningerkapellets stora förmåga, när
han konserterade i Dresden ville
undandraga sig det ovärdiga oket och i ett
bref till redaktionen för Dresdn. Nachr.
undanbad sig herr Ludwig Hartmanns
kritik — livad gjorde dä alla de som
nu ropa ve och förbannelse öfver den
fallne kritikern, för att offentligen skydda
Bulows rätt i den allmänna sedlighetens
intresse? Man gjorde alldeles tvärtom;
man aft ryckte Bulows bref och
kommenterade det på ett för konstnären
missgynnande sätt. De rent sedliga skäl, som
drefvo denne till ett så ovanligt steg,
kunde man ej förstå; först en brutal
våldsgerning förmådde den offentliga
meningen att höja sin röst emot ett länge
bedrifvet ofog.
Men ännu en punkt erbjuder sig här
till betraktande. I hvilket bedröfligt ljus
framträda ej alla de, som tigga om en
kritikers gunst, hvilken de sjelfva veta vara
besticklig, och hvilken andra anse
tillgänglig för konstnärernas inverkan. Huru
ringa måste ej dessa herrar länka om
sin egen förmåga, hur tungt måste ej
hos dem fåfängan väga gent emot
medvetandet om det egna konstnärsvärdet,
då de kunna beqväma sig till att
framtvinga goda recensioner af en illasinnad,
partisk kritiker. Hvilket eländigt
godt-köpsrykte är icke det, som vinnes på
detta sätt, och dock hafva konstnärer
stridt derom, hvilka i hela Tyskland,
hvilket vill säga litet mera än Dresden, varit
beundrade och firade på alla håll. Gör
sig ej en komponist, som på ett så föga
ärofullt och konstnärligt sätt låter skaffa
sig ett qvitto på sitt arbetes värde för
att sedan låta det såsom reklam löpa
genom all verldens tidningar, till
medskyldig i förfalskandet af den allmänna
meningen? 1 fråga om bestickningar är den,
som försöker sådana, ej bättre än den,
som låter besticka sig, d. v. s. den som
för yttre personlig fördel sätter sanningen
å sido, och om det också kan medgifvas
att i de flesta fall, då sådant förekommer,
det ej handlar om förvridande af
sanningen utan förr om skydd för
sanningen enligt åsigten hos den, som gör sig
saker härtill — så att dennes efter hans
öfvertygelse förträffliga produktioner blifva
såsom sådana erkända och ej
underskattade —, så lemnar dock hela
manipulationen hos den, som utför densamma,
just ej något lysande vittnesbörd om hans
känsla för konstnärlig takt och värdighet.
Tragik och liumor ligga hvarandra, som
lx-kant, ganska nära. I)å en dag efter Richard
Wagners död »Tannhäuser» uppfördes på en af
de förnämsta hofsoenema, fogade det sig så, att
innehafvaren af titelrolen hela aftonen var
indisponerad. »Alltid stilfull!» menade efter första
akten en skämtsam kritiker. »Wagner dog i
går; hvad är alltså naturligare än att Tannhäuser
i dag sjunger med beslöjad röst.»
Carmen i Köbenhavn.
Från vår danske korrespondent. *
ndtligen kom då den så länge
motsedda »Carmen» till att gå öfver
vår scen. Men för att det kunde ske,
måste den svenska operan begifva sig
på gästning till oss, och ändå var det
i sista ögonblicket nära att blifva
ingenting af.
De förväntningar, hvarmed publiken
mötte den så mycket omtalta operan,
voro väl mycket stora; men det var
säkert icke någon del af åhörarne som
gick hem med- sviken förhoppning. 1
alla fall hafva de, som trott att franskt
är franskt och som i Carmen väntat en
annan Mignon, knappast funnit hvad de
sökte, nämligen ett vimmel af (lott
klingande, öronsmekande melodier, som man
följande dag kan tralla efter minst till
hälften och som ined otrolig lätthet kunna
omsättas i galloppader och kadriljer och
serveras på balerna i vinter. Detta slags
folk har på sin höjd ernått att få gå
hem med toreadorens sång i ena fickan
och habaneran i den andra.
»Carmen» är långt snarare slägt med
Delibes »Jean de Nivelle» än med Thomas
»Mignon.» Mignon är ett rent Parisbarn,
men både Jean och Carmen frukter af
de der i nyare lid icke sällsynta
musikaliska gallo-sachsiska förbindelserna. Det
är något bastardartadt med dessa barn
ännu, och det skall räcka tills racerna
varda tillräckligt blandade genom flere
led, men det bidrager till att förklara
och rättfärdiga den bisarra, bohémeartade
karakter, som är ett af deras förnämsta
kännemärken, och till att genombryta
det maniererade skal, som man absolut
måste igenom för att finna de många
guldkorn det innesluter.
En fransk kritiker har preciserat dessa
nyfranska sträfvandens resultat i orden
»Je reviendrai entendre cela», hvilka man
ovilkorligen säger till sig sjelf efter de
bästa musikstyckena. Sä mycket är säkert
att operan är värd att höra om igen;
enskilda ställen vill jag framhäfva såsom
särdeles lönande att lägga märke till och
söka förstå: sä hela början af andra
akten med den förträffliga
smugglarqvin-tetten, Carmens dans lill den
förunderliga Zigenannelodiens monotona och dofva
toner, som blanda sig med reträttens
hornsignaler utanför, hvilka kalla José
till kasernen, och den följande duetten
med de hänryckande verserna »Dit hort
der bergen blåna.» — Det är musik som
första gängen mera väcker undran än
beundran, men hvaraf man samtidigt pä
sin höjd anar rätta förståndet. Första
aftonen när man knapt igenom skalet;
den nästa är man vid kärnan.
Mera direkt förnöjelse har man som
sagdt af toreadorens här hemma redan
bekanta sång, af de vackra, fina
entre-akterna, pikadorernas marsch och dylika.
Det utbyte man första gången har af
* Denna uppsats var ämnad att intagas i
föregående nummer, men kora för sent att då
hinna inflyta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
