Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. von Flotows Minnen.
II.
En soaré hos inarqius de Custine.
dflvjku-quis de Custine, bekant genom
flera litterära verk, iivaribland det
om Ryssland väl är det mest betydande,
egde en ansenlig förmögenhet, ett
aristokratiskt namn oeli ett vackert hotell i
Paris. Han gaf präktiga, mycket besökta
soaréer, der man träffade de berömdaste
storheter inom konsten och vetenskapen.
Jag minnes ej pä hvems
rekommendation jag, som dä var alldeles okänd,
fick en inbjudning till denna krets af
berömda och utvalda. Herr markisen sjelf
kände jag endast till namnet, jag
der-emot var för honom alldeles främmande.
Det redan omtalade franska bruket alt
låta betjenten uppropa i salongen
namnet pä hvarje gäst, som anländer, skulle
hjelpa mig att lära känna de storheter,
som infunno sig.
För att ingen skulle undgå mig,
beslöt jag att vara den förste i hötel de
Custine. Jag var också den förste, och
det till den grad, att icke en gång den
anmälande tjenaren var tillstädes i
förmaket, hvarför jag kom oanmäld in i
salongen. För markisen, som vänligt kom
mig till mötes, nämde jag mitt namn
och presenterade mig som tysk. Han
märkte straxt min förlägenhet öfver att
ha kommit så tidigt och kände sig
manad att komma mig till hjelp med en
älskvärd anmärkning, i det han yttrade
sig med beröm om mina landsmäns
punktlighet, särdeles de tyska konstnärernas.
De sökte aldrig, när de koramo in i en
salong, att göra större effekt genom att
låta vänta på sig. — — —
Stund efter stund koinmo nu anmäl*
ningarne, och jag hörde namnen: Horace
Vernet, den berömde bataljmålarn, som
liknade en beduinhöfding med sin mörka
färg; derefter bildhuggaren baron
Maro-clietti, en ännu ung men redan berömd
konstnär; hans konstbroder grefve von
Nieuwerkerke; marinmålaren Gudin; Tis-
sot, lärd och medlem af Institut de Franee;
författaren Balzac; Appert, som blifvit
kall ad fängarnes välgörare på grund af
sin verksamhet för förbättringen af de
franska straffanstalterna; violinisten Artöt
och violoncellisten Franehomme.
Slutligen hörde jag uppropas namnet Chopin,
och denna personlighet lade beslag på
hela mitt intresse. Han förekom mig
lidande och nervöst orolig, temligen lång
till figuren men på samma gång sjukligi
mager. Han gick hastigt fram till
markisen, och jag hörde honom sagta fråga
denne: »kommer hon?»
»Jag hoppas det», blef svaret.
Jag ba< I en af herrarne vid min sida
upplysa mig om, hvem man vidare
väntade.
»Vet ni icke det», svarade han, »att
baronessan du Devant väntas?»
Då han fann mig ganska okunnig
om, hvad betydelse detta namn hade,
tillade han: »Baronessan du Devant är
ju den berömda författarinnan, som
kallar sig Georges Sand.»
Detta namn var mig väl bekant, jag
hade både läst och beundrat de flesta af
hennes romaner. Under samtalets lopp
fick jag dessutom veta af min vän lige
granne, att Georges Sand först vid en
mognare ålder inträdt på författarebanan
och att hon lefde skild frän sin man.
Den bekante literalören Sandeau hade
varit den förste, som uppdagat hennes
stora talang, som gjort henne
uppmärksam derpå och ledt hennes första steg
pä vägen till utmärkelse. Af tacksamhet
hade hon till pseudonym antagit första
hälften af hans namn och undertecknat
sina verk med »Sand». För tillfället var
hon oense med sin vän och beundrare,
och af den orsaken var han väl icke
med i hötel Custine.
Hvad som af denna berättelse är
sant eller’ diktadt vill jag lata vara osagdt,
men jag hörde det med några fä
förändringar af flera andra.
På en vink af en sin betjent
skyndade marquis de Custine ut och visade
sig straxt derefter med en dam under
armen, hvarefter den anmälande tjenaren
ropade med sleulorstämma:
»Madame Georges Sand!»
Alla skyndade henne lill mötes.
En livar ville vara den förste att
helsa pä henne eller ock alt bara fä se
den firade. Ät en gaf hon ett leende,
ät en annan ett vänligt ord, och ät de
mest gynnade räckte hon sin hand.
Till dessa sista hörde äfven Chopin.
Sedan den första rörelsen lagt sig,
hade jag lyckan att eröfra mig en god
plats, från hvilken jag kunde betrakta
den firade författarinnan. Vacker var hon
icke och ej mera ung; jag kunde ej finna
någonting ovanligt i hennes yttre.
Konserten begynte; efter ett par
nummer blef Chopin ombedd att spela. Han
föredrog en af sina täcka mazurkor. Hans
vänner påstodo, att denna afton låg det
mera känsla och djup i hans spel än
annars. Jag hade aldrig förr hört Chopin
och kunde således ej liafva någon
mening härom, men jag var hänryckt öfver
hans spel.
Då Chopin slutat, inträdde en längre
paus, och dä hände sig någonting för den
tiden otroligt: Georges Sand begärde en
cigarr. Icke en af de der
pappersciga-retterna med parfymeradt innehåll, nej
en verklig stor karlcigarr.
Man skall ha lefvat på trettitalet i
Paris för att kunna förstå hvad intryck
en sådan begäran, och delta lill af ett
fruntimmer, skulle göra på den hos
marquis de Custine församlade haute volée.
Vi ungt folk undveko på det
noggrannaste att påminnji om cigarrök, då vi
närmade oss ett fruntimmer. Vi rökte
ej en gång på morgonen samma dag vi
skulle i societet om aftonen. Sedan dess
har det nog blifvit annorlunda i Paris.
Den cigarr Georges Sand hade begärt
anlände, dörrarna öppnades till
trädgarden och föreställningen begynte.
Utrustad i hatt och kappa mot
kölden derute gick den berömda damen
opp och ned utan att njuta af någons
sällskap och blåste väldiga rökskyar i
luften.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 15 Augusti 1883.
Pris: Helt år 6 kr. Halft år 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
