Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans v. Biilow, ha i (lere fall angifvit
dem falskt. Man lär blott ur studiet af
Arist oxenos att med säkerhet bestämma
dem.
W. påpekar vidare vigten af att
iakttaga cesuren, den manliga eller qvinliga
— såsom tecken hvarpä han för sin del
vill i koraler bibehålla fermaterna, något
som doek synes oss onödigt och i alla
fall endast antagligt under vilkor att
dessa sättas öfver pauserna mellan
versraderna och endast beteckna en ytterst
kort tidsförlängning t. ex., som W. sjelf
medgifver, blott en — samt angifver
derefter huru han i sin egen rytmiska
upplaga af Bachska fugor anbringat rytmiska
fraseringstecken, nämligen ett komma
efter kolagränserna och två komma efter
periodgränserna. *
Vi erinra oss här en gång for alla,
all \V. med perioder menar det samma
som vi, och med kola det som vi kalla
rytmiska »satser» eller »halfperioder».
Han fortsätter:
Liksom vid slutet på en vers legalot
afbrytes och andan hemtas, sä skall äfven
i instrumentalmusiken inom livarje kolon
herska sa vidt möjligt ett legatoföredrag,
som först vid slutet af detsamma
upp-häfves. Och om blott i den ena
stämman inträder ett kolonslut, under det
den andra stämman fortsätter, så torde
legaloupphäfvandet i den förra böra
medföra i den senare ett lindrigt ritardando
(= Aristoxenos" »irrationalitet»); dock är
detta beroende af styckets karakter. **
Ett sorgfälligt iakttagande af
kolagränserna, det må nu ske på hvad sätt som
hälst, gifver ät instrumentalinusiken en
reliefartad klarhet; det öfverflyttas pä den
musiska konsten något af plastikens väsen,
hvari grekerna stå på en för alla tider
oupphinnelig höjd. Melodien skall
genom skarp rytmisering blifva
genomskinlig och klar, skall mot rytmens energi
utbyta den grumliga sentimentalitet och
tanklöshet, som man betecknar såsom
elegant ledighet och i hvilken nervösa
personer och musikaliska medelmåttor
känna sig väl. — Och om inan pä detta
sätt utmärkte kola, så kunde man
utmärka den högre periodiska
enheten genom crescendoforedrag för den
första halfperioden och diminuendo för
den andra. ***
Westphals praktiska hjelpreda vid
tydningen af Aristoxenos’ rytmiska teorier
är framför alt Sebastian Bach, och han
har redan för några är sedan utgifvit en
»Allgemeine Theorie des musikalischen
Hhytmus seit .1. S. Bach». Den
Ari-stoxeniska och den Bachska rytmiken
— påstår W. — stå i ett rent af
underbart förhållande. Bachs rytmik är
utan den Aristoxeniska ej begriplig, men
* Ett dylikt komma ser man ofta i fransk
operamusik som tecken for andhemtningen.
** Xaver Sebarwenka angaf, som vi minnas,
ofta fraseringen både genom att lyfta handen oeh
att ritardera, hvarigenom t. ex. appassionatans
första sats fick en frappant ny belysning.
*** H. Riemann liar upptagit alla dessa
Westphals förslag oeh närmare utvecklat dem
i Mnsikalisches Wochenblatt.
omvändt kunde den Aristoxeniska utan
Bach endast i sina mest elementära
lärosatser begripas. Bachs »wohltemperirte
Clavier» är liksom exempelsamlingen till
Aristoxenos. Hvad denne store tänkare
upphygt på grundvalen af grekiska konstens
rytmopoji, det skapar ännu en gäng den
store konstnären Bach utan att veta
något om de gamle och blott i följd af
sin congenialitet med de klassiska
konstnärerna, i det att under historiens
kretslopp skönhetsidéen hos den grekiska andan
upprepar sig hos den kristligt moderna.
