Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fullkomligt obekymrad höll hon stånd
mot de hundra ögon, som riktades på
henne genom fönstren. L)e unga damerna
funno det originell, de äldre opassande,
de unge männen voro hänryckte, de gifte
herrarne voro oroliga och bekymrade
öf-ver delta dåliga exempel.
Liksom allt annat i verlden tager en
ända, så oek madame Sands cigarr. Hon
kastade bort stumpen och vände åter till
sällskapet.
Nu blef Chopin uppfordrad att ännu
en gång föredraga något. Till en
början afböjde han det, sedan förklarade
han att han ville improvisera.
Ett allmänt bravo belönade honom
på förhand. Han var just i begrepp att
börja, då han reste sig igen och hviskade
till markisen, att han endast kunde hemta
sin ingifvelse ur den berömda
författarinnans ögon, man skulle bedja henne att
sätta sig midt framför honom. Georges
Sand efterkom uppmaningen och tog plats
vid ändan af flygeln, kastande på den
musikaliske improvisatoren en lång blick,
som besvarades af honom, i det han
be-gynte.
De andra dödliga eller »odödliga» *
stodo eller suto i en ring omkring.
För-väntningarne voro spända till det yttersta.
Det är väl nu 40 år sedan dess, men
ännu minnes jag Chopins improvisation,
som om det varit i går. Han begynte
med flygelns djupaste bastoner och
frain-bragte med användande af pedalen en
bullrande åska, derpå gick han öfver till
en melodi i moll och slutade det hela
med en särdeles briljant triumfal sats.
Ett ändlöst jubel från hans åhörare
och en varm handtryckning af Georges
Sand, som säg mycket smickrad ut öfver
den ovation Chopin gifvit henne, blef den
store virtuosens lön.
Han reste sig, synbarligen slapp och
utmattad, frän flygeln.
Sällskapet bröt upp, och jag
rekommenderade mig, förtjust öfver att i
mar-quis de Gustine ha funnit en fulländad
kavaljer, aft ha hört den berömde Chopin
spela och fått se Frankrikes berömdaste
författarinna röka cigarr.
Ett sätt. En ung fransk grefve, som
för-lofvat sig med dottern i en högaristokralisk och
konservativ familj, önskade snart att kur.na slå
upp forlofningen. För att nå detta mal beliöfde
lian endast en afton, då lian liesökte sina
tillkommande svärföräldrar, slå sig ned vid pianot
och spela oeli sjunga Marseillaisen. Den gamla
markisinnan fick slag, fästmön dånade och
fadern körde ut honom, med tillsägelse att aldrig
återkomma.
Ett intressant porträtt af Mozart liar
genom Franz Hanfstiingels i Miinchen utmärkta
fotografiska efterbildning kommit till publikens
kännedom. Det är 1787 teeknadt efter naturen
af Doris Stock och befinner sig i
hofkapell-mästaren Eekerts i Berlin ego. Mozart
fram-ställes här med vida mindre milda och barnsliga
drag, än man blifvit van att se honom. Detta
hufvud framblickar energiskt, utomordentligt
klokt och tämligen skarpt.
* Medlcmmarne af Institut de France.
Vår Gud är oss en väldig borg.
11.
^ngen annan kyrklig melodi har af
äl-dre och nyare komponister, från Joh.
Walter till och med — Ridt. Wagner,
blifvit så mångfaldigt använd i olikartade
tonsatser, som vår nu omhandlade. Hon
har varit en tändnål för ständigt nya
inspirationer. Det kan ju icke falla oss
in att vilja upprätta någon fullständig
förteckning öfver alla dessa fall, —
hvilket skulle öfverstiga våra krafter, samt
dess utom blifva ett, ehuru vidlyftigt,
dock alllid ofullständigt arbete. Några
märkligare må omnämnas.
Den äldsta bekanta tonsättningen
öfver melodien är af Johann Walter
(t 1555), pä hvars original Luther
egenhändigt skref: »hat mir verehret mein
guter Freund Herr Johann Walter,
Gom-ponist Musieæ zu Torgau, dem Gott
ge-nade, 1530, Martinus Luther». Dernäst
anses Johann Kugelmann’s
trestäin-miga bearbetning frän är 1540, för två
sopraner och tenor, med melodien i
sist-nämda stämma — såsom närmast i
ålder. Här inträder eantus firmus efter
en kort inledning af sopranerna, hvilka
imitationsvis vid början af hvar versrad
föruttyda och sedan ledsaga den. Fä
samma sätt anordnad är Georg Rhaus
fyrstämmiga tonsats från 1544, med
melodien i basen. Det ovanliga läget, i
grundstämman, i dessa begge satser
anses härröra af de båda tonsättarnes
lik-stämmiga uppfattning, att den djerfva,
manliga och hjellernodiga sinnesart, som
uttalar sig i psalmen och dess sångton,
äfven vore den fasta orubbliga grund, på
hvilken hos de evangeliske den goda
saken berodde. »Mera träffande hafva text
och melodi aldrig blifvit förklarade än
i Johann Eccard’s (1553—1611)
femstämmiga harmoniska behandling,
hvilken på det uttryckligaste återger den
deri glödande inspirationen, tillika med
det djupa allvaret, den helga friden bos
ett gudaingifvet sinne» (v. W.). Vidare
märkes Agricolas (t 1556)
fyrstämmiga sats, med melodien i tenoren.
