Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefkort från Sydskandinavien.
Mulmö, i juli.
&.nd liar ju blifvit kallad »do unga
gubbarnes» stad, ocb dock lär
vegetationen der vara så stark, att en
käpp grönskar om den sättes ned i jor-
den. Det som der mest fängslar
främlingen är den nyrestaurerade domkyrkan
ocb de nybygda läroverkshusen. Dessa
bafva nu tack vare intendenten
Zetter-walls konst nått sin fullbordan. Doek
återstår vid domkyrkan i fråga om det
inre ännu åtskilligt, som efter band
kommer att fullbordas: takmålningar oeh nya
stolar m. m. Som en brist må
anmärkas, att kyrkan saknar ett — tornur.
I’å den vttre fasaden af tornet finnes
ingen lämplig plats för att placera en
klock-tafla, och inalicen berättar att
kyrkostyrelsen helt primitivt satt en karl inuti
tornet, den der natt ocb dag med en
hammare slår på timklockan.
Knutsbröderna lära liafva fatt den äran att uti
tornet insätta en ringklocka, som endast
vid högtidliga tillfällen får begagnas mot
särskild afgift till sällskapet.
Malmö är åter den »unga» staden. Allt
sedan Malmö fått jern vägsförbindelse har
dess utveckling allt mer och mer
förstorats, så att redan inom fä år staden
gjorde anspråk på hedern att få räknas
som rikets tredje. Den bar också sin
lilla teater med musikkapell, fastän våra
stora artister från kongl. operan i
Stockholm försmådde att besöka den och taga
emot den offergåfva Malmöborna erbjödo
sig att lägga på konstens altare. I följd af
sin utveckling har staden delats i 3:ne
församlingar, ocb tvänne kyrkor, en
nyrestau-rerad och en alldeles nybygd, hafva
tillkommit, nämligen: Caroli och S:t Pauli.
Uti båda dessa kyrkor har orgelbyggaren
Lunddahl i Malmö byggt nya orglar.
Orgeln uti Caroli var färdig för tvä är
sedan, men synemännen hade några
graverande anmärkningar att göra mot
densamma, en återsyn gjordes men felen
voro likväl vid densamma icke afhjelpta.
Det oaktadt stämde orgelbyggaren
Lunddahl det förenade kyrkorådet i Malmö för
att utfå full liqvid för orgeln. Som hans
anspråk ogillades af rådhusrätten, säges
han nu hafva vädjat till högre rätt. Vid
vårt besök på platsen togo vi närmare
kännedom om den mycket omtalade or-,
geln. Densamma skall ega 25 stämmor,
men befunnos nu blott nio af de 25 vara
ljudande; de öfriga voro fastkopplade så
att de icke kunde andragas, ocb upplystes
det att dessa stämmor alltid stå stumma!
För skötseln af denna orgel lär herr
Lunddahl i årligt arvode begära 1200 kr.
Densamma kan dock ännu ej anses
fulländad, ty livad lufttillgång och anslag
beträffar är ännu mycket öfrigt att önska
innan den kan fullt motsvara tidens
fordringar: vädret är knappast tillräckligt för
de nu tillgängliga stämmorna.
1 S:t Pauli nya kyrka har samma
orgelbyggare välvilligt »skänkt» en orgel
till församlingen, med vilkor att
församlingen bekostar — fasaden. Denna fasad
står emellertid till 5,500 kr, hvartill
kommer golf under orgeln med 1,800 kr.
Denna orgel blefvo vi ej i tillfälle att få
höra och kunna således ej yttra oss om
densamma. —
Och nu — en tripp till Köbenhavn!
Uti Danmark göras stora uppoffringar
i och för kyrkosångens befrämjande, i
inånga kyrkor underhålles och öfvas en
fyrstämmig kyrkokör, ja! särskilda skolor
i och för kyrkosången påstås finnas der,
’ och sången öfvas flitigt äfven uti
allmänna skolor. En särskild sånginspektör
öfver sångundervisningen är antagen,
hvilken större delen af sommaren gör
in-spektionsresor specielt för sång; derför
hör man ock öfver allt i Köbenhavns
kyrkor att menigheten med lif och lust
deltager i psalmsången. Detta gör på
främlingen ett mägtigt intryck och väcker
längtan, att här i vårt goda Sverige det
en gång må komma till ett bättre
förhållande just i fråga om psalmsångens
öfning och förbättring.
Dä man nämligen sedan kommer lill
en svensk kyrka och hör huru här
kyrkosången utföres, märkes skilnaden: i
Danmark lägges hufvudsakligen an på sången,
i Sverige på orgelspelet. Detta faller
i öronen t. ex. då man besöker Göteborgs
domkyrka, hvars (qvinliga) organist spelar
sina koraler dels tempo rubato, dels med
inläggande af skalfrämmande
harmoniintervall, sannolikt för att färglägga de
olika känslostämningarna i psalmstroferna;
då deremot Professor Gade sökte att
endast leda sången genom sitt
orgel-ackompagnement, enkelt ocb flärdfritt,
melodien med starkare stämmor, samt —
rytmiskt, hvilket gick förträffligt, trots
alt livad våra rytmliatare behaga predika
om motsatsen.