Westphals tanke att göra en
forn-grekisk teoretiker till lagstiftare vid
analysen och utförandet af vår tids rikt
utvecklade tonverk, komponerade 2000
år efter grekernas föga utbildade
musikfragment och af tonsättare, som om de
gamles rytmik ej haft någon aning, har
kanske just genom sin oerhörda dristighet
någonting omotståndligt tilltalande. Den
relativa sannolikheten för det riktiga i
en sådan idé ligger naturligtvis främst i
antagligheten deraf, att menskligheten är
ett helt med liknande skönhetsbehof oeh
analoga former för dess tillfredsställande
äfven under de mest olika tider. Men
detta inedgifvet, så får man dock icke
blunda för faran af konstruktion å
priori, utan bevislig historisk uppgift om
huru en Bach eller Beethoven sjelfva
tänkt sig fraseringen af sina rytmiska
afsnitt. Men till och med anlaget att
efterveriden, oberoende af tonsältarnes
egna okända afsigter, kan spekulera sig
till en estetiskt riktig frasering af deras
musik, så qvarstår doek faran af en
oriktig tolkning genom att pålägga denna
musik ett främmande fornåldrigt schema,
hvars detaljer ej alltid nödvändigt behöfva
passa in, äfven om de rytmiska
grundsatserna äro väsentligen desamma. Vi
skola i det följande se, alt det sista
verkligen är fallet och del i en ufverraskande
grad, enligt hvad W. segerrikt uppvisar.
Men trots delta påstå vi, att W.
grundligt misstagit sig i en rytmisk indelning
sådan som denna (i largot af Beethovens
essdursonat op. 7):
Enligt denna indelning skulle den
första klammern sluta med periodgräns (”)
och bilda ett kolon, som af W.
benämnes »Paion epibatus», emedan det har
samma qvantitet och betoning som denna
versform: T ¥ IT T w T- Hela den
andra klammern skulle tillsammans
utgöra ett kolon, som motsvarar versformen
»Stor epitrit»: Tt-?7r7T. Låt
gä nu för första klammern; den bildar
tydligen en fras för sig. Men huru kan
man låta hela den andra klammern löpa
ihop till ett helt, då ju tydligen en
bestämd gräns måste tänkas mellan dess
inledningstakt och det sedan på ass
börjande temat, hvilket nu inträder i ny
tonart (Dess), med ny beteckning (tenuto)
och ined nytt ackompagnement (staccato),
alt saker som visa att tonsättaren sjelf
just här (framför silTran 3) velat sätta
fraseringsgränsen? lnledningstakten är ju
ingenting annat än — en inledning, en
öfvergång, ett »hör på!» framför en
berättelse, ett mellanspel mellan
sångstroferna, en snirkel som fyllnadsgods
mellan två sjelfständiga partier af en
bygnadsfasad. Och äfven om man vill
sä nära som möjligt förbinda sjelfva temat
med den inledande modulationen, så är
dock mellan dem alltid en sä pass
väsentlig skilnad, att båda omöjligen kunna
sammanräknas såsom tillhörande en enda
fras.
Men hvad är då orsaken till
West-phals falska tolkning? -lo, emedan han
funnit att i en del grekiska verser (Oed.
Rex 483— 497 Dindorf) Paion epibatos
plägar omvexla med stor epitrit, sä skall
samma rytmiska vexling lata sig
igenfinnas äfven i den moderna musiken —
och Beethovens largo råkade blifva offret.
Vi ha med delta exempel bland många
velat varna för att blindt tro Weslphal
på hans ord, så förledande spirituella än
hans apercpier äro och så rättvist
uppseende de än väckt i Tyskland. Den
sunda musikaliska instinkten i förening
med estetikens och logikens grundlagar
vare alltid första handledningen vid
utforskandet af tonsältarnes riktiga frasering.
Sedan skall icke nekas, att i invecklade
fall, der instinkten ieke räcker till och
tvetydighet kan uppstå, mången god
fingervisning kan erhållas från de gamles
rytmik, hvilken åtminstone i fråga om
rika och oinvex lande versformer kan vara
en föresyn för vår. — För öfrigt har W.
inlagt en ovansklig förtjenst redan
der-igenoin, att han öfver hufvud bragt på
tal den försummade frågan om
musikalisk frasering.
Vi skola framdeles meddela ett och
annat vidare ur hans digra arbete. A. L.
Inbillningens makt. Följande berättas om
den berömde tenorsang«ren Koger. Sedan en
längre tid tillbaka bade ban vant sig att döfva
de smärtor, livarför ban slutligen dukade under,
genom talrika morfininspnitningar, hvilka så
småningom ökades till ett antal af 17 lör livarje
dag. Men detta medel började att verka till
den grad skadligt, att man på sista tiden i
stället lör morfin insprutade, den sjuke ovetande,
rent och friskt källvatten. Sångaren märkte
intet oeh fortfor att begagna sig af
insprutnin-garna, oeh egendomligt nog trodde han sig efter
livarje vatteninsprutning erfara lättnad i sina
smärtor.
Man frågade en dag Auber hvad han i
allmänhet tänkte om »blåstrumpor».
— Mon dieu! svarade han, det beror ju
helt och hållet på hvad ben som finnas i dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