Stefan Maliu (före 1568) har i femstämmig
figurativ imitationssats melodien likaledes
i tenoren. Hos den lärde Seth
Gal-visius (Harmonin* cantionum
eccle-siasticarum 1597), heter det, pä tal
om melodier, att »den helige Ande sjelf
varit directorn och verkmästaren, såsom,
utom vid inånga andra, med beundran
kan förnimmas vid den fröjdefulla tonen
till Ein’ feste Burg ist unser Gott». Hos
Bartholomeus Gesius, den förres
samtida, se vi, för första gången, vår
melodi underkastad förändring, genom
tillsats af £ på åtskilliga ställen, hvaraf
följer förvänd modulation och vanställning.
1 Musæ Sioniæ (1609) af Michael
Prätorius förekommer hon i vexlande
fugerade sättningar för orgel. Af
Hans Leo Hassler (f 1612) finnes
en enkel karakteristisk behandling för
sångstämmor; dylika skrefvo äfven
Melchior Franck (1580—1639), Michael
Altenburg (1583 —1640) m. fl. Den
märklige koraldiktaren Johann Cruger
(1598—1662) har efterlemnat henne i
ett ganska storartadt partitur med
fyr-stämmig kör och fem obligata basuner.
Wolfgang Carl Briegel (f. 1626),
bekant som utgifvare af »Das grosse
Darmstädter Gantional» (1687, en
koralbok, hvari melodierna voro reviderade,
d. v. s. omgjorda och — förderfvade)
använde, påverkad af det italienska, då
redan i Tyskland allmänt utbredda, ytliga
eller teatraliska maneret i kyrkomusik,
vår koral i en af sina Evangelische
Gespräche på ett helt och hållet
konsertmässigt sätt, utan skymt af pietet.
Hans lefvande motsats var Joh. Se b.
Bach (1685—1750). Honom
tillerkänner historien i fråga om storartad,
konstnärlig anläggning och utförande i
behandlingen af Ein’ feste Burg — uti
Gantaten af samma namn — med rätta
högsta priset; vid sidan ar hvilken Men
-d e 1 s s o h n - B a r t b o 1 d y’ s
Reformations-symfoni, byggd pä samma tema, måste
träda i skuggan.
Giacomo Meyerbeer’s elTcktrika
användande af Lulhersången i operan H
uge-n otter na är, som man vet, också ganska
märkligt. * Inledningen, tematiskt grundad
på de begge första rytmerna, med vältänkt
anordning och sköna klangskiftningar,
bringar mot slutet koralmotivet i
oupphörlig stegring i förminskadt och i dubbelt
förminskadt tidsvärde (per diminutionem).
Alt emellanåt förekommer koralens
början i Marcels roll, afsjunges i midlen af
första akten af honom fullständigt; i femte
akten upptages den af qvinnokörer, som
albrytas af framstörtande, mordlystne
katoliker, och i slutscenen höras de första
takternas herrliga toner af Valentin, Raoul
och Marcel i en kraftfull unison
uppstämmas till ett Hosanna, som midt bland
mördarnes vapen uttalar offrens
dödsförakt.
Vid mångfaldiga såväl enskilda som
ock mera högtidliga tillfällen har denna
»lutherska kyrkans ädelsten» blifvit
begagnad till lifvande af tro, hopp och mod. **
Att den inom svenska krigshären,
särdeles såsom förberedelse till större fältslag,
blifvit afsjungen är allmänt kändt; så af
* Langb. Kirclienl., s. 92, innehåller, att
under religionsforföljelserna i Frankrike särdeles
i Paris, flera af de ined plågor och grym död
hemsökte protestanterna till sin tröst jemte vår
ps. n:o 135, uppstämde sången: Vår Gud är
oss en väldig horg.
** »An. 1631, säges thenna Psalm vara
sungen utur Kyrkonniren i St et in af en
Prcst-man, som ther i 4 åhr stått innemurad för tlien
ifwer han brukat i wår rena Evangeliska
Re– lig ions forsvarande; hvilket någre af våra
Swenska, som tlien tiden hade samma stad
intagit och ibland them salig
Ofwerst-Lieutnan-ten Herr Jöns Hjerta, sjelfva icke allenast,
några dagar å rad, med egna öron liördt, vtan
ock widare förspordt wara sant, tå the efter
vnd-fängit lof, muren öpnade och samma Prest
vt-togs; tlien tlier, sedan lian dem berettet lurad
nöge og fegnad honom i thet tronga rummet
till skyndad war och huruledes han af twenne
Inrita dufwor blifwit styrkter och vplyster, på
femte dagen therefter afsomnade.»
Ur Ilögmarcks Psalmopoeoqraphia
(anfordt af Beckman).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