På konstnärsfesten i Köbenhavns
Tivoli den 7 juli gaf den Dahlska orkestern
en »Symphonie poetique» op. 29, n:o 1
i F-dur af Asger Hamerik (se denna
tidning n:r 7 d. å.), en komposition, som
förvisso förtjenar alt höras om ännu en
gång, och vore önskligt om den kunde
komma till uppförande på Stockholms
symfoni-konserter i vinter. —a.
––––––-
nMusikstolar — ja sådana finnas
verkligen*, sager Oscar Comettant i sin bok om
expositionen 1867, »ile iiro ieke ett påhitt af mig,
jag liar sett dem annonserade i tidningarne, och
de ha stor utsigt att bli omtyckta oeh spridda
öfverallt. Tank så beqvämt oeh behagligt! Man
sätter sig på cavatinan nr »Barberarcn», man
sträcker ut sig på sextetten ur »Lucie», man
hvilar på trion ur "Wilhelm Tett» och man
lyssnar utan minsta besvär till den melodi, fiir
hvilken man har att tacka den s|iecilika vigten
hos dessa stolar.
— Hvad Mane X roade mig i går med
sin Casta divaaria.
— Hon sjunger då, Mane X?
— Nej.
— Hon spelar piano, utan tvifvel?
— Nej, ieke häller.
— Då måste det vara harpa?
— Annu mindre.
— Violin då, violoncelle, gitarr,
kontrabas ... •
— Ingenting af allt det der: hon satte
sig; men hvilken kraftig ton!
Ny teori om den grekiska
musiken.
KzUdidph Westphal, den ryktbare lyske
filologen och metrikern, har nyligen
utgifvit en diger bok. benämd
Aristoxe-nus von Tarent, Melik und
Hliyl-mik des classischen Hellenent hums,
hvilken, på samma gång den utgör en
öf-versättning med kommentarier från
Greklands förnämste musikaliske skriftställare
Aristoxenos, tillika ställer den forngrekiska
tonkonsten i en i liere läll ny belysning,
som särskildt genom talrika jämförelser
med vår nuvarande musik varder af
största intresse för hvarje musikaliskt
bildad. .Ta, i en punkt, nämligen i fråga
om rytmen, går Westphal lill ocb med
så långt att påstå, det Aristoxenos borde
vara lagstiftare ännu för vår tid. Hörom
huru han säger:
Handen på hjertat, 1 store och små
komponister, skalderna inbegripna, veten
I, att eder Musa låter er komponera och
dikta i inga andra kola (rytmiska satser)
än just dem, hvilka redan för öfver 2000
år sedan den förträfflige tarentinaren har
upptecknat på grund af den klassiska
hellenismens musiska konstverk? Veten
I, att I ej kunnen bilda era perioder och
strofer på annat sätt än grekerna? Alt
äfven de versfötter, i hvilka er
vokal-och instrumentalmusik rör sig, eidigt
konstens egen inneboende anda ej äro
ocb kunna vara andra än i hellenernas
musiska konst, den 3-, 4-, 6-taktiga
versfoten? Och att era kola enligt samma
nödvändighet städse äro en multipel af
dessa tal, fullständig eller katalektisk?
Icke blott teoretiskt ujan äfven
praktiskt — fortsätter Westphal — kunde
Aristoxenos’ föredrag blifva af betydelse
för vår musik, om dirigenter och virtuoser
ville göra sig mödan alt tillegna sig dem.
Vi skulle dä höra vår musik rytmiskt,
hvilket nu på sin höjd är fallet med
vokalmusiken, men så godt som icke
alls med instrumentalnuisiken. (Häri har
Westphal rätt: vårt utförande af
instrumentalmusik »fraseras» i allmänhet icke
tillräckligt skarpt, hvarföre den ock för
mindre musikaliska öron låter som ett
sammelsurium.) 1 vokalmusiken blifva
de utförande genom sjelfva textorden
uppmärksamgjorda på gränserna för satser
och perioder och kunna ej underlåta att
bringa dessa gränser till gehör. Der tager
man ännu ej anstöt af att gå utöfver
taktstrecken för att komma till det
rytmiska afsnittets verkliga slut, hvilket nästan
aldrig sammanfaller med taktstrecket, som
å sin sida ej skall annat än markera
den starkaste accenten:
Keine | Ruh bei Tag und | Nåelit.
Biietie von gesalznen | Za’hren.
In | diésen heilgen | Hullen.
Men hur skall man i
instrumental-musiken kunna upptäcka gränserna för
satser och perioder? Taktstrecket är
här som i vokalmusiken nästan aldrig
satsgräns. De äldre komponisterna
utmärka aldrig dessa gränser genom
legato-tecken, och deras senare utgifvare, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
