Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 1 Oktober 1883,
Pris: Helt ar 6 kr. Halft år 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lö8n:r 25 öre.
En Olaque-chefs memoarer.
dugtig cla(|ueur med stora händer
t® ■ anses i Paris såsom ett högt
värdefullt requisiturn. En sådan står i
medelpunkten af alla teaterföreteelser och
känner alla hemligheter framför och bakom
kulisserna. Derför taga vi med intresse
i handen en hok, som bjuder oss pä en
elaque-chefs memoarer (Mémoires d’un
chef de claque), hvilken hok utkommit i
Paris och hvars författare är en herr Jules
Lan. En claque-chef i Paris bör veta en
hel hop intressanta saker, särdeles dä
hans hågkomster, sä som här vid lag är
fallet, sträcka sig tillhaka ända till
trettiotalet.
Jules Lan har varit med om att göra
ett halft århundrades teaterhistoria, och
slutligen lade han ej sysslolös sina stora
händer i kors utan satte sig ned och
upptecknade sina memoarer. lioken håller
livad titeln lofvar. Det är en ganska
rolig lektyr och full af muntrande
anekdoter, i hvilka hjeltarna utgöras af
be-rönidt och oberömdt folk; att nu icke
tala om inledningen till boken, i hvilken
Jules Lan söker rättfärdiga sitt yrke och
till sin ursägt anför att äfven Seneca var
en claque-chef, som gaf tecken till bifall,
då kejsar Nero uppträdde pä skådebanan
inför sitt folk. Men det förhöll sig väl
litet annorlunda med Seneca.
Genast i början af boken finna vi det
öfverraskande meddelandet, att Rachels
förste claqueur var ingen ringare person än
— Adolf Crémieux, den beryktade
israelitiske advokaten och statsmannen. Vid
sin debut hade nämligen Rachel till intim
vän och förtrolig rådgifvare den blifvande
justitieministern, medlemmen af två
provisoriska regeringar och senatorn. Hvarje
gäng Rachel spelade i en ny roll pä
Co-médie-Franqaise förskaffade hon sin vän
ett större antal teaterbiljetter till nedsatt
pris. Crémieux utdelade biljetterna bland
sina vänner. En ytterligare gunst var,
att konstnärinnans närmaste och vänner
insläpptes genom en liten dörr i salongen,
innan den öfriga publiken fick intaga sina
platser. Nu fördelade claque-chefen sina
trupper på parterren och satte sig sjelf
midt ibland dem. Det fanns alltså två
claque-chefer på teatern. Då Crémieux
väl hade större förmåga att uppfatta
effekterna i en klassisk tragedi, så väntade
Bacher, den olficielt ackrediterade
claque-chefen vid Théåtre Francais, hvarje gang
till dess den förre hade gifvit tecken till
bifall, hvarefter han understödde honom
med de händer, ölVer hvilka han
förfogade. Så »gjordes» Rachels första
framgångar genom den frivilliga och ofrivilliga
claquen.
Många sidor af hoken äro fulla med
historier om rivaliteten mellan
Pariserkonst-närerna. Författarna och komponisterna
bekämpade hvarandra lika dugligt som
skådespelarne sins emellan. Rossini hade
motvilja mot Meyerbeer, som naturligtvis
betalade honom med samma mynt. Efter
första representationen af »Hugenotterna»
frågade någon svanen från Pesaro: »Nå,
maestro, hvad säger ni om denna musik?»
— »Musik?» svarade Rossini, »jag har ej
hört någon sådan.» — Han förnekade
alla andra komponisters talang, utom
Aubers, som han skattade mycket högt.
Efter »Den Stummas» premiere sade han:
»Detta skulle jag önska att ha gjort.»
För öfrigt höll Rossini aldrig inne med
ett elakt ord, som föll honom på
läpparna.
BoVeldieu, Berton, Méliul kunde ej
fördraga hvarandra. Berton lät en gäng
uppföra på Opéra Comique en liten
enakts-opera, »En timmes frånvaro». Pjesen
gjorde ej särdeles lycka. BoVeldieu
bevistade föreställningen. Då han lenmade
teatern, sade han till en af sina vänner:
»Jag är ej afundsjuk öfver min unge
musikkollegas framgång, men nog hade
jag gerna varit med om en timmes
frånvaro.»
Ej mindre intressant är Lans
anteckningar om rivaliteten mellan de parisiska
skådespelarne. Kan man väl tro att
striden mellan Rachel och en fröken Maxime,
mellan Talma och en herr Lason kunde
räcka i åratal? På Variétés fans en frö-
ken D, som trängdes ät sidan genom
Virginie Déjazet, som genom sin ungdom
och sitt spel var publikens afgud. Fröken
D. gaf ej efter och hade ingen ro, förr
än hon tvungit Déjazet att lemna Variétés.
Direktören förlorade derigenom
femhundra-tusen francs och ruinerades.
Rivaliteten sträckte sig ända ned till
komparserna. Pä en boulevard-teater
uppförde man en gång ett feeri af Laloue
och Labrousse, i hvilket bland annat
förekom ett dominospel. Brickorna
markerades med en stor tafla, som hängde pä
ryggen af statisterna. En bricka lade
sig ned på golfvet, så som det hörde till
partiet, och sä den ena bredvid den andra,
ända till den sista, som då var »domino».
Straxt innan ridån skulle gå upp,
framträdde till direktören en statist och sade:
»Herr direktör, man kan ej börja än,
någon måste ersätta mig, jag lemnar
teatern.»
»Hvarför?» frågade direktören: »Får ni
ej edra femton sous likasom de andra?»
»Det handlar ej om den saken»,
svarade mannen. »Jag är en af de äldsta
»konstnärerna» här. Jag hade väl
fortjent att regissören gifvit mig
dubbelåttan. Nu har han deremot anvisat åt
mig dubbel-nollan, den sämsta af brickorna.
Jag går liällre min väg, än jag
underkastar inig denna orättvisa.» Och den
konstnärliga hederskänslan måste
tillfredsställas, alldenstund man för ögonblicket
ej hade någon annan, som kunde ersätta
den förnärmade statisten.
Såsom bekant grundade Eugéne Serihe
är 1829 de dramatiska författarnes
sällskap, hvilket allra först på ett energiskt
sätt tog teaterförfattarnes rätt om händer
och infordrade tantiemer af teatrarna.
Före stiftandet af detta sällskap kunde
ingen dramatisk författare lefva af sin
pennas alster, utan de flesta af dem hade
också någon annan befattning. Den ene
var i uppbördsverket, den andre i
domänförvaltningen ; Maréchalle, en vådevillist
för de mindre teatrarna, var restaurator,
Brisebarre antog tjenst som
conunis-voyageur. Två lustiga fabrikanter af skämt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
